31.12.11

New year's eve

Med nästan exakt samma gäng som förra året (bilder nedan) avslutar jag detta år. En middag med efterrätt och en jävla massa alkohol väntar. Denise ska få sminka mig, kommer bli megasnygg då ju. Förövrigt så fick jag veta att klänningen jag beställt inte hinner komma, så hela min utstyrsel har skitigt sig. Tur att jag har sådana snälla vänner som erbjuder mig att kika i deras garderob. Nu hoppas jag bara på det bästa. Annars är jag taggad till tusen, vem jag inleder år 2012 med återstår att se för planerna efter middagen och förfesten är ännu oklara. Detta ska bli så himla kul, oavsett vad som händer ser jag fram emot det kommande året. Men framför allt sättet att fira det ikväll. Hoppas ni får en trevlig kväll, vad ni än har för planer. Gott nytt år!!


30.12.11

Conversion

Jag tror jag går igenom någonting som alla någon gång kanske går igenom, jag har en otrolig kamp med mig själv. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tänker inte gå in på vad det handlar om, om ni vill veta får ni hemskt gärna fråga mig privat, för jag berättar mer än gärna!! Vare sig du är en bra vän eller bekant. Men just nu tänker jag vara lite distant. Det är som en förvandling, den gör mig jätteglad. Känslan jag har gör mig glad, men jag vet inte om jag är glad utav den. Känslan i sig går inte riktigt att beskriva, för det finns en känsla alla känt som är exakt likadan men ändå inte alls. Det är just därför känslan nödvändigtvis inte går att förklara, för den är exakt som denna andra förutom en liten detalj som komplicerar hela saken. Då man som mig, inte riktigt vet var man står för tillfället. Detta måste låta helt rubbat eftersom jag inte går in på något specifikt, men det hjälper mig ändå att förklara på det här viset. Jag behöver få ut det, men jag bestämde mig för att ta det lugnt. Så därför kompromissade jag med mig själv, det fick liksom mötas halvvägs. Jag berättar ingenting samtidigt som jag faktiskt får komma ut med det, då jag själv vet vad allt handlar om. Jag har aldrig haft en känsla som denna förut. Jag är otålig och vill bara veta vad det är, vad det gör och hur det känns om känslan jag har faktiskt är på riktigt. Det börjar hända saker nu, och jag är så spänd på vad det är som händer. Jag hoppas på det bästa, vilken utväg det än får. Jag blir riktigt lycklig inombords av detta, trots att jag inte har någon egentlig aning om vad det är. Wow alltså... Nej, det här var det sjukaste...


28.12.11

Paprika

Efter förra veckans fight med Nelly.com (alla klänningar jag var påväg att köpa tog slut i storlek precis när jag skulle betala, var så jävla less) så har jag nu klickat hem en nödlösning till nyårsafton. Jag hatar att det är en nödlösning, men jag kände att jag inte kan gå i samma som jag använde förra året så det fick bli denna ni ser nedan. Den är ju ändå ganska snygg? Men då har ni ju inte sett de andra tre som tog slut mitt i allt, en efter en. Jag var riktigt ledsen då jag trodde att jag efter varje gång äntligen hittat, men inte det. Men denna får duga, och jag tror den duger väldigt fint för 314 kr. 

Once more

Jag har varit med om det här förut. Om ni inte visste det så har jag fått mitt hjärta krossat en gång tidigare men det var inte alls likt det som händer nu. Det var av helt olika anledningar. Då var det endast mitt fel, jag hade omedvetet blivit en förfärlig flickvän för att jag varje dag var så rädd att förlora honom. Han kunde inte vara med någon som mig och det fattade jag när det var för sent, tyvärr... Nu har jag varit raka motsatsen till dålig, jag lärde mig av mitt misstag och tog med den erfarenheten. Men det visade sig inte bli som jag tänkt mig. Även nu blev mitt hjärta krossat, för att jag älskade honom för mycket (?), för att jag kanske gjorde för mycket för honom. Han ville inte vara med mig mitt i allt. Därför är detta så mycket jobbigare, för nu vet jag inte varför. Nu har jag inget att tänka på att förändra hos mig som jag gjorde fel, han gav mig aldrig någon riktig anledning till varför han mitt i allt inte ville vara med mig. Det är så frustrerande, och det gör så otroligt ont... Som jag skrev tidigare blir saker och ting bara värre ju längre tiden går. Jag har aldrig helt kommit över den förra gången, jag har självklart inga känslor kvar men ni förstår säkert hur jag menar, och det är snart två år sedan. Jag vet därför hur extremt lång tid detta kan ta då jag fortfarande ältar den förra gången. Det skrämmer mig, för det var inte på långa vägar lika jobbigt som detta och då gör det ont vill jag lova... Det skrämmer mig så mycket. Jag orkar inte ha såhär ont.

Jag överdrev inte när jag skrev att jag om honom drömmer varje natt. Det märks i mina drömmar ju längre tiden går att han börjar tyna bort, han blir mer och mer känslokall och ju kallare han blir desto mörkare blir mina drömmar. Just nu är det mesta bara tragiskt, och jag märker av i drömmarna redan hur sårad jag faktiskt är. Att drömma om saker som jag drömmer om, är inte att leka med. Precis som Harry Potter-filmerna blir allt bara mörkare och mörkare... Nåväl, nu ska jag slänga i mig frukost. Har bloggat från mobilen, kunde inte vänta längre med att få ut allt detta. Fred ut.

27.12.11

Vagabond

För 1.199;- köpte jag dessa skönheter och jag är så nöjd trots att det sved till rejält i plånkan. Men jag köper mig sällan skor, så när det väl gäller då ska det svida anser jag! 


26.12.11

Annandagen

Somnade närmare fem i morse och bojkottade min idé att kliva upp till tio för att vara i tid till mellandagsrean. Halv ett var jag framme i stan för att möta upp min Malin, jag var inte särskilt sugen på att armbågas med alla dessa galna människor så vi tog oss en liten stripsmeny på korvgubben och det var allt. Jag hittade ett par skor som jag lagt undan till imorgon, de var inte på rea dock och det lär svida som fan i min plånbok men vad gör det om hundra år? Ni ska få se skönheterna imorgon när jag fått hem dem... Nu sitter jag mest bara och väntar på att få ta bussen till Gammelstad där jag ska fira en vän som fyller år. 

Jag klarar knappt av att sitta själv här hemma, huvudet hasar ner så fort jag lämnas ensam nu för tiden. När jag gick till bussen tidigare idag så skulle jag ta upp mina hörlurar som jag trodde jag tagit med mig. Det visade sig att jag lämnat de hemma, och jag blev så upprörd. Jag kan ju inte åka buss utan musik, tänkte jag. Det har blivit lite av ett beroende att kunna stänga in sig med musiken och strunta i allt annat. Ligger även med hörlurar hemma när jag lyssnar på musik ibland, man stängs verkligen in med sina egna tankar. Det må trycka fram känslorna lite extra, men även det kan behövas ibland antar jag... 

Jag måste verkligen få komma ut med hur extremt glad jag blir av all respons jag får! Det är så många som kommer fram till mig och pratar om vad jag skriver och att jag är en sådan inspiration. Både folk jag känner och som jag knappt träffat, det är så himla kul att höra. Det kanske inte är kul att höra att folk förstår för att de själv varit med om det, eftersom det är en jäkla pina. Men att jag inspirerar människor, det trodde jag aldrig! Att folk ser upp till mig, det är något jag ska ta väl vara på. Ni gör min dag, mer eller mindre. Tro det eller ej. Men det känns så himla bra, tack för allt, verkligen...

Lost and insecure

Jag må vara lite onykter just nu, men jag bara måste få ur mig detta. Jag trotsar att klockan har passerat tre, jag kan ändå inte sova... Jag kom på mig själv när en främling, en kille på nattbussen satte sig bredvid mig och frågade: "Du är väl inte singel antar jag?" utan att tänka efter svarar jag: "Nej, det är jag inte!". Jag vet såklart att jag är singel, men han var lite odräglig. När han bestämmer sig för att låta mig vara ifred inser jag... Jag sa just att jag hade pojkvän, kanske mest för att jag så väldigt gärna önskade att det var så. Ju längre tid som går desto jobbigare blir det, för jag inser mer och mer för varje dag att jag inte har honom och ju mer jag inser att jag inte har honom desto dystrare blir jag- tom, eländig och helt enkelt, förstörd typ. Ni förstår säkert... Jag har druckit varje helg sedan han gjorde slut, vilket inte alls är likt mig. Jag tycker om att festa och träffa folk, men jag vet inte alls varför jag gör det längre. För att slippa sitta hemma och tänka på honom? Eller är det för att helt enkelt få dränka mina sorger? Jag har ingen aning... Varje kväll slutar ändå med att jag ligger i min säng, eller kanske någon annans och bara tänker på honom. Bara honom. Hela tiden. Jag är så osäker utan honom, så ensam och verkligen inte lik mig själv... Det suger att supa sig full för dessa anledningar, men jag kommer fortsätta göra det ändå. Jag tror inte jag har fått en enda bamsekram än för att jag varit ledsen över honom, inte en enda. Jag behöver verkligen en...


