Fill me with your posion

Jag valde att stå över musiken på bussresan hem från gymmet ikväll. Det kan ha varit ett av de klokare besluten jag tagit idag. Det är väldigt mycket just nu, runt om mig och inom mig. Det är alldeles för mycket. Jag orkar inte mycket mer, jag måste göra någonting åt det. När jag valde att avstå från musiken insåg jag hur mycket den faktiskt förutom att hjälpa kan tynga ner en också. Jag har nog mycket i mitt huvud, musiken stressar mig bara ännu mer. Detta beror såklart helt på vad jag lyssnar på, Linkin Park är alltid ett undantag. Hur som helst så insåg jag hur tyngden i mitt huvud släppte, så skönt. Efter bussresan hem längtade jag efter natten, vilket jag vanligtvis aldrig gör. Jag kände mig riktigt trött, på ett bra sätt, för en gångs skull.

Annars då? Jag har en sak att se framemot. Min elfte resa ner till mitt paradis. Detta år är jag på god väg att få med mig en vän, eller två. Bästa vänner dessutom. Jag håller alla tummar och tår för att jag får som jag vill den vägen, för jag har alltid drömt om att få visa någon mitt tredje hem. 

En fin

Iridescent

Jag började tänka på en speciell dag, en sommardag i augusti jag spenderade med dig år 2010. Jag kom på, jag fotade ju som en dåre den dagen. Fanns även film. Jag hade inte gått igenom den mappen då jag kollat bilder på dig från dagar vi spenderat tillsammans. Min lilla solstråle, vad kul vi hade. Du var så enkel att vara med, prata med och skratta med. Vem som helst hade kunnat vara en nära vän till dig. I din närhet var man trygg, hela tiden. På den tiden hade det gått väldigt länge sedan vi umgicks sist, men det spelade ingen roll. Det var som att vi varit med varandra alltid, under hela den tiden. Så fungerade med dig, man visste var man hade dig jämt. Du var för bra för att vara sann. 

Din begravning i fredags var bland de jobbigare stunderna i mitt liv, efter dagen du gick bort. Men det var så fint, så himla fint. Du var så älskad, så älskad. Du om någon förtjänade den finaste begravningen, och det tycker jag att din familj lyckades bra med att anordna. Jag vet inte vad jag mer ska skriva, jag är tom på ord när det gäller den dagen. När jag skulle ta farväl av dig, det brast rejält inom mig. Jag gav din kista en liten kyss, jag bad dig finna frid. Jag viskade. Jag saknar dig så, alla saknar dig så. Jag har än inte fattat, och ju längre tiden går desto mindre (?!) inser jag. Det var klarare första veckan, nu fattar jag verkligen inte. Jag vill skänka all min styrka till din mamma Maria och pappa Ola. Samt dina finaste syskon, Evelina och Pontus. och nej, jag glömmer inte din bästa Rasmus. All min styrka till dem, dina bästa vänner och alla andra som sörjer din bortgång. Du är våran finaste ängel. För alltid lever du kvar, inom oss. Du försvinner aldrig. Aldrig någonsin. 

One rose

Jag har köpt en ros till dig inför morgondagens begravning. När jag gick in i blomsterbutiken kom en kvinna som jobbar där fram till mig och frågar vad jag vill ha. Jag svarar väldigt kortfattat att jag vill ha en ros. Hon tittar på mig och frågar "Är det till Ella?". Jag visste inte vad jag skulle säga. Mina ögon fylldes med tårar, men det var okej, hon visste vad det handlade om. Hon tog fram en jättefin ros som hon sedan slog in. Vi pratade om din mamma, Maria. Även hennes ögon blänkte nu. 

Jag strosade omkring på stan i två timmar, bara för att hitta den där perfekta kavajen jag tänkt bära på din begravning, jag hittade en. För en gångs skull njöt jag inte av shoppingen, så fort jag fått på mig de kläder jag prövat suckade jag och hela ryggen min kröktes. Det var först när jag skulle köpa din ros det brast inom mig riktigt ordentligt. Fa-an vad jag saknar dig. Fa-an vad jag inte vill behöva gå igenom det här. Aldrig trodde jag att jag skulle stå och köpa rosor till din begravning. Jag sa detsamma när jag var på kvantum samma dag du gått bort då vi skulle köpa gravljus. Aldrig, jag trodde ALDRIG att jag skulle behöva stå där och köpa ljus för den anledningen... Aldrig någonsin.

För att nu dra upp stämningen lite får ni en liten close-up på kavajen, den är jättefin vill jag lova. 399:- på Gina Tricot. 

according to me

Det finns så mycket jag vill tycka till om. Allt från vad man har för läggning och hur man bör vara mot sina vänner. Det finns säker någon politisk fråga däremellan också. Men jag har ingen aning om var jag ska börja. Därför får det gå undan utan någon som helst struktur på själva texten, det är inte det som är poängen...

