Jesper

Igår kväll läste jag en artikel om en tågolycka samma kväll här i Luleå. Det stack till i bröstet och det slog till med en enorm ångest inom mig. Jag blev orolig och slängde iväg ett sms till ett par som jag vet bor i närheten där olyckan inträffat, jag fick svar så jag kunde pusta ut...

I morse hann lektionen knappt ta fart så märktes det att någonting var fel. Vi spekulerade ett bra tag om det hänt våran klasskamrat någonting då hon inte befann sig i skolan. Vi överanalyserade läget rejält, tills vi fick veta. Det var inte hon. Men det var en person älskad av henne... Det lättade inte våran oro alls, inte alls. Jag själv kunde nästan känna hakan ta i marken, det var och är helt overkligt.

Jesper. Jesper är hans namn, jag föredrar att skriva "är" för jag anser att man lever kvar på något sätt. Vi kände inte varandra alls särskilt väl, vi kände inte varandra överhuvudtaget. Vi var bekanta sedan några år tillbaka och jag började så småningom på samma skola som honom och läser nu samma program. Min mor är en vän till hans far och hon kunde prata mycket om dom. Han bodde kvarteret intill oss och hade sitt skåp intill mitt. Varje morgon jag ska gå till bussen börjar jag gå 7:30 och han vek alltid ut från sitt kvarter kring 35. Jag tänkte alltid på det, trots att vi knappt hälsade oftast. För vi kände aldrig varandra. Jag visste om att han läste min blogg, han skrev till mig senast på alla hjärtans dag förra veckan och höll med om det jag skrivit och skrev även "tur man har vänner och familj". Träffades på någon fest då och då med Stina. Men mer än så var det aldrig. Att detta drabbat hela våran skola och kommer cirkulera i säkert flera veckor, nej.. Jag vet inte vad jag ska känna för det. Att aldrig mer få liksom, se honom. Jag brydde mig aldrig när han satt där, väntade på att en lektion skulle börja eller vad han nu satt där för. Nu kommer man sakna det, på något sätt. När han inte finns där, han ska ju vara där!! Han ska ju sitta där. Han ska ju vika ut från sitt kvarter när jag kommer och går där. Han ska ju bara finnas där... Att vi aldrig kände varandra det spelar ingen roll, jag tänker inte mindre på honom för det. Jag tillägnar alla mina tankar honom, hans vänner och hans familj- och fina Stina.

Att veta om att denna fina tjej, vår fina klasskamrat förlorat någon som betyder så mycket. Hon som är så fin, som vill alla så väl. Som är så otroligt lätt att vara med och fnissa med- för det är hon väldigt bra på. Att veta om att hon tvingas gå igenom detta, fina Stina skickar en speciell kram till dig. Jag vill inte att du ska behöva gå igenom det här, jag vill inte det. Du är för fin.

Miljoner styrkekramar till alla er som någonsin mist en vän, ikväll tänder jag ett ljus för dig, Jesper. Och till dig Ella- ta väl hand om varandra där uppe. Vila i frid. ♥