söndag

Med ett leende på läpparna satte jag mig framför datorn, tände några ljus och drog ner persiennerna- det var nog ljust som det var i mitt rum för att kunna plugga. Med ett leende på läpparna satte jag mig framför datorn, tog upp word-dokumentet jag skrivit instuderingsfrågor på och slog på lite musik, men jag kommer inte ihåg vad. Med ett leende som vissnade på läpparna slog det mig, som en klar blixt från himlen. Det slog mig så hårt och det brast. Det brast så hårt att jag börjar gråta. Det brast så hårt att jag blev arg på mig själv varför det brister nu och inte annars? Det brast så hårt att jag inte riktigt är säker på vad jag känner...

Jag saknar henne varje dag, det gör jag verkligen. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, men man gråter inte och man grubblar inte så förfärligt mycket. Sen slår det en, som en klar blixt från himlen. Det slår en så hårt och det brister. Det brister så hårt att du börjar gråta. Det brister så hårt att du blir arg på dig själv för att det brister nu och inte annars. Det bister så hårt att du inte riktigt är säker på vad du känner.

Jag hinner inte tänka, jag ser henne framför mig, jag hör hennes vackra röst, hennes uppiggande skratt. Jag hinner inte tänka, det brister och jag gråter bara. Jag gråter bara och jag fortsätter bara att gråta. Jag behöver få ur det på något sätt och det här var det bästa sättet. Men jag blir arg på mig själv. Jag blir så arg på mig själv... Det slår mig igen när det brustit och jag fortsätter gråta, jag bara gråter utan att ens tänka. 

Med ett leende på läpparna kommer jag ihåg henne, men ibland brister det, ibland brister det så hårt att man inte kan le. Det är okej. 

not really sure how to feel about it

haha

TYP det roligaste jag sett.

Läs inte

Vad har hänt sedan sist och varför tvingas jag så ofta komma tillbaka efter en sådan lång tid?

Mina två bästa vänner har hunnit vara borta några dagar ifrån mig, den ena for till London och den andra till Paris. Jag har firat påsk, tyvärr inte som alla andra. Spelat The Sims hela påskhelgen, gick på hockey och blev lämnad av min stora kärlek samma kväll.

Resten av lovet blev därefter ett stort skämt. Jag hade folk omkring mig dygnet runt, jobbade några timmar och grät inte en enda gång- det var för jobbigt att vara ledsen helt enkelt. Jag kom till en gräns där en kväll då jag kände hur ont det verkligen gjorde och insåg väl först då hur dåligt jag egentligen mår över detta. Det blir bara värre varje dag och inte för att generalisera tjejer- men vi är ganska bra på att ha många bollar i luften och framförallt tänka på tusen saker samtidigt. Inte en enda sak, hur rolig eller tråkig det än var så fanns det i bakhuvudet. Ångest. Panik. Oro. Ett krossat hjärta.

Jag har tappat mycket motivation pga. detta och just nu ser jag inget ljus i denna oändliga kolsvarta tunnel. Jag har fantastiska vänner som försöker peppa mig och jag önskar jag kunde säga att det fungerade, men jag antar att det är tiden som får bestämma det.

Jag är arg på mig själv hela tiden, för självklart så skyller jag mig själv till att detta har hänt. Jag är irriterad jämt och ständigt här hemma då jag i skolan och utanför hemmet alltid spelar glad. När jag kommer hem orkar jag bara inte vara glad och trevlig längre, det blir för mycket. 

Jag är inte ledsen över att ha förlorat det vi en gång hade, jag är ledsen för att jag inte får spendera min framtid med honom. Vi hade så många och stora planer, inte alls långt fram. Jag är fortfarande chockad. Han vill inte vara med mig...

Låt mig drömma mig härifrån en stund bara. Bland allt plugg, bland allt stök, bland denna enorma saknad efter någonting man aldrig fick.