Först och främst. Som vän tycker jag att man ska tänka lite längre än på sig själv- även fast det inte i alla fall råkar vara sig själv man tänker på, men man tänker inte på personen i fråga. Jag vill ha vänner som stöttar mig, som försöker hjälpa mig att komma fram till något ifall jag står inför en fråga och därmed ta hänsyn till vad som är bäst för mig och vad jag vill, framför allt vad jag vill. Detta gäller allt, skola, träning, kärleks- som kompiskomplikationer, även shopping. Det är så vanligt att man omedvetet bromsar upp varandra, vill betona omedvetet i denna mening för det är verkligen så. Ingen vill sin vän illa, man menar alltid väl. Men utan att man kanske tänker på det så är själva budskapet helt fel skickat och tas emot på ett helt fel sätt. Jag själv har ju väldigt svårt för att ta emot kritik eller negativ energi överhuvudtaget, men nu handlar det inte om det. 

Om jag vill byta linje, som jag nu har funderingar på att göra, vill jag att mina vänner ska tänka på att det är min dröm och det är det jag vill göra i framtiden (arbeta med djur i detta fall). Det räcker inte att tänka på att jag inte får ta studenten med de i min egen ålder och att "fan va jobbigt att gå två extra år" och blabla, ni hänger med. Det är mycket sådant nu, inte bara från mina vänner även från mina föräldrar. Jag har bestämt mig för att tänka lite längre än på det "roliga" och försöka tänka långsiktigt. Att jag måste studera två år extra är det allra minsta problemet, för tar jag studenten från Medieprogrammet måste jag ändå sätta igång med studierna på en gång efter sommaren för att få den behörighet jag behöver för att göra det jag drömmer om. Det är den praktiska erfarenheten jag behöver som mest, det är framför allt därför jag vill gå om gymnasiet för att det är dåligt med praktiska utbildningar på "vuxennivå". De universitet som finns måste man ju ha en viss behörighet för att komma in på, vilket jag inte har på långa vägar. Det enda som hindrar mig just nu från att byta är den grejen att jag kommer gå med de som är två år yngre än mig, då tänker jag mest på mitt sista år då jag står helt ensam kvar i min egen ålder. Sen hade det ju varit jättekul att gå ut skolan nästa år redan, det hade varit fantastiskt roligt. Men nog om det, ni förstår min poäng? Jag tycker det är viktigt att stötta varandra och jag har inte många bakom mig som gör det i denna fråga. Men jag säger inte mer om det, jag kräver det inte heller! Eftersom mina föräldrar inte gör det så flitigt heller. När folk går emot hela den här grejen och tycker jag är urlöjlig och typ hånskrattar åt mig så känner jag: "Fan va jag vill göra det här. Nu jävlar ska jag visa dem!" Jag älskar mina vänner oerhört mycket, de är bäst. Så ni inte får någonting om bakfoten. Jag har världens bästa moster också, som alltid ställer upp. 

Förutom det, så nedan ser ni fyra "saker" jag tycker är urballt. Riktigt jävla hardcore alltså. Ingen ska få ta det ifrån mig heller.

källa: weheartit

Pressure

Som alla andra onsdagar går jag bara till tio i tolv, så moster tog med mig till Grans Naturbruksskola, efter att vi tog en lunch på McDonalds (väldigt viktigt att nämna) och nu står jag verkligen för mitt livs beslut känns det som. Innan jag besökt skolan hade jag som bestämt mig för att gå kvar på Medieprogrammet och ta itu med studier och så vidare när jag gått ut. Men nu efter besöket vill jag inget hellre än att börja där, det var fenomenalt. Jag är helt hänförd, så himla bra var det! Gnagare av alla möjliga sorter, fåglar detsamma, hundar, hästar, kossor, kalvar, grisar, kultingar, får, reptiler, insekter (även spindlar), samt katter som strosar omkring i stallet. Jag har säkert glömt nämna något. Förutom detta så är ju personalen, lärare dvs. hur trevliga som helst. Mycket var nytt där så det öppnade ännu fler dörrar för mig. Nä, nu tänker jag låta detta ligga lågt under helgen som kommer så tar jag itu med resten till veckan då jag ska prata med min studievägledare! 

Igår cyklade jag en hel mil + 30 minuter armar, jag tänkte göra en repris idag och ta mig an ännu en mil på cykel. Tänkte köra ben eller mage efter det. Efter det ska jag ta itu med lite plugg. Det har varit en väldigt effektiv dag, känner jag. Skönt. Nu måste jag rusa till bussen! Jag hoppas på att slippa fler blåmärken från cykeln idag. Wish me luck. Fred ut.

Always

"Jag undrar, går jag ensam här eller visar du min väg från en parallell värld? Hoppas du hör mig var du än är." - Kapten Röd

Finaste Ella. Även fast jag inte alltid pratar om dig, eller skriver om dig så tänker jag på dig. Jag överdriver inte för fem öre när jag skriver att du alltid finns i mina tankar. I varje steg jag tar finns du där med mig, för varje andetag jag tar så finns du där med mig- med oss alla. Det går inte en sekund utan dig i mina tankar. Förevigt är du älskad och förevigt är du saknad. Allt jag gör, gör jag för dig. Jag cyklade en mil tidigare idag, hela milen var för dig. Det var nästan som att jag skulle få komma fram till dig tillslut. Jag har återfunnit en motivation, så länge du är med mig. För med mig, är du alltid.