25.12.11

Hemklickat

Jag har bara för en liten stund sedan klickat hem dessa skönheter för närmare 400 kr. Jag har ingen aning om när de kommer, men för mig spelar det ingen roll bara jag vet att jag en dag kommer få dem. Åh så bra detta kändes! Alla borde äga någonting från Nasty Gal, fantastiska kläder ju.


24.12.11

Fort var det gjort

Nu var det över. Inte allt, men det som har med julafton att göra i alla fall. Vi har haft det lugnt och trevligt, jag har fått många fina klappar och fått kramas med min familj så det räcker och blir över! Just nu känns det lugnt, tänker mycket på honom... För mycket. Men jag tröstar mig själv med att shoppa från Nastygal.com och inte nog med det har jag redan börjat ladda om för mellandagsrean till veckan. En av de bästa medicinerna när man är dumpad, eller är ledsen på andra sätt är shopping. Kanske inte långvarit, men det fungerar för stunden. Jag shoppar väldigt sällan, men det har blivit mycket mer nu på senaste tiden... Mycket mer. Nåväl, jag lever bara en gång trots allt. Jag har njutit av denna kväll, och jag hoppas ni också har gjort det. Jag måste bara sluta deppa så mycket, jag skrattar minst lika mycket som jag deppar dock. Men det är det som gör allting lite jobbigare, det går i sådana fruktansvärt vågor. Väldigt tydliga kontraster om ni förstår vad jag menar? Men nu blickar jag framåt, jag har ju två hela veckor kvar av lov. Wow. Bjuder på två från kvällen. God jul!


Christmas eve

Jag somnade gode sent inatt, jag var så övertänd på det faktum att det är julafton idag! Jag sov extra länge som jag tänkt för att slippa vänta på att allt besök ska anlända och på att det ska bli mörkt ute. Jag har fått gröt till frukost och har fått öppna en julklapp, en sminkkurs på MU-store satt så jävla fint vill jag lova. Jag ska försöka hålla mig borta från både Facebook och Twitter, de flesta som uppdaterar där är bara negativa och sprider ingen julglädje alls! Det tänker inte få sänka min stämning, jag älskar jul så himla mycket. Det är över fortare än vad man hinner öppna alla sina julklappar, men det är väl det som är lite av charmen- den varar inte särskilt länge. Nåväl, jag hoppas ni alla har en riktigt trevlig julafton och att ni får många julklappar, kramar och att ni helt enkelt myser ihjäl er under denna kväll! Glöm inte att äta lite mer än vad ni brukar, det är det värt. Och till er som kanske har det jobbigt dessa juletider, jag tänker på er och jag ska tänka på er hela kvällen. Det hugger i hjärtat när jag tänker på hur många det finns där ute som kanske inte har tillräckligt med pengar för att ge sina barn vad de vill ha, eller man kanske har en familj som helt enkelt skiter i julafton trots att barnen älskar det, eller så har man föräldrar som valt fel väg i livet, eller så kanske någon nära har gått bort under denna julhelg tidigare- aldrig kul att fira då. Jag känner en, och jag tänker framför allt på dig och din familj, och du vet vem du är! Från mig, till er alla- ledsen som glad önskar jag er en riktigt god jul. 


Bieber fever

Åh, han är ju så himla snygg, söt, sexig, fin, you name it. Får nästan en klump i magen för att han är så otroligt vacker. Tänk att få krypa ner i hans famn, pussa lite på honom. Han verkar ju som en sådan man trvivs hos. Jag blir helt Biebersjuk nu. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, det är ju bara att se på honom?! Jag vet att hans musik drar sig hästlängder ifrån vad jag egentligen lyssnar på. Men han har ju sådan talang, och jag ser verkligen upp till han hårda arbete till den framgång han nu lyckats ta sig till. Han är helt fantastisk, och jag tycker han gör mysig musik- tro det eller ej. Men sen är han ju världens charmtroll och förbannat snygg, som jag tidigare nämnde. Detta är den enda gången jag önskar jag var Selena Gomez, alltså!! Se bara på honom. Jag brukar inte vara den som blir tokig i en kändis för hur han ser ut, har typ aldrig hänt mig. Förutom den period jag var stört förälskad i Daniel Radcliffe. Annars aldrig. Men Justin Bieber, jag älskar honom.

Var kom allt detta stohej ifrån då? Han dök nämligen upp som en hälsning på Bingo Lotto tidigare ikväll, blev helt till mig. Så jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite när jag fick ifrån mig ett litet glädjetjut, haha!


23.12.11

Tack

Ni vet den där kommentaren jag fick? Som gjorde mig så upprörd. Ja, den. Jag vet inte vad som tog till mig, men jag blev så fruktansvärt ledsen och funderade på att helt sluta skriva om det jag faktiskt skriver om, deep shit, ni fattar. Jag blev nästan fast besluten, och det började bra. Men sen insåg jag, för bara en liten stund sedan att det finns såå himla många som verkligen uppskattar det jag skriver och som älskar att läsa det jag skriver. Inte bara för att personerna i fråga bryr sig om mig, eller tycker att jag "skriver bra" utan för att de flesta kan relatera till det. De säger att jag är modig, att jag är stark, och de flesta uppmuntrar mig till att fortsätta för att de uppskattar det som skrivs här så himla mycket. Den responsen betyder så oerhört mycket, och hur mycket jag än tog åt mig av den där kommentaren så lade jag den åt sidan, för det finns så många andra som älskar det här och därför tänker jag fortsätta. För alla er som faktiskt vill läsa, och för mig själv såklart. All kärlek till er.




22.12.11

Paus

Sitter för tillfället och myser i min säng med coca-cola och cheese ballz och går igenom alla Harry Potter-filmer. Eller alla kanske är att ta i, har precis avslutat den första filmen och tänkte precis starta igång den andra. Jag lär nog bara se de fyra första, men det är ju ett halv maraton eller hur? Jag ska försöka ta mig igenom alla, men utan sällskap och i denna mysiga stämning blir det svårt att hålla sig vaken långt efter klockan slagit tolv. Jag älskar ju Harry Potter. Men det visste ni säkert redan om, hihi. Nu ska jag fortsätta så jag hinner med allt! Sleep tight.


Svar till Anonym

Anonym: kan du sluta skriva sånt här? du gör bara bort dig, tänk att han sitter & läser dethär & skrattar åt dig. vill du verkligen ge honom den tillfredställningen?

Asså äru störd i huvudet eller?! Har jag bett dig läsa min jävla blogg eller? Jag är medveten om att han läser, eller nu längre vet jag inte om han läser. Och varför i helvete skulle han sitta och skratta? Shit, vi är mognare än så. Vi är inte tolv år längre, vi är såå mycket mognare än så. och jag säger vi för att jag känner honom, känner honom säkert sju resor bättre än dig. Att du ens vågar kommentera här anonymt? vem fan är du ens??? Shit. Om jag hade varit säker på att han skulle skratta hade jag aldrig skrivit allt det här, för jag tror han läser. Jag är ju för fan inte dum i huvudet?! Sist vi pratade läste han den i alla fall. Asså ååååååh blir så jävla frustrerad! Jag skiter väl i vad han tycker och hur han skrattar, har ju inte direkt trott att jag kommer få honom tillbaka, eller hur? Och snälla, sluta läs min jävla blogg om du inte tycker om det. Så jävla onödigt att ens läsa allt jag skriver om du vill att jag ska sluta. Jag tänker inte sluta, för jag skriver för de som faktiskt varit med om samma sak som kanske vill läsa något dom känner igen sig i, sen skriver jag för min egen skull. ASSÅ KAN DU BARA DRA?! FAN VA ARG JAG BLIR SHIT I HELVETE SÅ ÄR DU ANONYM OCKSÅ.... Nej jag blir inte arg, snarare ledsen över att någon ens kan skriva något sånt där och anonymt. Antingen är du typ fem år, eller så är du feg som en liten bajskorv eller bara rent ut sagt dum i huvudet.

Blir så less över att jag ska behöva ta det här över min jävla blogg... Skulle hellre vela säga det här till dig personligen. För nu måste ju ALLA se vad jag har att säga. För jag bryr mig faktiskt om vad folk kommenterar, och jag är mänsklig och fruktansvärt lätt att göra ledsen. Vilket du just gjorde. Du stampade ner mig, grattis. Jippie. Du förstörde min dag. Shit. korkad måste du ju vara som läser bloggen då du inte ens tycker om det, för tydligen gör du ju inte det

Du saknar folkvett. 

Dan' före dan' före dopparedan'

Klockan är halv tre och har redan hunnit med så himla mycket. Julhandlat, solat, klätt granen, sorterat papper, duschat och däremellan bara suttit och gjort ingenting! Just nu sitter jag bara här, lyssnar på musik och väntar på besök av morfar. Ikväll styr jag mina Dr. Martens till Malin för ett efterlängtat häng, wie. Längtar redan. Annars är jag vrålhungrig, har ju trots allt klivit upp före fan och har inte ätit sedan frukost. Förresten, har blivit brun ju. Helt stört. Min hud reagerar väldigt mycket efter tre dagar i rad, så vilar nu under julhelgen. Jag brukar oftast inte sola, men det är ju så skönt... Sen tycker jag om när mina fräknar tittar fram. Idag är jag ändå på bra humör, det går väl i vågor för det mesta. Tänker fortfarande på honom hela tiden, ni vet, där i bakhuvudet. Men just nu blickar jag bara mot julafton och jag ser så mycket fram emot det, verkligen! Det är synd att det så fort är över bara... Nåväl, nu ska jag städa undan i mitt rum och tjata på mamma om en tidig middag. God jul. Bilden nedan är såklart på vår egen gran.


