hatar att jag älskar dig

wow. vad har då hänt sen sist? jag är dumpad, förstörd, krossad osv. Skola föll mig inte i saken så har stannat hemma i sängen i princip hela skolveckan.. Vissa gånger tappar man all motivation, å varför ha motivation då man för första gången i livet känner att man inte har någonting som helst att se fram emot. Jävla fan. Varför vill han inte vara med mig? Det känns stört just nu. Nej, det ÄR stört just nu. Igår dränkte jag mina sorger med hjälp av alkohol, och ikväll tänkte jag vara med Malin. Äntligen någonting annat att tänka på.. Ändå så finns han alltid där och hånflinar i bakhuvudet, på facebook, instagram, you name it. Nej, det här är inte kul alls. Och att jag faktiskt skriver om det på bloggen är för att jag inte behöver förklara någonting, och jag är så fruktansvärt less på att folk inte fattar eller ser att jag har det pissjävlahoräckel dåligt just nu. När jag sitter här och egentligen bara ordbajsar är det som att jag tänker på han med så fort jag tänker så låter jag det flöda ut "genom fingertopparna ut på tangentbordet" osvosv. Ni förstår. Det var riktigt skönt, faktiskt. Annars då? Gråter som ett vilddjur på Manhattan i hopp om att han ska komma tillbaka, vilket jag fattar att han inte gör. Bara det att jag inte vill komma över honom, jag vill inte gå vidare utan honom och jag vill definitivt inte vara glad utan honom. Det är svårt att ta sig någon vart då man inte vill. Jag har vägrat. Jag hoppas snart på att det finns en utväg, så jag orkar men framför allt vill leva utan honom. Herregud jag är bara 17 år? Men vafan, who cares? Det betyder ju bara att jag kommer sakna honom ännu längre och kommer vara utan honom ännu längre. Nä, jag skiter i om jag hittar en ny om sjuhundra år och gifter mig. Vill vara med han nu. Helst nyss. Helst jämt. Orkar inte leva med tanken på att han någon dag kommer ha en annan ung vacker dam i sin famn som pussar honom på kinden och kommer jättebra överens med hans famlij.. Ja, då var det ju det också. Hans jävla familj... Fine, jag klarar mig utan honom, men att allt som var kring hans omgivning blev en del av mig också, och mitt i allt måste jag bara släppa allt på grund av att han inte vill vara med mig.. Allt annat då? Jag kan inte bara stampa in hos honom för att jag vill umgås med hans syskon eller prata teknik med hans far. Allt jävla skit försvann ju bara, utan att jag hunnit säga hejdå.. Jag fick inte ens säga hejdå..
Att jag bara dagar innan uppbrottet blev bjuden av hans far till "lilla julafton" svider ju så det bara stinker.. Känner ibland att jag ska komma dit iaf, jag fick ju trots allt komma.. Jag kommer inte göra det såklart, men jag hade verkligen velat det. Inte för killen, utan för allt annat.. Jag trodde inte att jag var lycklig när jag väl var med honom, för vi hade det inte särskilt bra, då.. Men nu ångrar jag allt. Jag var jävligt lycklig utan att jag fattade det själv. Skulle kunna göra allt för att få vara tillbaka i hans armar. Skulle fullständigt strunta i om han trycker flera andra brudar samtidigt som mig. Vill älska honom, och bli älskad utav honom mer än någonting annat här i världen...

och jag är fortfarande bara 17 år...