Fredag närmar sig och vanligtvis förknippar man fredag som någonting bra- framför allt då jag tagit ledigt hela skoldagen. Men jag hade helst vela slippa ta ledigt för ett syfte som detta... Sedan du gick bort har jag längtat efter den dagen jag får säga adjö en sista gång, jag har haft en liten längtan inom mig till din begravning som nu håller till på fredag förmiddag. Men nu ju närmare vi kommer den dagen ju jobbigare känns det i bröstet, ni vet det där stackars hjärtat som verkar få ta så mycket stryk. Det gäller alla. Jag har alltid sagt att det ska bli skönt, det blir som ett litet avslut samtidigt som en ny början. Nu är jag inte så säker längre. Så fort jag tänker på dig, eller din begravning får jag en fruktansvärt ovanlig ångerfylld känsla inom mig. Lite av panik, jag trycker som bort alla känslor, jag trycker bort hela tanken på det för att det tar så himla ont i hela kroppen. Jag har även insett att det gör tusen gånger så ont när jag försöker trycka bort allt- men jag gör det inte medvetet. Det är jobbigt just nu, det är väldigt jobbigt. Inte bara för mig. Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här: men jag hoppas hela den här veckan går otroligt långsamt för jag känner mig inte alls redo för din begravning- men det gör man väl aldrig...

Just nu:

SNL säsong 37, avsnitt 12 innan läggdags. Jag älskar ju Daniel Radcliffe.

källa: Straight To Hell Apparel

wtf

källa: weheartit

No one but you

När man känner sig så hjälplös. När man är medveten om att ingen kan göra någonting, och att man själv inte kan göra någonting. Framför allt inte en själv. Den där känslan, känslan som hugger en i hjärtat men som för det mesta påverkar knoppen där uppe. Jag håller på att bli tokig. Att ha ångest och nästan känna panik hela tiden och som på bara tjugo minuter visade sig bli värre framöver. Tanken att jag tvingas känna allt detta om igen på ett så mycket värre sätt, ja, det gör ju hela grejen ännu värre. Ingen kan göra någonting, ingen... Ingen kan ens påverka personen i fråga, inte ens jag- framför allt inte jag. Vad gör man? Hur i helvete gör man? 

Jag blev arg ikväll för att jag är så less på att vara ledsen. Jag kom till insikt med en hel del saker tidigare idag, som även fick mig att inse hur jobbigt det kommer bli nu. Jag trodde jag var över det värsta, men nu blev jag slagen igen. Ni vet, rakt i nyllet... Jag orkar inte igen, jag orkar inte mer av det. Men vad ska man göra? Det finns ju ingenting att göra åt saken, det mest effektiva vore att slå huvudet i väggen om och om igen under en hel dag. Men vad hjälper det? Ingenting.

Det är inte mycket jag ångrar i mitt liv, nästan ingenting alls. Jag försöker se på allt som någonting man lär sig utav och så vidare. Men det där samtalet jag gjorde den dagen... Det samtalet förändrade mitt liv och det är bara mitt fel.

så j*vla less

Helvete. ÅÅH. Nu tar jag bussen till gymmet med Malin, tänkte fyrdubbla mina vikter så det gör riktigt ont både under och efter passet. Jag är så less. Så arg. Egentligen väldigt ledsen, men jag är så less på att vara ledsen. SÅ LESS. HELVETE.

källa: weheartit

Dice

Ännu en lördag är över, jag hänger verkligen inte med helgen någonsin... Idag har jag hur som helst varit på Friends än en gång med Anton, men nu gjorde Malin oss sällskap. I timmar satt vi, hade ingen speciell tid att passa. Planerna för kvällen såg väldigt oklara ut, slutade upp på kvantum med Anton, Pontus och Joel efter att vi varit i Gammelstad och tittat på innebandy. Nu tänkte jag bädda ner mig, tända lite ljus och läsa HP.

Jag är svag för: Armar, täckta med tatueringar. Kille som tjej.

källa: weheartit

Kom ihåg

Jag måste bara få klargöra en sak så inga missförstånd sker i framtiden (nej det har inte gjort det hittills), att från och med nu så är alla bilder jag lägger upp mina om jag inte anger annan källa! Och om dessa bilder skulle vara i ett kollage så har jag själv "pysslat ihop" själva kollaget, men bilderna som ingår är inte mina- ni förstår poängen. Jag lägger för det mesta upp bilder jag hittat på weheartit.com och jag kommer ange den sidan som källa om det är därifrån bilderna kommer. Men som sagt, det är bara enskilda bilder jag tar därifrån. Bra, så nu vet vi det! Ha en bra dag.