21.12.11

Paradise

Jag har haft en riktigt trevlig kväll, älskar kvällar som just denna. Just nu sitter jag och smuttar på ett glas juice och lyssnar på Coldplay, ja... Jag känner mig så otroligt ledsen och övergiven. Inte bara över Jens, utan även över denna "vän" jag tidigare nämnt. Vi har inte pratat sen dess, och jag känner mig så lurad... Han visste om hur rädd jag var, eller hur rädd jag är. Ändå gör han såhär, jag förstår verkligen inte. Förutom det tänker jag på Jens, hela tiden. Jag gråter inte, men jag tänker på honom och får en sån där riktigt obehaglig känsla i magen varje gång. Det hade varit skönt att få gråta, släppa ut allt. Men jag kan inte, jag försöker inte heller för den delen men ändå. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för tillfället, jag vill ju inte vara med någon annan... Jag vill verkligen inte det. Han är den enda för mig... Jag blir så arg på mig själv, jag hatar verkligen att jag älskar honom. Jag hatar det, jag hatar mig... Mitt hem var med honom, överallt bara det var med honom. Eller nej, inte mitt hem- mitt paradis. Min drömvärld, var precis där han var. Det känns verkligen som att jag inte kommer någonstans, saker och ting blir bara värre just nu... Vill vara med honom mer och mer för varje dag. Nu ska jag lägga mig i min säng, dö lite. Drömma mig bort, till hans armar. För saken är den, jag drömmer om honom varje natt. Att han är där och håller om mig... Men mer än en dröm är det inte. Inte konstigt att jag försovit mig hela veckan- jag vill ju såklart fortsätta drömma. Åh, om han ändå kunde vara här, finaste...

Coldplay

Jag vet inte vad som tog till mig, men jag lyssnar ovanligt mycket på Coldplay den här veckan. Framför allt på Paradise och Every teardrop is a waterfall. En sak är säker, dessa grabbar är genialiska musiker.


Jullov


Jag började mitt jullov med en sovmorgon, för att sedan ta med mig mor på stan för en fika och lite andra ärenden. Jag har denna vecka redan hunnit äta två julbord, ett på skolan och ett med jobbet. Så maten är nog inte prio ett för mig på julafton längre! Annars har jag denna vecka solat solarium istället för att träna, störd prioritering men jag börjar bli sjuk och hade inte planerat att vara det under jul så jag håller mig väldigt låg just nu! Det lät väl bra? Förutom det har jag kollat på Nightmare Before Christmas två kvällar och ikväll äter jag avslutningsmiddag på Allstar med Engagemangsguiderna (HIF), det kommer nog sitta hur fint som helst! Efter det har jag inga som helst planer, kanske tar bussen till en vän eller bara hänger hemma för mig själv. Det kan dock bli för farligt eftersom jag bara har tre avsnitt av Chuck kvar, och jag vill verkligen inte att det ska ta slut, haha!

Ni vet killen, han som jag är så hopplöst förälskad i? Ja, han... Han firar jul och nyår i USA detta år, väldigt kul för honom. Jag hade hoppats på att jag under denna tid skulle sakna honom, verkligen längta till att han kommer hem. Det var så jag hade tänkt mig i alla fall... Nu har jag längtat varje dag tills han skulle åka, och jag ser inte fram emot till det att han kommer hem heller. Jag hade verkligen inte velat att det skulle vara så... Anledningen till detta är för att så länge han är borta behöver jag inte vara rädd över att råka stöta på honom eller liknande, vilket jag annars varje dag är rädd för. Ändå söker jag efter honom hela tiden, även nu när jag vet att jag inte kommer se honom. Men samtidigt så vill jag bara att han ska komma hem, även fast vi aldrig pratar eller ses. Jag vet att han är trygg här hemma, nu kan ju vad som helst hända honom... Det kanske låter overkill, men när jag inte vet att han är trygg så är inte jag det heller. Det är lite dubbla åsikter inom mig, ni vet, det har jag tagit upp tidigare. En del av mig vill att han gärna får stanna så jag slipper se honom, medan den andra delen bara vill att han ska komma hem så jag vet att han är trygg. Nu när han är borta känner jag mig vilse, jag känner mig som lite tom. Ingenstans känns bra att vara, och detta lite extra när han rest bort. Lova att komma hem hel?

20.12.11

Answer

Jag fick en kommentar av en anonym tjej inatt, en kommentar som jag antar hon lagt ner både tid och hjärta på om mig och vad jag skriver om och så vidare. Jag tänkte svara på den kommentaren här offentligt, så om ni ska förstå vad det är jag skriver så klicka HÄR för att kunna läsa kommentaren först. Men innan det vill jag tacka henne för att hon tog sig tid och oavsett vad jag nu tänker skriva så uppskattar jag att hon faktiskt skrev det hon skrev, trots att jag inte tyckte om det jag tänkt svara på...

Hon nämner saker om det jag skrivit om mina vänner, att jag stänger ute de flesta osv och det är det jag tänkte svara på, hennes åsikt när det gäller det alltså. Det jag vill att ni ska ta lärdom av denna 'diskussion' är först och främst att ni ska ta allt jag skriver med en nypa salt. Eller, det var en dålig fras att använda. Saken är den att ni kanske uppfattar det som att jag viker ut mig totalt på bloggen om mitt privatliv, för jag skriver om ganska djupa saker som egentligen inte kanske angår en sådan stor 'publik' jag har. Men... Det är så himla mycket jag faktiskt inte skriver här också, som jag väljer att inte skriva. Det är mer som jag inte skriver än vad jag faktiskt skriver här på bloggen. Jag uppskattar all respons jag får eftersom det betyder att folk i alla fall försöker på något sätt vara ett stöd, hjälpa till eller bara dela med sig för att ni känner igen er och jag måste, trots att jag inte tycker om allt ni skriver, faktiskt tänka på att ni bara menar väl. Jag tänker på det också, ni menar bara väl och därför vänder jag inte taggarna utåt, vilket jag är ruggigt bra på när någon säger någonting jag inte håller med om, besserwisser är jag annars det vill säga.

I alla fall, det jag vill komma fram till handlar då om att denna tjej beskriver mitt problem som att mina vänner inte vet hur dom ska handskas med mig för att jag jämt stängt ute dom och så vidare, lite kort fattat, ni borde verkligen läsa kommentaren!!! Jag vill förklara för dig, som skrivit kommentaren och alla andra så det inte blir framtida missförstånd, eftersom jag tar åt mig av allt och hatar när folk tror dåliga saker om mig. Nåväl, jag har en gång, inte alls länge sedan varit den som folk beskrivit som öppen, trevlig, rolig och positiv. Jag har alltid haft lätt för att prata om mina personliga saker, och jag har utan att tänka efter faktiskt öppnat mig, och främst till mina bästa vänner såklart. Jag brukade vara den som alltid hade något på hjärtat och berättade allt för mina vänner. Nej, jag var inte jobbig, tror jag i alla fall. Men ni förstår? Jag var sådär öppen som man borde vara om man kanske mår dåligt. Jag har ingen aning om vad som hände, men nu längre vill jag inte öppna mig. Jag har alltid känt mig utanför, folk lyssnar inte på vad jag har att säga, jag tvingas alltid skrika för att någon ska höra mig och ingen bryr sig om att dom kanske pratar i mun på mig då jag har någonting att berätta osv. Då jag faktiskt är en jättebra lyssnare och aldrig skulle göra det, typ. Jag lyssnar på den ingen annan lyssnar på, jag har alltid varit den som ser allt det där. Hur som helst, det jag vill komma fram till är att det inte hänger på att jag "stänger ute folk" som mina vänner kanske inte visar att dom bryr sig, eller som jag inte kan lite på dom och varför dom inte ens anstränger sig för att ändra på det. Jag var tvungen att skriva detta när jag läste kommentaren, för allt lät så skruvat. och ifall alla uppfattat det som hon gjort så kände jag mig tvungen att förklara mig här. Det här låter säkert skruvat, men jag VET att det inte är mitt fel att jag inte kan lita på folk, för jag har lätt för det. Jag hade. Men så fort jag släppt in någon så är det som att människan slutat bry sig, som att när han/hon väl fått veta vad det är för fel så spelar det ingen roll. Det är så jag känt, och jag klarar mig fint utan att prata med folk. Jag pratar självklart med folk när jag behöver prata, bara det att det inte finns någon som vet ens hälften om mig, och jag har valt att hålla det för mig själv för att jag inte har någon bästa vän för till fället. Jag har aldrig haft det heller, inte en sån där superduper som de flesta faktiskt burit med sig i hela sitt liv. En dag kanske jag har turen och träffar någon, eller återupptar kontakten. Den dagen är bara inte idag. Men jag klarar mig, jag gör det. Men få inte fel uppfattning om mig, jag kan vara världens lättaste människa att handskas med, för jag anpassar mig efter alla, för det mesta. Som en kameleont ungefär.

