söndag

Med ett leende på läpparna satte jag mig framför datorn, tände några ljus och drog ner persiennerna- det var nog ljust som det var i mitt rum för att kunna plugga. Med ett leende på läpparna satte jag mig framför datorn, tog upp word-dokumentet jag skrivit instuderingsfrågor på och slog på lite musik, men jag kommer inte ihåg vad. Med ett leende som vissnade på läpparna slog det mig, som en klar blixt från himlen. Det slog mig så hårt och det brast. Det brast så hårt att jag börjar gråta. Det brast så hårt att jag blev arg på mig själv varför det brister nu och inte annars? Det brast så hårt att jag inte riktigt är säker på vad jag känner...

Jag saknar henne varje dag, det gör jag verkligen. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, men man gråter inte och man grubblar inte så förfärligt mycket. Sen slår det en, som en klar blixt från himlen. Det slår en så hårt och det brister. Det brister så hårt att du börjar gråta. Det brister så hårt att du blir arg på dig själv för att det brister nu och inte annars. Det bister så hårt att du inte riktigt är säker på vad du känner.

Jag hinner inte tänka, jag ser henne framför mig, jag hör hennes vackra röst, hennes uppiggande skratt. Jag hinner inte tänka, det brister och jag gråter bara. Jag gråter bara och jag fortsätter bara att gråta. Jag behöver få ur det på något sätt och det här var det bästa sättet. Men jag blir arg på mig själv. Jag blir så arg på mig själv... Det slår mig igen när det brustit och jag fortsätter gråta, jag bara gråter utan att ens tänka. 

Med ett leende på läpparna kommer jag ihåg henne, men ibland brister det, ibland brister det så hårt att man inte kan le. Det är okej.