Siberian Husky

Ni som följt mig länge vet hur mycket jag kärat ner mig i denna ras. Åh vad de är vackra och deras personlighet och otroligt starka karaktär. Prioritering ett när jag flyttat hemifrån, ja. 

källa: weheartit

Fredag

Det är helg nu, äntligen. Veckorna går så fruktansvärt sakta för mig, men det får mig nog att uppskatta helgen så mycket mer kanske. Ikväll har jag varit på Friends med Anton, även Joel gjorde oss sällskap en stund. Riktigt trevligt, verkligen. Jag hade nog kunna sitta där hela natten, det finns så himla mycket att prata om då man har så mycket gemensamt. Annars då? Jag mår bra idag, i alla fall efter kvällen som varit. Just nu njuter jag, riktigt ordentligt faktiskt. Sitter på weheartit och drömmer mig bort, förövrigt hittade jag en bild på mig själv där tidigare idag! Det var visserligen på min tatuering, men ändå ganska tufft att någon faktiskt lagt upp bilden. Nu ska jag fortsätta drömma mig bort på weheartit och lyssna stenhårt på Linkin Park. Grattis Rob, 33 år idag.

4 bilder. källa: weheartit

typiskt

Kom änglar

"den vackraste stunden i livet var den när du kom..."

Veckorna blir längre, dagarna blir längre, timmarna blir längre. Tiden går helt plötsligt i en hastighet jag inte alls är van vid. Vad kan det bero på? Jag har alldeles för mycket att tänka på nu som kan göra att det kommer upp ytterligare tankar jag inte orkar ta itu med. Jag styr i och för sig inte över mina tankar, varje dag har jag minst fem olika saker i mitt huvud jag tänker på. Vissa lite mer "undangömda", ni vet där i bakhuvudet som jag så många gånger nämnt. Jag kämpar varje dag med att trycka undan tankar, men även känslor. Jag har inte gråtit mycket över Ella veckan som varit, men i lördags när dödsannonsen publicerats var det som att alla färgglada små bubblor, regnbågar och alla enhörningar inom mig dog, för det är sådant som döljt det jag annars har sådana svårigheter med. Allt blev mörkt och på mindre än en sekund var det som att jag var tvungen att börja om från början. Idag fanns hon inom mig i form av en enhörning (ja, tro det eller ej), men det var mörkt runt omkring henne och hon såg inte lycklig alls ut. Varför var det så? Var kommer ens allt detta ifrån? Mitt huvud, ja, men före det... 

Just nu vet jag inte alls vad som är lättast för mig att hantera av allt som pågår, jag orkar inte ens bry mig. Det får komma som det vill, jag tar det helt enkelt som det kommer... Jag har kommit till insikt med så många andra saker dagarna som varit också, och jag hade hoppats på att det skulle vara någonting som för stunden kanske skulle kunna hjälpa mig- men snarare tvärtom. Oavsett vad någonting handlar om så är jag glad, alltid glad. Det bästa jag vet är att skratta så det gör ont, det var väldigt länge sedan konstigt nog... Jag brukade väl vara den som för det mesta nästan bara skrattar och jag har länge undrat hur det så lätt kom undan. Jag har insett att det inte alls är så bra, för oavsett hur dåligt det tidigare varit har jag kunnat ha kul och skratta ihjäl mig åt vissa saker... Men nu då? Det går ju bara inte, jag började tro att folk runt omkring mig kanske inte är så roliga längre- och jag är inte heller så rolig eftersom jag älskar mina egna skämt. Men det kanske inte är det. Det kanske bara är jag. Jag skulle kunna göra vad som helst för ett litet ljus, bara ett litet. För tro det eller ej, men jag kämpar verkligen för att ha kul och framför allt vela ha kul. Det är så mycket svårare än vad det låter, eller vad man tror. Men jag gör mitt bästa. Jag älskar ju livet annars.

"...den jävligaste stunden i livet var den när du gick"

the greatest

orgasm

källa: weheartit

Din dag

Idag fyller min pingla 18 hela år. Blir helt ivrig för hennes skull, haha! På lördag firar vi dig, Emi. Tusen grattiskramar!!!

Boom boom boom

Att ha någonting som liknar ett andra världskrig innanför pannbenet, dvs. i huvudet är inte att leka med... Börjar såhär: Jag lever och går igenom min vardag precis som vanligt, precis som förr- men ändå på ett helt annat sätt. Eftersom jag och Ella knappt umgicks det senaste året har inget praktiskt förändrats i min vardag, men jag är ändå så tom. Jag gör saker och ting med en helt annan inställning, kanske utan att jag tänker på det. För när vi nu börjat skolan känns det verkligen precis som alltid annars. Förutom detta stora svarta hål inom mig som på något sätt suger upp all inre lycka, ändå går jag runt precis som vanligt... Trots att nästan ingenting har förändrats har nästan allt förändrats, ni som vet förstår säkert precis hur jag menar. Nu är det som att man inte riktigt vet hur man ska leva, hur man ska gå igenom vardagen då den ser exakt likadan ut men den känns så mycket annorlunda... Hur gör man?