Detta är även en bidragande orsak att jag kanske inte litar på folk, de flesta förstår inte trots att dom tror sig göra det. Det är jobbigt att prata om saker som folk inte förstår sig på men övertygar om att dom faktiskt förstår. Säger inte att jag är ensam om det jag går igenom, men man ska aldrig jämföra problem- vad som är värre eller bättre dvs. När jag pratar om mina problem vill jag inte att personen jag pratar med ska jämföra med sina egna problem, en sak att utbyta erfarenheter, men vissa gånger, de flesta gångerna, vänder samtalsämnet helt till den andra. Och då vill jag inte bara prata för då känner jag mig inte trygg, helt enkelt.


Tack, för din kommentar, verkligen. 

19.12.11

Rock Am Ring

Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta... Tidigare idag fick jag reda på att Linkin Park ska spela på Rock Am Ring i sommar, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag fick fjärilar i magen och tänkte, men jag måste ju kolla upp vilket datum det är! ... Nu till det mindre roliga. Rock Am Ring äger rum under den helgen som jag far till Mallorca, jag blev helt förstörd när jag läste det. Jag tror inte jag blivit så förstörd på hur länge som helst, tro det eller ej. Mamma säger att jag inte kan avboka resan, sen tror jag också att hon skulle bli besviken om jag skulle göra det... Men just nu är jag villig att betala precis allt jag har och kommer få för att få ta mig ner till Tyskland denna helg. Detta var innan jag märkte att tio andra akter som kommer dit är av mina favoriter, då blev det genast mer självklart... Nu håller jag alla tummar och tår, trots att det inte ser ljust ut alls just nu... Usch, tanken får mig att vela hänga mig typ. 

18.12.11

Sunday

Just idag älskar jag söndagar, det är så himla skönt att vara helt för sig själv lyssna på musik, dricka något gott och kanske käka lite godis eller något annat som sätter sig runt buken. Bara ligga här och mysa ner sig bland alla kuddar i en tröja vars logotyp symboliserar världens bästa killar som gör världens bästa musik. Stänga in sig i sitt rum helt och sätta på sig sina hörlurar så ingenting annat existerar. Det är när jag lyssnar på dessa världens bästa killar som jag är trygg, allt känns så mycket bättre. Det är som att tyngden på mina axlar lättar och jag kan känna mig lugn. Slippa tänka på alla problem för en stund, bara njuta. Jag känner ingen som förstår sig på mig, när det gäller Linkin Park, men det behövs inte. Så länge jag själv vet om och känner mig trygg är det väl det som räknas? Jag har aldrig förr trott att musik kunde göra så mycket, men den hjälper mig mer än någonting eller någon annan nu för tiden. I mitt fall är det inte bara musiken, utan själva rörelsen de driver. Fan vad bra det känns. Vill bara gråta. Dessa killar är de enda för mig.  



Grim


Trust nobody

Jag har lärt mig en sak, en relativt viktig sak. Lita aldrig på någon, för när du minst anar det kommer din bästa vän fram till dig och ber dig dra åt helvetet, utan någon egentlig anledning. Efter allt som hände igår, slagsmål, poliser, svek, skrik och så vidare så kände jag hur extremt mycket jag bara vill vara ensam nu, för vad jag fattade så ska man inte lita på någon och på de man ska lita mest är de man inte känner. Det har jag alltid gjort, men när man släpper in någon för mycket eller helt enkelt lär känna varandra är det inte lika relevant att ställa upp. Det är så typiskt mig, verkligen. Jag tappade mig själv totalt inatt men försvarade min vän, fysiskt. Det är verkligen inte likt mig att göra så, men när det kommer till att någon gör illa mina vänner- vilket inte heller händer ofta så kan jag nog inte hejda mig. Det kunde jag inte göra inatt i all fall...

Efter kvällen ser jag inte alls framemot nyårsafton, vill bara försvinna från omvärlden och ha hemmakvällar i resten av mitt liv och aldrig komma nära fest, mycket folk och alkohol igen... Jag kommer såklart festa på nyår, men känner mig inte alls sugen. Nu är allt jag vill att ha julafton, med min fina familj. Fram tills dess ska jag hålla mig så låg som möjligt, och aldrig mer släppa in någon så nära som jag gjort. Lita aldrig på någon. Eller ni gör som ni vill, men han var den sista jag släppte in i alla fall... Sårad igen. Typiskt mig. Fred ut då..

17.12.11

Night of my life

wow. Som jag skrev på facebook, jag kan ha upplevt en av de bästa kvällarna i hela mitt liv igårkväll! Jag har haft så djuriskt roligt så det finns inte, jag är fortfarande i extas helt sinnessjukt!! Jag må sitta med en sprängande huvudvärk men det hindrar mig verkligen inte från att tagga om till ännu en kväll. Hela kvällen började med att jag tog bussen till killen på bilden nedan, mycket korv men det gjorde inte mig någonting för dessa killar visade sig göra min kväll mer eller mindre. Vi körde en hårdrocksfest, kan man säga, och med tanke på att inga av mina vänner lyssnar på samma musik som mig så har jag aldrig känt sådan typ gemenskap, sen jag varit och sett Linkin Park såklart. Vi traskade senare vidare till Magasin 3 och steppade upp partymodet ännu ett snäpp och där tar det slut- har inget mer att säga. Jag hade så stört jävla roligt att jag blir helt, knäpp! Nej vet ni vad, det ska krävas mycket för att toppa en natt som denna vill jag lova. Förutom det är det första gången jag blivit bjuden på en drink, i en bar. Ni vet hur det går till, kanske. Riktigt viktigt att nämna, ha-ha. wow säger jag bara...Nu ska jag hoppa in i duschen, käka lite mat, softa lite för att sedan tagga om till en förhoppningsvis lika bra kväll. Men denna gång tar jag med mig min finaste Sofia. Åh vad jag längtar. Fred ut  


15.12.11

a Little Piece of Heaven

Jag gråter non stop just nu. Jag vet inte vad som tog till mig, men jag kan tänka mig att alla känslor jag hållt inne nu i två-tre veckor börjar träda fram för det strömmar verkligen ur mig. Jag kan inte kontrollera mig alls. Jag har egentligen ingen lust allt till att blogga just nu, men jag vet inte vem jag ska höra av mig till. Det är en jättejobbig känsla. Jag kände att det här var det enda stället som kändes rätt just nu, jag har kommit till den period där jag inte vågar höra av mig till mina närmaste för jag är rädd att jag blir för mycket och är för jobbig. Jag vill inte vara en sådan belastning på de som jag älskar allra mest, för jag skulle inte klara av att förlora dem också... Just nu handlar det verkligen inte om det. Jag saknar och älskar Jens mer än någonsin. Det är nog första gången jag väljer att kalla hans namn här i bloggen sen det tog slut, men det är såhär jag känner just nu.



Min Jens... Fast han är ju inte min längre, men en sak är säker och det är att jag är hans, alltid hans. Jag kom på mig själv när jag för första gången sedan det tog slut kollade igenom alla mina bilder sen det att vi började umgås. När jag började bläddra ville jag bara hitta någon fin bild jag kunde lägga upp här, men det slutade med att efter en, två eller kanske tre bilder bröt jag ihop. Jag fortsatte såklart att kolla igenom alltihop och, han är tamefan det absolut finaste jag vet. Så han såg på mig, så jag såg på honom. Jag som satt och skrev att vi aldrig var något speciellt, vi var kanske aldrig det för någon annan. Men han var speciell för mig. Jag var så trygg, jag mådde så bra, allt jag någonsin ville var att vara vid hans sida. Jag fick inte alltid som jag ville vilket ledde till det ena och det andra. Men när jag väl fick vara med honom, wow alltså... Min fina, finaste Jens, varför är han inte kvar med mig? Jag kan ingenting annat än att gråta, det finns ingenting jag kan säga som får honom att ändra sig. Jag önskar att han kom tillbaka och det gör allting så himla jobbigt att jag faktiskt VET att han aldrig kommer tillbaka... Jag orkar inte ens, alltså, ne, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag orkar inte med det här, jag gör verkligen inte det. Allt jag vill är att få Jens tillbaka. Jag vet att jag inte kommer det, jag vet, jag vet... Därför hoppas jag inte ens, eftersom det är så givet. Men jag älskar honom så himla mycket...

FU


14.12.11

First

Jag vet inte riktigt åt vilket håll mina tankar sprider sig, just nu befinner dom sig på alla möjliga ställen och jag har ingen aning om var jag ska börja. Mina tankar står på kö, det är en jättekonstig känsla som inte går att beskriva bättre än så, tyvärr. Typiskt tecken på stress va? Jag känner mig inte stressad, men det har gått en sådan otroligt lång tid nu som jag varit det, kanske har min kropp börjat vänja sig. Det är inte mindre än en vecka kvar tills det att vi tar jullov och jag är nog inte den enda som känner sig lättad över det. Just nu längtar jag bara efter att få spendera julhelgen med min familj, och endast dom. Efter det vankas nyårsafton vilket jag också ser något så sinnesjukt mycket fram emot. Jag älskar att dra fram partypinglan inom mig. Verkligen.

