starkare än någonsin

Motiverad och till viss del inspirerad. Jag är fri från förkylningen och febern och idag gör jag comeback. Ett IW-pass följt av Easy Line, som är en väldigt simpel form av cirkelträning, börjar jag med efter idrotten. Vill inte gå ut för hårt så jag blir sjuk igen, det vägrar jag. 

Förutom det tar jag med mig Gustav på Gustafsson & Schyffert i kväll och får förmodligen jobba lite med absen då! Rad 1 och jag hoppas vi blir en del av showen. 

Har otroligt mycket i skolan och jobb på det, har fått prioritera bort träningen igår då jag slutar så sent och hade en inlämning som skulle vara gjord. Det var kanske lika bra så jag fick vila en dag extra, nu borde det vara helt okej för mig att träna som vanligt. 

Gick den där "mini-modevisningen" idag som jag tidigare berättade om. Det gick oerhört fort och jag hann inte ens tänka på att jag var där. Fick bära väldigt sköna träningskläder från Acctive, men kommer inte ihåg märket- aldrig hade jag hört talas om det heller. Nåväl, back to business.

dålig krama

Samma dag jag skrev inlägget om hur motiverad jag vaknat upp så var inte det det enda jag vaknade upp med. En snorig snok fick jag på köpet men värre än så trodde jag inte att det skulle bli. 

Nu ligger jag i sängen, dyngsjuk och hur dålig som helst sedan tisdagskvällen. Är det inte typiskt? Jag tänkte inte tappa motivationen tills jag blir frisk, men jag får ju en sådan enorm längtan efter gymmet och framför allt PSI:n. Jag vill ju bara träna.

Nåväl, nu måste jag se till att bli frisk, det här fungerar inte. Jag fungerar inte. USCH HUVVA FY.

because of you

Precis som Robin tillägnat denna sin far, så tänker även jag på min far då jag lyssnar på denna (bortsett från den musikaliska biten han sjunger om, för vi är verkligen inte musikaliska i vår familj!!). Första gången jag hörde den var det min far som var den första att dyka upp, när jag senare fick veta att just denna låt var skriven till en far så blev det ju så logiskt- detta är en låt till fäder, helt enkelt.

Så det här inlägget tillägnar jag min pappa.

tisdagsmotivation

Vaknade upp mer motiverad än någonsin. Med lite överdrift, ja. Men jag känner såhär: Ja, visst är jag lite skadad för tillfället och kanske inte kan köra precis vad jag brukar. Men jag är ju inte handikappad och jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. Enough with excuses, känner jag. Det är dåligt av mig att ha "skyllt" ifrån mig, men gjort är gjort och nu gäller det att bara se framåt. Jag borde dock kolla upp höften så det inte blir värre, vilket jag sagt tusen gånger. Men JAG ÄR JU SÅ LAT och "har inte tid". 

Nåväl, jag slutar lite tidigare idag så tänkte köra lite hel-överkropp. Jag har förövrigt tagit mig an en benböjsutmaning som går ut på en ökning av antal benböj varje dag, börjar på 50 idag och sedan ökar det varje dag i 30 dagar upp till 250 stycken. Självklart är det inte varje dag utan är "vila" var- tredje eller fjärde dag. Enkelt men effektivt och man får väl se det hur töntigt man vill, men bättre det än ingenting. Jag tror det kan bli roligt i vilket fall som helst. I samband med detta slutar jag med fika och godis för andra gången under mina 100 dagar. 

Jag har helt i onödan sedan höften började spöka att tröstäta och kanske inte frossa godis som jag gjorde tidigare men jag har utan dåligt samvete ätit godsaker som jag borde undvika. Detta gäller inte bara godsaker utan även mina vardagliga matvanor. Det är nu då jag är "skadad" jag ska vara extra noga med kosten och det är dags att ta tag i det NU. Så det är vad jag ska göra.