Jag funderar in och ut, bak och fram varje dag om jag skulle gå om min gymnasieutbildning två år. Att jag måste ta studenten två år senare än vad jag annars skulle gjort. Jag vill verkligen inte ta studenten med den utbildning jag har och just därför vill jag gå om. Jag vill verkligen. Det är en utbildning jag mer än allt vill läsa, och alla dessa beslut tar död på mitt lugn inom mig (som förövrigt aldrig nog existerat, det dog för länge sedan). Detta kan vara ett av de största besluten jag tar och just nu vet jag varken ut eller in. Vad ska jag göra egentligen? Jag har sådan ångest över mitt gymnasieval och att gå runt och närmare bestämt lida för att det känns så fel, är det värt det? Ännu värre är det ju när jag slår igång Animal Planet och inser vad min dröm är, vad jag vill göra, men just nu inte riktigt har den möjligheten... Hur gör man?

Jag lämnades ensam för två månader sedan, min då pojkvän tog ett beslut mitt från ingenstans att lämna mig. Jag hade aldrig känt mig så övergiven och olycklig, tills Ellas bortgång då. Jag tror jag saknar honom varje dag, anledningen till varför jag skriver "tror" är för att jag inte riktigt har koll på om det är kärleken jag saknar eller om det är honom. Efter att Ella gått bort behöver man det där, eller jag har känt ett sådant starkt behov av någon som håller om mig som jag bara kan ligga och göra ingenting med. Det börjar sakta men säkert växa en stark desperation inom mig. Med allt som händer klarar jag inte av att vara ensam, men kan samtidigt inte vara med någon. Jag stöter bort alla som börjar visa intresse, och varför har jag mina aningar. Förutom att jag fått mitt hjärta stampat på i samband med det så vet jag inte alls var jag har min sexualitet, detta är något jag ligger och tänker på väldigt mycket på kvällarna. Jag är så fruktansvärt osäker på allt just nu, vet inte vad jag ska ta mig till... Hur får jag ens reda på det? Jag måste testa, ja, men efter att jag blivit lämnad stöter jag ju bort alla som kommer mig nära- hur mycket jag än egentligen vill vara med personen. Jag vet inte hur mycket mer jag vågar gå in på detta, men det räcker för nu... Jag har verkligen inte varit mig själv på senaste tiden, jag har varit så uppriven och sen Ellas bortgång väldigt arg. Jag är inte den som blir arg, och framförallt inte på mina vänner. Jag bråkar aldrig, aldrig, med mina vänner. Nu söker jag problem, så att jag ska få någonting annat att tänka på. Omedvetet känner jag saker som jag tidigare aldrig egentligen brytt mig om. Förstår ni? Jag kämpar för att få fram andra problem så jag slipper känna det där hugget i magen, men jag har aldrig gjort det medvetet. Min kropp och min hjärna lurar varandra. Det är nog så jag skulle kunna förklara det mesta...

Det är sjuka grejer som pågår just nu, det är riktigt sjuka grejer. Jag är så himla stressad, ni har ingen aning... och jag själv har ingen aning för jag fattar inte mycket. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att få ordning på allt. Detta påverkar ju så himla mycket, motivationen till träning finns verkligen inte där och hur jag äter och dricker varierar något så djuriskt från varje dag. Jag sover på tok för lite för att jag aldrig hinner varva ner på kvällarna och allt är bara ett stort krig just nu- och det kriget pågår överallt utan att någon hör, känner eller ser. För det är jag mot världen. Även fast jag inte är ensam så känner jag mig ensam, förutom allt detta så har jag i samband med ångesten angående utbildning en sådan otrolig åldersnoja- och jag är inte ens 18 år?!?! Det känns som att jag sakta men säkert brinner upp, inom mig. Jag går nog in i väggen när som helst. Hela min kropp krampar för att det är så mycket, och det är så mycket som inte går att förklara heller... Jag önskar jag kunde förklara mina känslor, hur twistade dom är på alla sätt. Men det går inte, det är så svårt. Herregud, det här är ju helt sjukt... Helvete. Vilken röra detta blev...

Just nu:

Så vacker

Just in time

I måndags, för en vecka sedan, landade ett paket i min brevlåda, ett paket jag väntat på sedan maj-juni år 2011. I paketet ligger det efterlängtade albumet där mitt och 499 andra fans namn står skrivet. Förutom det album jag så länge väntat på så kom det grejer i samband med att LPU11 startat. En t-shirt, en flagga, ett medlemspass och en nyckelring med ett par öronproppar. Eftersom paketet kom under den dag Ellas bortgång var som färskast kunde jag inte öppna det på en gång, det gick bara inte. Jag log inte mycket dvs. Men dagen efter kände jag att vafan, det är klart jag ska öppna det? De har ju lyckats tajma in det så bra med tanke på hur jobbigt jag har det. När jag hade den tanken insåg jag även hur dessa killar alltid lyckas göra mig glad och att deras tajming med detta paket toppar ingenting. Jag trodde aldrig LP skulle kunna hjälpa mig igenom denna sorg som de hjälpt mig igenom så mycket annat- men jag hade fel. 