När det gäller min onsdag har det flutit på ganska bra. Jag drog mig till gymmet för första gången på alldeles för lång tid där jag sprang av mig, riktigt fort sprang jag. Jag trodde att jag hatade att springa, men det motbevisades idag. Det kanske visar sig att löpbandet blir prio ett hädanefter! Efter det att jag kom hem tog jag en alldeles för djup tupplur, så nu håller jag tummarna på att jag kan somna i tid ikväll. Inatt där emot satt jag nog uppe ända in i småtimmarna. Min Mike Shinoda satt i LPU-chatten, så var såklart tvungen att delta. Det firar jag idag med att bära min allra första Linkin Park tröja, som ni ser är ganska sliten och det har den blivit helt av sig själv tro det eller ej. Nu ska jag knapra i mig några morötter och titta på Chuck, jag påbörjar snart säsong 5. Bra medicin när man fått sitt hjärta krossa, vill jag lova. Fred ut.

13.12.11

Pride

Förutom den musik ni gör, som på ett fantastisk sätt hjälper mig och så många andra att komma upp på fötter och faktiskt le, så har ni gjort oss alla så fruktansvärt stolta över ert arbete med resten av världen. Jag kunde inte vara mer stolt över er, ni är fantastiska. Världens bästa killar kan ni se nedan. Fan vad jag älskar er för det ni gör. Det är så synd att jag inte kan berätta det till er, men när jag träffar er nästa gång ska jag på alla möjliga sätt bevisa det för er. Jag är inte den enda. Ni är bäst på alla möjliga sätt och jag tänker göra så att ni aldrig någonsin glömmer bort hur mycket det betyder allt ni gör för vår värld, vår art, vår planet. Ni spelar en otroligt viktig roll för jorden idag, och det är min uppgift att se till att fler får reda på det. Jag delar med mig så mycket jag kan både här och på facebook, och jag bryr mig inte ett piss om hur irriterande folk kan tycka att det är. Allt jag vill är att folk ska få veta. Keep it up. Jag älskar er.

Lucia

Att jag spontanvakade inatt var inte direkt någon skräll. Jag har på senaste tiden varit explosivt impulsiv, typ. Natten spenderades med Sofia och Joakim tillsammans med ett gäng Red Bull, en hel del godsaker, nostalgimusik från 90-talet och en hel del skratt, sång samt dans. Att vi faktiskt höll oss riktigt pigga hela natten och tog bussen till skolan piggare än någonsin var för mig ett genombrott. Jag hade en fantastisk natt, det var verkligen värt allt kaos. Idag känner jag mig mer bakis än trött och återhämtar mig därför med ett originalmål från Max, tänkte att det skulle sitta jäkligt fint. Just nu har jag sådant flyt, men jag måste tagga ner innan min stress tar död på mig. Men det löser jag, en dag i taget. Fred ut.

Just det. Jag har ett mål innan detta år nått sitt slut- jag ska antingen lära mig shuffla eller dougie. Jag har en tuff månad av träning framför mig känner jag. NU. Fred ut.

12.12.11

Two

Jag såg att en anonym hade kommenterat ett tidigare inlägg jag nämnt fotbollen. Han/hon hade då skrivit kontaktuppgifterna till mitt gamla lag jag spelat i. Jag har ingen aning om vem du är, men vem du än är så fick du mig att le. Något. Jag vet ju att de finns, men att man liksom tar upp det betyder så mycket för mig. Jag vill verkligen fortsätta spela fotboll, eller starta upp min karriär igen. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit för mitt självförtroende är 6 mil under vattenytan. När jag väl gör bra ifrån mig känns det så ruggigt bra och jag märker själv när jag gör något bra. Men jag kan ju inte göra något bra om jag inte försöker, och det är det som jag inte kan få in i min lilla hjärna att jag aldrig kan känna den kicken om jag inte försöker. Det är jättesvårt för mig att börja igen, alla är så bra, jag har så dålig uthållighet och eftersom att dom har tränat är deras teknik bättre. Tekniken skrämmer mig inte alls egentligen, det går fort så sitter det i igen. Det är snarare själva träningen, att jag faktiskt inte orkar så mycket. Vad jag vet just nu är det mycket fys vilket skrämmer livet ur mig, hur jävla kul jag än faktiskt tycker att det är. Jag älskar ju att träna egentligen. Jag vågar bara inte bli trött, jag skäms för att tycka saker och ting är jobbigt. Som jag nämnde tidigare vill jag bara bra på en gång, jag har inte tålamodet.  Hur gör jag då för att skita i allt vad andra tycker? 

Träningen är ju bara för mig själv och jag gör det för min egen skull, det är jag medveten om. Men då kommer mitt undermedvetna och trycker undan de tankarna och nästan tvingar mig att tänka på alla andra än mig själv- både på gott och ont. Men när det gäller träning är det bara på ont. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mitt dubbelspelade sinne, jag har ingen aning. För det är så mycket jag är medveten om, jag är helt sjukt intelligent, jag erkänner ju det. Men då är det mitt undermedvetna som finns där och trycker ner mig på alla möjliga sätt. Jag får inte bli bättre. Jag kan inte bli bättre. Jag ska vara den där som knappt syns, inte är bra på någonting som bara är för att vara. Kanske till och med måste vara lite kaxig ibland. Jag vill verkligen inte vara den, men någon annan i mig verkar ju tycka så. Jag får inte alls göra som jag egentligen vill, och jag kan såklart inte skylla på någon annan än mig själv. Men helt ärligt så känns det som att jag har någon av helt annan genre inom mig. Jag vill utplåna dig. Tänk vad fri jag skulle vara om jag för en gångs skull endast tänkte på mig själv och vad som faktiskt skulle vara bra för mig. Ingenting bli bra för andra om det inte blir bra för mig först. Jag måste börja tänka så, eller, jag tänker ju faktiskt så. Åh. Hela situationen är så komplicerad, ni anar inte. Jag vet vem jag är, men jag har ingen aning om vem den andra inom mig är. Jag har då helt klart lärt känna denna, men varför finns den där? Jag märker själv när det inte är jag själv som gör, säger eller är. För jag är inte den som är dryg eller säger ifrån särskilt ofta. Så när jag väl är det så vill jag bara sätta händerna för munnen. Liksom, "sa jag verklige det där? På det där sättet?". Vissa gånger är tydligare än andra. Jag har bara inte insett förrän nu att jag kanske inte är så ensam i min kropp. Det kanske låter läskigt, ni kanske tycker att det är skrämmande. Men jag är densamma trots detta. Men jag måste medge, det är lite läskigt när man väl tänker efter... Men nej, jag tycker verkligen inte synd om mig själv. Och det är det riktiga jag som skriver det.


11.12.11

Somewhere I belong

När allt det här började hade jag inget att säga och jag gick vilse i min tomhet inom mig. Jag var förvirrad, men jag lät mig själv inse att jag inte är den enda med dessa tankar. Men alla de tomma rummen som orden avslöjade är allt som jag har kvar att känna. Jag är fast, tom och ensam och felet är mitt eget.
Jag vill bli hel, jag vill känna vad jag aldrig trodde var verkligt. Jag vill släppa all den smärta jag känt så länge. Jag tänker sudda ut det tills det försvinner. Jag vill känna som om jag vore nära någonting verkligt. Jag vill hitta någonting jag alltid velat ha, någonstans där jag hör hemma. Jag har ingenting att säga, jag kan inte fatta att jag aldrig föll ned med huvudet först. Jag var förvirrad, tittade mig omkring överallt men hittade aldrig någonting som jag tänkt mig att det skulle vara. Så vad är jag? Vad har jag förutom negativitet? För jag kan inte förklara hur alla andra tittar på mig. Jag har ingenting att förlora, inget att nå, tom och ensam och felet är mitt eget.

Jag kommer aldrig lära känna mig själv om jag inte gör det här på egen hand. Och jag kommer aldrig känna någonting annat innan mina andra sår har läkt. Och jag kommer aldrig att bli någonting förrän jag bryter mig ut ur mig själv. Och jag kommer bryta mig ut och hitta mig själv idag. Någonstans där jag hör hemma.

My December

Helgen börjar lida mot sitt slut nu och jag har haft en megafin helg verkligen. Precis lika fin som de flesta andra jag haft de senaste veckorna. Jag har skrattat mycket, sovit lite, dansat mycket, pratat mycket, gråtit lite och älskat allt och alla jättemycket! De bilder nedan får summera fredagkväll, lördag och söndag. Var även ut en sväng bland alla partypeoples lördagnatt, men ingen bild därifrån inte. Den sista bilden summerar nog hela helgen i helhet, ha-ha. Vad fan jag än gjort i helgen så hoppas jag att det var värt det! Jag hoppas ni har fått ha minst lika kul som mig, för det är helger som denna som jag lever för, verkligen. Fred ut.



