Kom änglar

"den vackraste stunden i livet var den när du kom..."

Veckorna blir längre, dagarna blir längre, timmarna blir längre. Tiden går helt plötsligt i en hastighet jag inte alls är van vid. Vad kan det bero på? Jag har alldeles för mycket att tänka på nu som kan göra att det kommer upp ytterligare tankar jag inte orkar ta itu med. Jag styr i och för sig inte över mina tankar, varje dag har jag minst fem olika saker i mitt huvud jag tänker på. Vissa lite mer "undangömda", ni vet där i bakhuvudet som jag så många gånger nämnt. Jag kämpar varje dag med att trycka undan tankar, men även känslor. Jag har inte gråtit mycket över Ella veckan som varit, men i lördags när dödsannonsen publicerats var det som att alla färgglada små bubblor, regnbågar och alla enhörningar inom mig dog, för det är sådant som döljt det jag annars har sådana svårigheter med. Allt blev mörkt och på mindre än en sekund var det som att jag var tvungen att börja om från början. Idag fanns hon inom mig i form av en enhörning (ja, tro det eller ej), men det var mörkt runt omkring henne och hon såg inte lycklig alls ut. Varför var det så? Var kommer ens allt detta ifrån? Mitt huvud, ja, men före det... 

Just nu vet jag inte alls vad som är lättast för mig att hantera av allt som pågår, jag orkar inte ens bry mig. Det får komma som det vill, jag tar det helt enkelt som det kommer... Jag har kommit till insikt med så många andra saker dagarna som varit också, och jag hade hoppats på att det skulle vara någonting som för stunden kanske skulle kunna hjälpa mig- men snarare tvärtom. Oavsett vad någonting handlar om så är jag glad, alltid glad. Det bästa jag vet är att skratta så det gör ont, det var väldigt länge sedan konstigt nog... Jag brukade väl vara den som för det mesta nästan bara skrattar och jag har länge undrat hur det så lätt kom undan. Jag har insett att det inte alls är så bra, för oavsett hur dåligt det tidigare varit har jag kunnat ha kul och skratta ihjäl mig åt vissa saker... Men nu då? Det går ju bara inte, jag började tro att folk runt omkring mig kanske inte är så roliga längre- och jag är inte heller så rolig eftersom jag älskar mina egna skämt. Men det kanske inte är det. Det kanske bara är jag. Jag skulle kunna göra vad som helst för ett litet ljus, bara ett litet. För tro det eller ej, men jag kämpar verkligen för att ha kul och framför allt vela ha kul. Det är så mycket svårare än vad det låter, eller vad man tror. Men jag gör mitt bästa. Jag älskar ju livet annars.

"...den jävligaste stunden i livet var den när du gick"