Update: Jag glömde berätta. Inatt retweetade Mike Shinoda mig på Twitter. Han gjorde min dag. Fyfan vad skönt det kändes, åh herregud. Två dussin trogna LP-soldiers retweetade också, att inte glömma!! Ni är lika viktiga. Ifall ni undrar hittar ni mig @lpjessica.

Sunshine

Sista helgen innan skolan tar fart har nu lidit mot sitt slut. Jag har haft en helg jag sent kommer att glömma, på ett bra sätt denna helg... I fredags tog jag med mig Malin till Charlottendal där ett typ av krök väntade, jag själv och hälften av de som var där skippade alkoholen för det mesta men det gjorde det inte mindre trevligt, snarare tvärtom. På lördagmorgon fick jag hämtning av David, Anton och Elin för en relativt spontan roadtrip till Haparanda där vi skulle spendera natten på vandrarhem, runda Ikea samt Alko över finska gränsen. Alla små dilemman som kom oss i vägen skötte vi så fint att ingenting kunde gå fel. Denna kväll kunde jag förtära lite alkohol och jag måste medge att det inte behöver vara fler än fyra för att det ska bli trevligt. Jag fick skratta mycket och det är det som räknas.

Jag har under hela veckan, sedan Ella gick bort, trott att allt jag behövt är att vara med de som sörjer, de som känner precis som mig. Jag har känt att jag behövt det, för det har varit så himla skönt på något sätt att kunna kramas och prata med en känsla inte likt någon annan... Men efter gårdagen insåg jag att det inte spelat någon större roll alls. Jag kunde slappna av en aning mer nu när jag fick umgås med de som inte stod henne nära alls, jag kanske inte hade den där ångesten att måsta tänka på henne, jag vet inte. Jag har tänkt på henne hela tiden, men för hennes skull, och främst för min egen, har jag kunnat släppa lös lite. Morgonen var tuffare dock, det gjorde ont något så djävulskt. Men det jag vill komma fram till är att jag hade fel, jag behöver inte vara med någon som känner samma- trots att jag själv tror att det kan vara skönare för min egen del. Det beror såklart på hur jag för dagen känner. Vill jag bara ligga och gråta, få en kram eller två så vill jag hellre vara med någon som känner detsamma än någon som kanske inte förstår situationen överhuvudtaget. Men gårdagen gjorde mig gott, likväl alla andra dagar jag haft med mina fina vänner. Ni gör det så mycket lättare utan någon egentlig ansträngning alls. Ikväll har jag fått byta ut hennes ljus, Ellas ljus. Tryggheten jag känner så länge det brinner är ovärderlig, jag vet inte alls var det kommer ifrån men det ger mig ro i själen. Du finns alltid där, Ella. Hur mycket annat jag än tänker på, så finns du där i bakhuvudet. Men det behöver inte alltid vara något dåligt, det känns snarare bra att jag alltid har dig i mina tankar. Jag är nog inte ensam om det, det är jag övertygad om.

för en tid som bara går

Min torsdag. Min fina torsdag. Det började med ett ispass med tio andra inte fullt rutinerade skridskoåkare, jag sa: man kan inte älska hockey förrän man provat. Jag tror det är så. Efter det mötte jag upp Niklas och tog en fika på Friends, så trevligt och väl behövligt under dessa omständigheter som är. Det finns inget bättre än att inte ha en tid att passa. Efter någon timma fick vi ännu lite fint sällskap. Jag hann inte vara hemma länge så tog jag bussen till samma ställe men nu med Nils och Anton, samma där- så trevligt och väl behövligt, ingen tid att passa. Senare mötte jag och Nils upp fyra andra små pojkar och vad som hände allt mellan elva och ett var bara snöigt och matigt. Vi tog oss hem till Erik, tittade på lite Hem till Midgård innan finalen i JVM tog fart. Vid matchens slut styrde jag och Nils hem till honom och sov stenhårt till klockan två i eftermiddags. 

Det kan ha varit en av mina bästa dagar under detta jullov, trots allt som händer. För mig har det varit viktigt att få umgås med de som sitter i samma båt, med de som är lika upprivna som mig. Det är nog just därför, dessa killar gjorde min kväll så bra. Vi talade inte mycket om dig, nästan ingenting alls. Men du fanns där ändå, och det var så himla skönt att kunna skratta så mycket som jag faktiskt gjorde. Tack. Tack. Tack. Än är det inte över, ikväll ska jag träffas med Filip och Malin. Vad som sker återstår att se. Just nu ska jag bara ha en lugn stund för mig själv, blunda lite och tänka på dig. Trycka in mig i det där hörnet och värma mina händer i ditt ljus som snart måste bytas ut för att det brunnit så flitigt. Jag saknar dig så mycket, Ella.