P.S: "Remember all the sadness and frustration, and let it go" - Linkin Park

10.12.11

What we never were

Vi var aldrig speciella på något sätt. Vi var aldrig bättre än alla andra. Vi var aldrig ens lite bättre än alla andra. Vi hade ingenting som gjorde det vi hade till något bättre eller något speciellt. Vi hade aldrig varandra på det sättet. Vi var aldrig vänner. Vi var bara, vad vi nu än var- vet jag inte. Vi hade aldrig något speciellt. Vi var verkligen ingenting speciellt. Vi hade det aldrig. Vi båda visste att vi aldrig skulle få det. Vi hade inte särskilt kul tillsammans. Vi hade det aldrig särskilt bra tillsammans. Vi hade aldrig riktigt varandra tillräckligt mycket. Vi hade ingenting som andra har. Vi hade aldrig det lilla extra. Vi fick det aldrig. Vi var aldrig särskilt lika. - Men ändå älskade vi varandra. Vi ville vara med varandra. Vi var glada när vi fick vara tillsammans. Vi ville ha varandra. Vi ville tycka olika. Vi höll aldrig med varandra, vi fungerade inte så. Vi var kära ändå. Vi kände av varandra ändå. Vi var kanske aldrig bra för varandra. Men det spelade aldrig någon roll, vi ville vara med varandra. Det enda vi egentligen gjorde var att älska varandra. Jag förvarnade honom redan tidigt att det aldrig skulle räcka till. Vi sket i det och fortsatte älska varandra. Vi tyckte det räckte. Men det räckte aldrig tillräckligt långt för dig att vela ha mig kvar. Vi blev aldrig vänner för att du var tvungen att göra en sådan tydlig linje mellan kompisar och flickvän. Du kunde inte göra roliga saker med mig eftersom det är det dina kompisar är till för. Det räckte för dig att vi älskade varandra. Vi gjorde det. Hela tiden. Vi kunde prata om allt, trots att det slutade med oändliga diskussioner som gjorde att vi aldrig sa god natt på kvällen. Du lade ändå om dina armar runt mig. Vi hade det bra trots att vi aldrig egentligen hade det bra. Vi var bäst på vårat sätt. Trots att vi aldrig var något speciellt. Vi var bra. Men det varade aldrig tillräckligt länge. Vi var dåliga på vad vi än gjorde.

Ändå är vi det enda jag vill ha tillbaka i min vardag. Vi. Oss. Hur tråkigt, äckligt, jobbigt och snålt förhållande vi än hade var allt vi ville att ha varandra. Men aldrig mer. Vi var enkla. Alldeles för enkla. Men alldeles för bra.


Älskling, jag är hemma nu

Jag är hemma nu. Jag har ätit mitt kvällsfika nu. Jag har klätt av mig naken och borstat tänderna nu. Jag tvättat bort mitt smink nu. Jag har krypit ner under täcket nu. Jag har krypit ner under täcket... Under täcket, utan dig nu. Jag har ätit mitt kvällsfika utan dig nu. Jag har klätt av mig naken och borstat tänderna utan dig nu. Jag har tvättat bort mitt smink, eftersom jag inte hade lika bråttom att krypa ner under täcket nu, som jag hade tidigare.

Jag hoppades att jag skulle få krypa ner under täcket med dig, att du redan skulle ligga i min säng när jag kom hem och titta på teve som du alltid gör när du är hemma hos mig. Jag hoppades att jag skulle få en fin överraskning när jag klev in genom dörren nu. Jag ville ha dina stora fina armar runt mig när jag skulle somna. Jag sov alltid som bäst just där. Jag vill ha dig här nu. Jag vill inte sova utan dig nu. Jag vill inte skratta utan dig nu. Jag vill inte må bra utan dig nu. Jag vill inte gråta utan dig nu. Jag vill inte älska någon förutom dig nu. Jag vill inte vara utan dig nu. Inte nu. Inte någonsin.

Jag vet att du är lycklig nu. Jag vet att du mår bra nu. Jag vet att du är lättad och känner dig befriad nu. Jag vet att du inte vill krypa ner under täcket med mig nu. Jag vet att du inte vill hålla om mig med dina stora fina armar när jag ska sova nu. Jag vet att du inte vill vara med mig här nu. Jag vet att du inte vill sova med mig nu. Jag vet att du inte vill skratta med mig nu. Jag vet att du vill må bra utan mig nu. Jag vet att du hellre vill gråta utan mig än med mig nu. Jag vet att du vill älska någon förutom mig nu. Jag vet att du vill vara utan mig nu. Just nu. För alltid. Jag vet att du inte saknar mig nu och att du aldrig gjorde det heller. Men jag är även medveten om att du aldrig berättade det för mig. Jag vet att du glömmer mig nu. Jag vet att du har kul utan mig nu. Men framför allt vet jag att du trivs riktigt bra precis där du är just nu.

Vad hände nu? Varför vill du inte vara med mig nu? Jag ville ju inte ens vara med dig från början. Jag ville aldrig ha dig. Till en början. Du ville ha mig mer än någonting annat. Men när du fick mig bestämde du dig för att du aldrig mer skulle behöva kämpa för mig. Det slutade med att jag ville ha dig mer än någonting annat och nu ville du aldrig ha mig. Hur kunde det bli så fel? Jag ville egentligen aldrig... Tills du fällde mig rakt framför näsan på dig och dina vänner. Det räckte aldrig för dig. Nu var du tvungen att dra en rak höger mitt i nyllet. Det räckte aldrig för dig att lura mig på det sättet du gjorde. Det räckte aldrig för dig, du bad om mer och jag lät dig fortsätta. När du ändå hade fällt mig låg jag bara där och tog emot alla sparkar. När jag väl tar mig upp, kommer den där raka högern och jag ligger här nu. Vill inte ha nu. Jag vill bara vara med dig nu.

9.12.11

Latest

Ännu en fullsmockad helg väntar. Jag har idag efter skolan varit till Friends By BO's med Sofia, fikat och pratat om så himla mycket. Hon är toppen, verkligen. Efter det har jag mött upp Filip för en liten julklappsshopping, så nu har jag klart mitt julshoppande för i år! Fort var det gjort så har jag nu slängt i mig maten och ska bege mig till Lussecupen där jag kommer spendera hela helgen, på kvällarna. Jag är taggad till tusen, verkligen. Jag kan lätt säga att detta är årets evenemang, vilken gemenskap alltså. Det känns bra att det är stressigt för det betyder att jag har mycket att göra och har jag mycket att göra, har jag kul.
Nedan ser ni fyra bilder, tagna under den senaste veckan. Det känns förövrigt riktigt bra att skriva ett "normalt" blogginlägg, förhoppningsvis blir det fler av dem. Fred ut.

8.12.11

min Rick


Alive

Vissa gånger tänker jag att jag skulle behöva söka hjälp, många av mina vänner har bett mig innan det är för sent. Men det känns som att jag inte skulle ha tid, sen har jag riktigt svårt att öppna mig vid en planerad tidpunkt, det är ju inte alltid så säkert att jag är på humör för att prata om saker och ting den tid man kanske fått. Utredningen jag gjorde på sos för flera år sedan gjorde mig mycket gott, det är bara så synd att det  inte riktigt fungerar så att man kan ta sig in där hur som helst. Det krävs ju en hel del för att hamna där, sen säger de ju att det är det sista stället man faktiskt ska hamna på... Det var nog det sista hon sa till mig, "Du vill inte hamna här igen".
Jag har fått alldeles för dålig erfarenhet av BUP som jag var på något år efter sos, enligt mig fungerade det inte alls. Efter att jag talat med en barnpsykolog som sa ganska exakt såhär: "Du är en för bra tjej för att sitta här på BUP, du verkar ju ha det bra och är en jättefin tjej.". Efter det kom jag aldrig mer. Jag kanske bara har tur att jag lyckats hålla mig i skinnet trots allt jag varit med om, man behöver väl inte vara en dålig människa eller göra dåliga saker som att röka, snusa, dricka eller knarka för att må dåligt. Man behöver inte ha en dålig uppväxt heller eller dåliga vänner. Men det ansåg väl dom. Vem ska då hjälpa mig? Efter 17 år kan inte en vän hjälpa då ingenting egentligen hänt, inte mina föräldrar heller. Jag har överlevt, säkert tack vare mina vänner och min familj. Men jag vill göra mer än att överleva, jag vill leva.

Sporten. Fotbollen. Det kan vara tack vare den som jag faktiskt sitter här idag. Nu har jag den inte längre, och fotboll är bland det enda som jag faktiskt varit riktigt duktig på. Jag har suttit och klurat på vad jag egentligen skulle kunna satsa på, så jag har någon typ av hobby eller någonting kul att göra som kan hjälpa mig ur detta då jag inte känner mig så sugen att prata om det. Det slog mig, jag kan ingenting och är inte bra på någonting, förutom fotboll. Det finns såklart tusentals saker jag vill, men det enda som jag faktiskt är duktig på är nog fotboll. En sådan talang avtar aldrig, det märkte jag när jag började träna efter två år i vintras. Vad är det då som hindrar mig från att komma tillbaka? Jag vet inte. Snälla, hjälp mig.