Fick för en liten stund sedan veta att jag nästa tisdag kommer gå en "mini-modevisning" i Lillan för två tjejer som går ENP-programmet i kläder från Acctive. Det kan bli roligt, även det blir en utmaning för mig.

träningen är målet

Det skiljer ca. fyra veckor och 2,5 kg mellan bilderna. Vilket inte säger mig eller er någonting egentligen. Om inte, så borde det kanske inte göra det. Vad jobbar jag mot för mål egentligen?

Såhär ser min verklighet ut och det ni nu ska få lite kort läsa om är just mitt mål med träningen:

Jag lever för träning och vill ständigt lära mig nya saker. Det handlar mycket om att lära mig mer om mig själv och vad som fungerar bäst på mig och det låter jag ta den tid det tar. För ska jag testa nya saker och ge det en chans att synas får man ha tålamod- vilket jag förövrigt har dåligt av. Jag kämpar mycket emot min enormt dåliga förbränning och om jag åt som jag vet att vissa gör skulle jag utan tvekan vara betydligt större än jag någonsin varit. Jag har aldrig varit tjock, det påstår jag inte och det får ingen tro att jag någonsin trott heller. Jag, precis som många andra tjejer har eller trivs inte i sin kropp. Jag är inte ute efter en perfekt figur, först och främst. Ni vill säker inte höra det ni påstår är bullshit om att jag vill må bra. Men det sockerberoende jag lider/lidit av är one of a kind och jag har mått så himla dåligt över det. Har frossat så mycket att jag inte alltid kunnat äta den mängd mat jag borde och i den vevan inte fått i mig den näring min kropp behöver. 

Jag har mått, kan även må psykiskt dåligt över hur jag ser ut men det grundar mest på hur jag känner. Hela kroppen tyngs ner och energinivån är på lägsta möjliga. Hade jag mått bra fysiskt och tittat mig i spegeln hade jag inte sett det jag sett då jag mått dåligt, och då hade jag mått bra.

I och med allt detta har jag kommit fram till vad jag kanske vill. Jag drömmer om att få utmana Gladiatorerna, tyck vad ni vill om det men jag älskar utmaningar- och utmaningar tar jag mig mestadels bara an om jag har press på mig annars har jag ett hyfsat svagt psyke. Jag vill bygga muskler, jag vill bli stark och jag vill att det ska synas. De flesta i min närhet tycker det är "oerhört fult" på tjejer. Jag är förvånad att jag hittills inte brytt mig om vad någon sagt angående det, för nu är jag så bestämd på vad jag vill. Att ha ett mål som man vet att man tänker sträva mot, det stärker i alla fall mitt psyke och förmodligen skulle det stärka alla. Jag känner mig självständig men väldigt ensam många gånger då det inte är allt för många som strävar mot samma mål och inte är seriös med träningen på samma nivå. Men jag kan klara det här, det handlar om mig och inte om någon annan. Jag vill märka skillnad men framför allt ha kul och må bra på vägen dit. Jag kommer aldrig lägga upp en bild på någon och säga: det är den här kroppen jag strävar mot. ALDRIG. För jag ska skapa min egen kropp inte baserad på någon annan. Det kan vara en egen morot att jag ser upp till vissa, men det är ingen jag delar med mig av. Dagens ideal är sjuka och jag är inte här för att få någon att se ner på sig själv- snarare tvärt om. Det får ta hur många år det vill, det är träningen som är målet.

på plats

Äntligen hemma efter två hyfsat lärorika dagar i Stockholm. Nu kommer jag inte resa iväg någonting förrän i slutet av april, och det känns ohyggligt skönt med tanke på hur mycket farandes och slängandes det blivit.
Jag är just nu pank på pengar men oerhört rik på motivation och inspiration till diverse saker, träning bl.a. Det blir en hektisk men rolig helg då jag i morgon ska titta på en lägenhet jag och mamma tackat ja till, ska på Ledin Showtime med bästa Anna och söndag = jobb + ett biobesök med Gustav. Inte nog med det skickas även en sommarjobbsansökan in och kommer hålla alla tummar och tår för att jag får det.