Gumman

Kommer så väl ihåg denna dag, jag hör ditt skratt, din röst och jag ser hur du skuttar omkring. Det var september tjugohundranio. Det är så sjukt hur mycket jag uppskattar den dagen idag, men hur lite jag tänkte på att uppskatta den då. Jag uppskattade det nog ändå, för vi var ganska "nyförälskade" i varandra. Men det är inte ens i närheten på samma höjd som jag uppskattar det nu. Det är synd att det är så, men jag tror alla måste våga erkänna det. Om det är så det är, det vill säga. Jag har aldrig tvivlat på dig i alla fall, även fast det tog ett tag innan vi fick tag i varandra det senaste året. Får inte nog av att säga hur fin du är, du är verkligen det. Herregud vad du är fin. Finn frid, gumman. Det måste även jag försöka göra nu när du motvilligt lämnat oss.

Årets sista kväll

Jag tänkte visa er, om ni inte redan sett, några bilder från min nyårsafton som förövrigt var den bästa jag haft hittills. Vi åt tacos hos Denise sedan styrde vi klackarna längre ner på hertsön där en jättetrevlig förfest tog fart. Vid klockslaget fick jag en puss, men bara för att vi inte hade någon annan. Forever alone, ja tack jag vet. Det forstatte i stan, med ett helt annat umgänge, minst lika trevligt dock. Vi festade hela natten lång och vi somnade inte förrän klockan passerat sex på morgonen. När jag vaknade hade det nya året tagit fart, som bara efter några timmar skulle visa sig bli det värsta av sjutton hela år. Nåväl, här har ni några bilder jag själv inte tagit.

Tillsammans

Hej Ella. Jag var med Sofia igår kväll, jag fick även spendera min natt där. Vi pratade mycket om dig, om tiden tillsammans. Vi skrattade åt saker vi gjort, du och jag, du och Sofia. Jag trodde aldrig jag skulle göra det ännu, men det gjorde jag. Det var som att ett ljus tändes i själen på mig, det kändes så bra att kunna minnas hur kul vi haft tillsammans. Men det enda jag önskade under hela kvällen var att du skulle vara där med oss, vi hade haft så himla roligt tillsammans. På något sätt kändes det som att du bara var upptagen med annat, som att det hade kunnat vara så. Vi saknar dig. Jättemycket.

Det känns verkligen att du är borta. Det känns i luften, runt omkring oss och inom oss att någonting fattas. Det märks verkligen att någonting tagits ifrån oss här på jorden. Det är verkligen tomt utan dig och det kommer bli så otroligt svårt utan dig. Våra liv har förevigt förändrats, det är så himla synd att det var tvungen att vara du som togs ifrån oss... Hur du är som person har blivit så mycket tydligare nu. Jag visste alltid om att varje gång man fick syn på dig strålade det om dig, att du alltid finns där, för alla dina vänner på alla sätt. Men jag tänkte aldrig på det, men nu är det så tydligt att du verkligen var sån. Du var verkligen så jävla bra som alla säger att du är. Ditt fantastiska fnitter och hur du kunde skratta igenom jobbiga saker, alltså det finns så många fina egenskaper hos dig som man aldrig kanske riktigt tänkte på då att uppskatta. Man gjorde såklart det, men inte alls lika tydligt som nu. Jag talar nog för alla när jag skriver att jag önskar jag sagt allt det här till dig innan det var för sent. Du om någon förtjänar att höra allt det här, du är så fin, så himla fin på alla möjliga sätt. 

Jag har aldrig känt mig så stark i hela mitt liv som jag gör nu. Aldrig har jag verkligen haft det där behovet om att bli omhållen, gråta med någon och prata med någon. Jag har alltid sagt, ensam stark. Men under dessa omständigheter finns det ingenting som heter ensam, den som är ensam önskar jag någon finner. Jag vill inte att någon ska behöva vara ensam nu, för jag skulle aldrig klara detta ensam. Jag kanske inte ligger i någons famn och gråter, men att jag till nästan vem som helst kan skriva eller ringa om jag skulle behöva prata är så viktigt. Att jag faktiskt har möjligheten att fara någonstans och gråta i någons famn. Det känns verkligen av hur extremt viktigt det är att ha varandra nu, och tack vare dig Ella, och alla dina fantastiska vänner och mina fantastiska vänner som kanske inte har dig gemensamt så är jag stark, så är vi alla så otroligt starka. Tack vare dig. Ella, älskade Ella. Somliga ljus brinner verkligen aldrig ut. Jag tänker på dig hela tiden. Ljuset ditt står tänt under hela tiden som jag är hemma, jag har inte vågat sova tidigare nätter för att jag inte velat släcka det. Jag vill inte blåsa ut ditt ljus, det känns som att jag skulle lämna dig då. Som att du plötsligt försvinner från min närhet. Det vill jag aldrig. Ditt vackra ansikte pryder min bakgrund på både telefon och dator, detta för att du känns så mycket närmare då, det känns som att du är här. Utav hela mitt hjärta älskar jag dig, och jag är verkligen inte den enda. Vila i frid, min ängel.

foto: Niki Westling

Älskade ängel

Jag trodde aldrig jag skulle ta tag i det, ta till mig styrkan att skriva här nu. Men jag sitter bara här, jag sitter i hörnet av min säng stirrar in i det ljus jag tänt för dig som så fint står och brinner bredvid en bild på dig. Jag sitter i mörkret och bara gråter och skriker. Jag förstår inte hur du så fort bara kunde försvinna sådär. Allting som händer är helt ofattbart, jag förstår ingenting. Det är som att jag är medveten om att det hänt, men jag fattar inte. Det är som jag innerst inne verkligen vägrar acceptera att du är borta...