Skinny love

Som en blixt från himlen slog det mig igår. Att jag inte alls är så glad som jag trott mig själv vara, tror jag i alla fall. Det var som att någon eller någonting för några dagar fick mig att glömma hur förkrossad och förälskad jag egentligen är. Från att mitt hjärta kändes lätt som en fjäder till att det från ingenstans blev till sten. Det blev plötsligt så väldigt tungt och jobbigt. Det värsta med hela grejen är att jag inte ens tänker på något speciellt, det är bara tungt och jäkligt. Jag lägger inte alls ned mycket tid på att fundera på honom eller saker vi upplevt, det är nog snarare när jag tänker på oss som det blir lättare. Det är som att det gör ont att inte kunna tänka på det på samma sätt som jag kanske gjorde förr. Att liksom få längta efter att hans armar skulle omfamna mig, åh vad jag älskade hans armar. Hans stora, fina armar... Nu har jag ingenting att längta efter längre, eftersom det inte kommer bli så. Tidigare visste jag om att jag skulle få vara där igen, då log jag kanske när jag tänkte på det. Nu tänker jag inte på det eftersom det inte fungerar så, det kommer aldrig vara så. Det kanske hänger där, att det är tyngre att inte tänka på det än att faktiskt tänka på det.

Jag har på något sätt lyckats förtränga att jag faktiskt förlorat honom och allt vi hade. Det är som att min hjärna självmant trycker undan tankarna om honom, för när jag väl "försöker" tänka på det så är det som att det inte går. Det är tydligt att det finns två viljor inom mig, jag vet bara inte vilken som är den riktiga. Det är som att jag försöker tvinga fram mina känslor och tankar om honom men samtidigt trycker mitt undermedvetna bort alltihop. Jag fortsätter kämpa för att få fram det, men det ger sig inte. Då undrar ju även jag, varför vill jag tänka på det? Varför i hela friden vill jag vara ledsen? Eller vill jag ens det?
En sak är säker och det är att mitt undermedvetna ställer till saker och ting, eller kanske är det jag som gör det. Jag verkar inte ha någon speciellt bra koll på det här, kan vara därför jag fortfarande knappt sover om nätterna. Jag funderade aldrig på varför det plötsligt är så svårt att sova, trots att jag varit glad och kanske till och med somnat med ett leende på läpparna när jag väl somnat. Jag har svårt att sova gott vilket fall som helst och jag har ingen aning om var felet ligger heller... Det har såklart varit såhär sedan det tog slut, det är allt jag vet. Men tar jag det verkligen så hårt? Jag vet om att jag tagit det sjukligt hårt på väldigt många sätt, det är klart man är ledsen, men att så mycket annat skulle ta stryk inom mig trodde jag helt ärligt inte.


7.12.11

Cosmic

Jag är full av inspiration för alla möjliga grejer just nu. Kläder, fotografering, nyårsafton, resor, festivaler, julklappar, rädda världen och allt annat jäkligt spännande. Jag har en liten bubblande känsla inom mig som bara längtar efter att få ta tag i allt. Om det är något som stör mig så är det min åldersnoja, jag vet inte varför men jag känner mig så extremt stressad över allt vad livet egentligen innebär. Det finns så mycket jag vill göra, helst nyss. Just nu hoppas jag bara på bättre tider till en början, med tanke på mina sömnlösa nätter, min tomma mage och mitt ommöblerade psyke. Men jag måste medge att jag mår ganska bra trots allt. Ser framemot framtiden, om jag kan uttrycka det så. Inte nog med det tänkte jag gå in till en tatueringsstudio imorgon och prata priser och skicklighet. Jag hoppas på det bästa, kanske slutar med att jag bokar en tid? 
Nu hade jag tänkt rulla in mig i en filt och lyssna på riktigt bra musik och bara längta efter jullovet, för vad jag vet så kommer det bli jäkligt fint alltihop. Senare pusslar jag ihop ett inlägg lite mer personligt och djupgående. Så håll utkik om ni är intresserade. Fred ut.

6.12.11

Nasty Gal

Jag sa till min far häromdagen att detta är allt jag vill ha i julklapp, snälla om det är för mycket gå ihop med alla andra som tänkt ge mig någonting. Jag kände mig aningen desperat, men om jag får ens någon utav dessa så skriker jag av glädje. Jag hade lätt kunnat köpa allt på en gång, men de få pengar som ligger kvar på kortet måste få gå till julklappar till någon annan än mig själv. 
Jag har hur länge jag kan minnas sökt efter de perfekt JC skorna, och jag har inte hittat de på många ställen alls och där de väl finns är det fel färg, fel storlek eller så skickar de inte till Sverige. Nu äntligen har jag funnit dem. Hela kalaset här nedanför går på 1 786 kr. Nu håller jag alla tummar och tår på att min just nu största önskning slår in. 

5.12.11

Just nu


Don't stay

Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här gången! Just nu känns allt så jäkla döbra. Jag känner mig så otroligt fri och glad att jag inte riktigt förstår var allting egentligen kommer ifrån. Jag försöker hindra mig själv från att hoppas för mycket att det kommer hålla i sig, eftersom att jag vet att det inte kommer göra det. Men jag kan inte hjälpa det, det känns så jäkla skönt allting just nu. Jag kände idag, varför i helvete ska han få behålla hela kakan OCH äta upp den? Han valde att lämna mig, då ska han inte få ha mig på något sätt överhuvudtaget. Jag insåg att han krossade mitt hjärta flera gånger både genom handlingar och ord. Nu när det tog slut så var det som att jag glömde bort allt det dåliga, vilket gjorde att jag kände att det var mitt eget fel att han behandlade mig som en liten bajshög ibland och att det var mitt eget fel att han faktiskt lämnade mig. Det var som att jag aldrig någonsin varit ledsen över vad han gjorde mig utan att jag bara var en tönt som faktiskt blev ledsen. Men idag tänkte jag om... Vilken blåögd liten fitta jag är som kunde glömma bort allt det där. Nu släpptes bara allt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så fri och så stark. Det känns i hela kroppen!

Jag vet fortfarande om att jag kanske bara känner såhär ett tag, sen kommer allt annat slå tillbaka. Jag är beredd på det, och jag är redo när det gör det. För nej, jag har inte kommit över honom bara för att jag skriver allt det här och jag säger definitivt inte att han är dålig eller att någonting är hans fel eller liknande. Så lågt sjunker jag verkligen inte. Jag älskade/älskar ju honom för en anledning liksom, då går man inte bakom någons rygg och smutskastar en bara för att det känns bra för en själv. Det är min åsikt i alla fall.

Hur som helst, jag bestämde mig idag att jag inte kan vara vän med en kille som krossat mitt hjärta utan att ha tagit en riktig funderare över det beslutet. Jag kan inte vara vän med någon som så lätt tar ett sådant beslut på så kort tid, det fungerar inte så. Att vara hans vän är inte det bästa för mig, för han är inte det bästa för mig och jag måste helt enkelt ta och inse det. Det som gör mest ont är att inte ha någon där, för som jag alltid sagt, även då vi var tillsammans- jag kan leva utan honom, men jag vill inte. Så enkelt är det och det där lilla påståendet förklarar så mycket om hur det är i min situation och hur det varit. Det känns då riktigt bra att vara lite arg, för jag är arg på ett riktigt bra sätt. Lyckligt arg, haha typ!! Ni som vet, ni vet.
Jag tror inte att jag mår bättre än vad jag gjorde för en vecka sedan, egentligen. Inte alls. Men hade en sån här känsla idag och jag tyckte det var riktigt skönt för stunden!

4.12.11

mina två favoritkillar


"When you're feeling down get a dozen roses and stand in the front of a mirror. You'll be looking at the 13 prettiest things in the world." - Mike Shinoda

Detta citat brukar jag tänka på när jag känner mig ful, äcklig eller vilken som helst nedvärderande tanke om mig själv. Fast det bästa citatet från honom måste ju i så fall vara "I love your hair!", vilket han sa till mig personligen i somras. Vilken dröm.
Något jag ångrar idag var att jag aldrig lyssnade på Hugo, killen som höll ordning och reda på Meet & Greets, han sa säkert ett dussintals gånger att vi skulle säga precis allt vi hade på hjärtat för annars skulle vi få ångra det. Han tog som exempel att om vi vill gifta oss med någon utav dem är det bara att knäböja och säga "Please marry me, will you marry me?!" Om det var det man ville ha sagt. Det är såå mycket jag ångrar, för de enda jag riktigt pratade med var Mike och Joseph. Resten kommer jag knappt ihåg. Sen var vi nästan sist i kön också, så dom kände väl sig ganska stressade med tanke på att det gått övertid en halvtimma ungefär. Men jag har lovat mig själv att detta inte var den sista gången jag möter dom personligen. Jag älskar dom så mycket och jag hade väl egentligen nästan all tid i världen på mig att säga det till dom, men när man väl står där... Hjärtstillestånd, typ. Kunde inte gråta för att jag var i sån chock och för att jag mådde så otroligt bra över att få träffa dom på riktigt. Vilken lycka. Vi ses snart igen, grabbar. All min kärlek går till er.

Saturday night


Man kan väl säga att jag tog igen fredagkvällen denna lördag. Jag hann med att vara med Malin och Clara, mysa på, prata Peace & Love och massor med annat samtidigt som vi bakade en typ av kladdkaka. Jag stannade inte så jättelänge utan drog vidare till en liten fest där jag fick glömma allt vad den tredje december egentligen innebär, tänkte inte på honom någonting alls nästan. Närmare 01 tog jag bussen med en fin snubbe till Kyrkbyn där en annan fin snubbe befann sig, och vi bestämde oss för att spendera natten där. Det var väldigt länge sedan jag varit vaken så länge på ett bra sätt, inte för att jag inte kunde sova, utan för att jag hade det bra som det var. Kan ha klivit upp alldeles för sent men det gjorde mig absolut ingenting. Vi gick till en pizzeria och åt frukost, inte jag dock, var väl för bakis för att äta kanske? Tss. Där satt vi ett x antal timmar, fast jag låg väl mest över bordet för att jag garvade så mycket (bara jag dock, kan ha varit övertrött och delar möjligtvis inte samma humor som de andra två).

