När jag vaknade upp i morse kände jag, precis som alla andra mornar, en otrolig tyngd i magen. Alla har säkert haft den tyngden där någon gång, kan jag lova. Allt jag just nu går igenom är så mycket jobbigare när man går runt och har fysiskt ont, inte bara psykiskt. Jag går runt dag ut och dag in med en kniv i mellangärdet och en klump i magen. Hela grejen gör det jävligt svårt att andas normalt, och det känns verkligen som att, räcker det inte snart?
Första tanken var skola. Det är skola imorgon. Denna vecka, likt ingen annan, har gått så otroligt långsamt. För bara tio dagar sedan var jag hundra gånger så lycklig, allt togs i från mig under en enda natt. Det känns som att det borde gått åtminstone hundra dagar, att det bara var en vecka sedan förra söndagen förstår jag inte... Jag blir som lite besviken, för jag hoppades på att det skulle gått längre, men det har det inte.
Jag hoppas att jag orkar och känner mig pigg på plugget till veckan, för jag har redan skjutit upp nog mycket, tror jag iallafall. Jag har inte ens koll.
Något annat som gör morgonen ännu jobbigare måste vara tanken att kliva upp, äta frukost och klä på sig. Jag ligger bra där jag ligger, jag är inte hungrig och ingen ska se mig idag då kan jag lika gärna ligga naken kvar. Duscha är inget alternativ. För hygienen är det sista jag tänker på dessa dagar. Förra veckan gick det fem-sex dagar innan jag duschade, det låter ju helt stört vilket det också är. Men det har känts ytterst onödigt då jag ändå bara ligger i min säng.
Vad gör jag för att orka? Jag försöker att lägga bort min mobil så jag inte går in på facebook eller annan social community. För det är där jag stöter på honom, han den där som "orsakat" allt det här. Nej, jag klandrar honom inte, man ska inte vara med någon man inte vill vara med. Men han är fortfarande orsaken.
Förutom det brukar jag få några små typer av ångestattacker för att det inte finns någonting som kan slita mig ifrån tankarna och sorgen. Gör jag detta så tänker jag mer på att jag har en "ångestattack" än att jag förlorat någonting jag aldrig mer kommer få tillbaka. Det är för svårt att titta på film eller tv, koncentrationen håller sig inte länge. Sen är kärlek någonting som dyker upp överallt, det är en del av allas vardag och finns därför överallt och då spårar tankarna även där.
och jag är fortfarande bara 17 år...
2 kommentarer:
vill bara säga att jag förstår hur du känner. det där med att det inte bara gör psykiskt utan även fysiskt ont. kunde knappt sova för jag var så stressad och orolig till en början, klump i magen så att säga. gick ner flera kilon för att jag inte orkade bry mig längre. när folk sa att tiden läker alla sår ville jag bara slå till dom typ... för vafan vet dom om hur just vi hade det. inget. men nu har det gått drygt en månad för mig och jag börjar bli mig själv lite igen.. bara en sån liten grej som en snygg instruktör som fick en på andra tankar för en sekund hjälpte mycket för mig. men alla hittar vi olika sätt. hoppas du hittar något som gör dig glad så småningom. kram!
gud vad skönt att höra, och jag håller med dig! Trots att folk varit med om en liknande situation är det inte densamma för alla, alla är olika, reagerar olika och inget förhållande är det andra likt många gånger!
Tack för att du delar med dig. puss&kram
Skicka en kommentar