Du skulle fira nyår i Piteå med din pojkvän och hans familj. Jag hade turen att faktiskt få umgås med dig i två timmar innan du tog bussen dit på fredageftermiddagen. Vi åt lunch, du bjöd mig. Det var en försenad present till mig, även fast jag insisterade att betala min egen mat då du bara för en vecka sedan fyllt sexton. Men nej, du sa att du hade dåligt samvete som så sent tagit tag i det och presenterade en ny lunchrätt till mig som jag älskade. Du var så förvånad över att jag aldrig ätit lunch där förut. 

Vi pratade om framtiden, inte framtiden som ligger långt borta utan bara veckan framöver. Du hade inte fått den kavaj som du skulle ha på nyårsafton i tid, så du var tvungen att köpa en annan så du kunde vara lite extra fin, för fin är du ju alltid. Vi skrattade men hade även allvarliga samtal, eftersom jag haft mina ups and downs på senaste tiden, vilket jag nu skiter fullständigt i. Men saken att du fanns där, att du lyssnade. Du förklarade flera gånger, hur fin jag var och att jag förtjänade bättre. Du slog näven lite försiktigt i bordet och sa, du får inte sakna någon som gjort dig så illa. Vi skrattade lite åt det och fortsatte äta från varandras tallrikar. Tiden rann iväg och du skulle snart ta bussen, vi sprang en snabbis på stan för att du skulle få köpa kläderna du skulle ha på dig kvällen efter. Du köpte ett par jeans, och en kavaj som du var så himla fin i. Du köpte även ett paket tuggummi, som du bjöd på. Du önskade alla ett gott nytt år, till de som stod i kassorna vi var till. Det var viktigt för dig sa du, för att du förut alltid önskat alla en god jul förutom i år, du hade som inte tänkt på det. Du kände att du var tvungen att ta igen det och var därför extra noga med att önska alla ett gott nytt år. Nu var det dags, tio minuter kvar tills din buss skulle gå. Vi stannade upp, jag tackade för lunchen. Du log och vi kramade om varandra önskade varandra ett gott nytt år. När du började gå bad jag dig höra av dig när du skulle komma hem. Självklart, sa du och fnissade till. Du gick. Du rundade hörnet, och det var sista gången jag skulle få se dig någonsin igen... 

En liten bit av mig försvann med dig. Du var, eller nej, du är för fin för våran värld och jag hoppas att du är på en mycket vackrare plats nu. Ingenting kommer någonsin bli densamma igen, det är inte bara för mig livet förändras det är flera hundra, om inte tusentals människor som tänker på dig, som älskar dig, som saknar dig. Du bad mig alltid att vara stark och nu om någon gång tänker jag vara det, bara för din skull. Vi ska alla tillsammans vara starka, för ensam skulle ingen klara av detta. Finaste Ella, jag förstår inte hur du så plötsligt kan vara borta. Det är så mycket jag vill få skrivet här, men jag vet inte var jag ska börja. Jag får nog ta det i omgångar, för det börjar bli väldigt jobbigt nu... Fan. Du är så älskad men nu även så himla saknad. Det finns ingen som dig, Ella. Absolut ingen. Det kommer bli svårt utan dig, det kommer bli tomt utan dig. Det känns redan, för så många. Du har så många på din sida, såå många och jag hoppas du vet det, jag hoppas du ser det. Du skulle älska att se all kärlek alla ger dig, men en sån god människa som dig skulle hata att se så många, sååå många vara så knäckta som alla är. Du hade allt. Du har allt. Finaste finaste ängel. 

Som jag skrivit tusen gånger tidigare, jag ska leva för dig, varje dag. I resten av mitt liv. Tillsammans ska vi alla leva för dig, i resten av våra liv. Du kommer alltid att finnas med oss, var vi än går. Varje steg jag tar, tar jag för dig. Det är inte bara jag, det är så många andra. Finaste Ella. Jag älskar dig och jag är så himla glad över att ha fått lära känna dig. Det var i nian, du var mitt bästa då. Du och Sara, ni var som en på den tiden. Jag fick komma in i eran krets och bli en med er. Det varade inte lika länge som jag hoppats, men därför har du alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Att förlora dig på det här sättet hade jag aldrig ens kunnat tänka mig. Nu är du borta. För alltid. Men du är så älskad, och som sagt- du är alltid med oss. Jag tänker på din bror, din lillasyster, din mamma, din pappa, dina kusiner och din pojkvän och såklart alla dina fantastiska vänner. Vi alla älskar dig.

Vila i frid, våran allra vackraste ängel.

Ella

Varje dag ska jag leva för dig, i resten av mitt liv. 1995.12.26 - 2012.01.01 ♥