Senare blev jag bjuden på middag från donken av moster, det satt galet fint med tanke på att jag inte hade ätit på över 36 timmar, bara druckit. Kände mig otåligt ofräsh men struntade i det för stunden då allt kändes så jäkla bra, och nu sitter jag här hemma. Jag har renbäddat sängen, plockat undan disken, städat rummet och påbörjat en bok. Zlatans ni vet? Har aldrig läst något liknande, det är som taget ur en blogg. Det är som att dom skrivit direkt ut munnen på honom, men det kan väl vara det som gör den så personlig och bra antar jag? Nu tänkte jag dricka en hel del cocacola och äta ännu mer Cheese Ballz framför Chuck.

Bara tre veckor till julafton. Ingen snö. Äh whatever, då går året snabbare.

3.12.11

Wisdom, Justice and Love

Vad är klockan egentligen? Närmare fyra och jag ligger fortfarande kvar i min säng, trots att jag vaknade innan klockan slagit elva. Jag har jättemycket att göra ändå känns det som att det är onödigt att kliva upp "för tidigt" innan jag ska iväg. Inte nog med det har jag världens huvudvärk, lyckas alltid få det på morgonen när jag glömt tvätta bort sminket kvällen innan, måste alltså ta tag i det också innan jag ska iväg. Just nu har min mor påbörjat sitt lilla party, de ska se hockey och antagligen förtära lite alkohol. Någonting som jag också är väldigt sugen på, men det blir nog inget sådant ikväll inte hur mycket jag än vill. Åh. Taggad... Ikväll ska jag vara med Malin och Clara, vad vi tänkt göra eller inte göra vet jag ingenting om men det ska bli mysigt vilket som anser jag.
Innan det måste jag renbädda min säng, städa mitt rum, plocka ner disken, fixa smink och frisyr, klä på mig och äta. Förstår ni hur jobbigt det där lät? Efter gårdagens besvikelse känner jag mig mer eller mindre totalt obrydd i vad som händer ikväll, har sänkt mina förväntningar totalt så jag ska slippa bli less he-he. 

Nej nej, så riktigt negativ är jag faktiskt inte! Just nu flyter det mesta på riktigt bra och det är jag riktigt glad över. Trots att jag för det mesta känner mig ensam och övergiven så älskar jag mina vänner som utan att jag vill inse faktiskt står vid min sida, det är mitt fel att det är som det är. Jag har lagt upp någon ny regel att inte släppa in någon för nära, jag är helt enkelt för rädd att bli sårad eller att jag råkar säga för mycket om mig själv. Ingen känner mig för att jag inte låter någon lära känna mig, och jag kan inte klandra någon annan än mig själv för det, hur mycket jag än skulle vela det så kan jag inte det! Jag brukade vara den mest positiva människa jag visste om och jag ska göra mitt bästa för att ta tillbaka henne. Nu ska jag bara ignorera min huvudvärk och bara längta efter att få spendera denna lördagkväll med två av mina fina vänner. Fred ut.

2.12.11

Waiting for the End

Jag tror inte att jag har så mycket att säga egentligen... Har klippt och färgat mitt hår idag, känner mig jättefräsh. Jag hade tänkt vara med en fin vän ikväll, men det blev aldrig av. Det känns megapissigt just nu, för jag ville så gärna och nu sitter jag här framför Chuck, precis som alla andra dagar och har inte ens något att tröstäta. Jag ska nog inte klaga, kanske är lika bra att bara stanna hemma i min säng som jag förövrigt inte bäddat rent i på flera veckor för att jag är så lat och bryr mig inte alls egentligen... Jag ska ta tag i det imorgon, det lovar jag.
Annars vill jag bara fly härifrån slippa känna, om jag ens känner något. Jag vet inte riktigt någonting alls egentligen. Jag hoppades på att få flytta med någon utav mina familjer men jag vet att det inte fungerar så. Jag får helt enkelt hålla ut tills jag fyllt arton och förhoppningsvis skaffat jobb så jag kan flytta från Luleåstad, hur mycket jag än älskar det här. Jag känner bara att jag måste bort... På tal om det har jag bokat resa med min mamma till vårat paradis, Mallorca, i juni. Nu har jag i alla fall något att se fram emot, antar jag.
Nu känner jag att jag bara sitter och ordbajsar för att få någonting skrivet och det är inte så jag vill att min blogg ska fungera. Nu ska jag fortsätta på säsong 4. Fred ut.



Linkin Park

Ni frågar: Finns det någonting som för dig betyder mer? Jag svarar: Nej, det finns det inte.



1.12.11

the Ghost of you

Idag var det musiken som gjorde mig åt helvete för bekymrad. Första gången sen förra veckan som jag varit såhär förstörd... En liten tanke, som jag helt glömt bort att fråga honom. Det förstörde min dag helt. Jag tog upp telefonen och råkade ringa honom och frågade det jag behövde få veta. Fick inte det svar jag väntat mig, fick ett bättre svar men det gjorde ondare då jag tänkte efter. Jag förstår ingenting just nu om någonting... Jag är så arg. Nej, inte arg. Jag är så förtvivlad, så förtvivlad på honom. Hela den här veckan har gått så bra och jag har tänkt i de rätta banorna varje dag. Jag hatar allt det här så himla mycket. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till när saker som dessa händer, mitt i allt. 

Det enda jag vet just nu är hur extremt desperat jag är efter kärlek och närhet. Har redan gjort något jag fått ångra och jag hoppas att jag tänker efter nästa gång. Jag tror inte jag kan styra mig själv längre, inte på samma sätt. Saknar självdisciplin helt när det gäller just det här. Allt jag egentligen ber om är en vän som kan hålla om mig hårt och bara ta hand om mig lite, trösta mig ifall jag skulle gråta. Jag skulle döda för en sådan vän just nu. Jag pratar ingenting om detta, nästan. Jag behöver verkligen prata om det, jag behöver verkligen en kram. Jag har ingen aning om varför det inte sker, jag vet faktiskt inte. Just nu vill jag bara ha julafton så jag får vara med min fina familj och sedan vill jag ha nyår, supa mig redigt full och glömma allt som hänt detta år och påbörja ett nytt. Ett fan så mycket bättre år. Men just nu är allt jag vill, ha en kram.



30.11.11

Build God, then we'll talk


Förutom världens bästa band, Linkin Park, hjälper även Panic! At the Disco mig att gå vidare. Finns ett tiotal band till band jag skulle kunna nämna, men P!ATD får sin egen plats den här gången. Jag visste inte riktigt hur mycket annan musik, utöver Linkin Park, kunde göra mig. Men musiken hjälper mig otroligt mycket, antingen gör det mig på bra humör eller tvärtom. Idag till exempel så fick jag något slags ryck då jag bara ville bryta ihop, jag råkade ägna en stor tanke på 'honom', just då höll jag på att titta på Chuck. Jag pausade och satte på lite musik, lyssnade inte ens på en hel låt och det lugnade ner mig på något underligt sätt. Musik är verkligen inte överskattat, musik kan göra underverk även för oss som inte gör egen. 

Annars då? Jag tillbringar många timmar om dagen framför fotografier på vackra människor med otrolig konst på kroppen och drömmer mig även fram tills det att jag får förverkliga min dröm när det gäller just det. Förutom tatueringar fascineras jag av piercingar och vill själv göra en så kallad smiley eller en i näsan, som andra kallar det "tjurpiercing". Eller varför inte både och? Jag gör dock inte detta för att mina föräldrar aldrig skulle tillåta mig. Men en dag ska jag utifrån min personlighet utstråla precis det jag vill, ytligt. Det säger så mycket om en, om vad man tycker om och vem man är på många sätt. Jag längtar tills jag får göra det, just nu känner jag mig bara fängslad när jag inte har möjlighet att få visa alla vem jag är! Hoppas mamma och pappa läser detta, jag känner mig fängslad som inte får visa vem jag är!!! He-he. Fred ut.

Klicka vidare dig här för att komma till en av mina spellistor, den som spelas mest just nu.

inspiration


29.11.11

In Flames

In Flames kommer till Piteå den 22 april 2012. Biljetterna släpptes förra veckan, och som jag väntat på det alltså. Men jag köpte aldrig någon eftersom jag inte hade någon som ville följa med mig. Nu har jag lyckats hänga på några grabbar, men bara för det så har jag såklart inga pengar kvar till att köpa en biljett. Så nu har alla en biljett förutom lilla mig. Jag ska hoppas och be att det fortfarande finns biljetter kvar till jul då jag har pengar, för låna av mina föräldrar tänker jag inte göra då studiebidraget som kommer imorgon redan går till dom för att jag redan lånat så mycket! Det är nu jag får sota för att jag aldrig for till Sonisphere i somras. Men, detta ska jag lösa på ett eller annat sätt. För In Flames ska jag se, höra och njuta av, live.