Motiverad till att fortsätta leva en hälsosam livsstil och ännu mer motiverad till att nå mina mål. Idag mår jag bra och tror på mig själv. Och nedan följer ett tips till er:

04:25

Här har vi någon som är uppe långt före tuppen, för andra gången inom en vecka tar jag 06:00-planet till Stockholm, men denna gång för "viktigare" uppgifter, med min gamla vän Izze. Ska väl på något sätt representera Luleås engagemangsguider, det blir en hel del workshops och föreläsningar bl.a. 

Jag körde ett spontant ryggpass, lite triceps på det igår, vilket fungerade jättefint. Värmde upp ganska rejält eftersom jag nyligen haft överansträngninar i armarna och så självklart höften. Men jag använder inte den så himla mycket då jag kör överkropp, så det blir väl ganska mycket fokus på det närmsta månaden. Nåväl, jag är ganska nöjd trots min situation. Sthlms-resan kommer olägligt vad gäller skolarbete men nu har jag redan tackat ja så då är det bara bita tag i läppen och hålla ut. Om någon skulle sakna mig är jag tillbaka på fredagkväll. 

away

Precis vad jag behövde under dessa omständigheter så tog jag med mig syrran till Sthlm den här helgen som varit. Vi shoppade (kanske lite för mycket), åt mat (kanske lite för lite) och var ut på Ambassadeur en kväll. Jag har haft himla roligt och det var skönt att få slippa ångesten jag haft över träningen ett tag. Bara det att ha fått riktig kvalitétstid med storasyster säger väl ganska mycket, det har varit bra helt enkelt.

there is this one part of me

Var ska jag börja? Hur ska jag sluta?

Jag har nämnt mina känningar i höften tidigare och jag har tyvärr ignorerat dom precis som jag skrivit att jag kanske inte borde. Det är värre nu och vad jag än gör så känner jag av det, och nu gör det ont men ännu mer obehagligt.

Det är inte bara höften, det är även nedre delen mot ryggen, svanskotan kanske. Jag har hittills inte uppsökt någon läkare eller liknande, jag har inte haft tiden. Träningen har drabbats rejält och man kan väl säga att jag förutom att ha tränat mindre även fuskat de tre senaste veckorna. Jag försöker komma igång nu igen, men det är svårt att göra sitt bästa då det gör ont. Då är ju jag en sådan som har svårt för att gå in för någonting om jag inte får göra det helhjärtat och till 100%, då blir det lättare för mig att skita i det och "fuska" med kosten och sådant.

Jag körde 30 min Indoor Walking igår, jag försöker hitta övningar/pass som kanske är lättare för min höft att köra. Indoor Walking var inte ett av dom. Just nu börjar det kännas hopplöst och jag måste kolla upp vad det är, för det här tar död på mig. Träningen är mitt liv och om det ska vara såhär kommer jag aldrig nå mitt mål till den 21:a april, och jag kommer aldrig heller ha hunnit bygga så mycket som jag ville hinna innan sommaren. Jag bara måste göra någonting åt det här, för såhär får det inte vara.

Jag kommer klara det här, jag ska klara det här. Det finns ingenting jag hellre än det vill. Jag tänker inte ge upp här, men är det inte typiskt att när man är som bäst så går någonting snett? Jag verkar inte vara den enda som drabbats av det.

Nåväl, resultat syns och när jag har tid tänkte jag lägga upp vad jag hittills åstadkommit om jag får till det på ett bra sätt. Jag tänker även försöka uppdatera kanske kortare inlägg med jämnare och kortare mellanrum, som en liten dagbok för vad jag just den dagen känner och tänker- främst om hur det är att ha svårt att göra sitt bästa på passen då man är "skadad". Som sagt, jag ger inte upp så lätt.