Always

"Jag undrar, går jag ensam här eller visar du min väg från en parallell värld? Hoppas du hör mig var du än är." - Kapten Röd

Finaste Ella. Även fast jag inte alltid pratar om dig, eller skriver om dig så tänker jag på dig. Jag överdriver inte för fem öre när jag skriver att du alltid finns i mina tankar. I varje steg jag tar finns du där med mig, för varje andetag jag tar så finns du där med mig- med oss alla. Det går inte en sekund utan dig i mina tankar. Förevigt är du älskad och förevigt är du saknad. Allt jag gör, gör jag för dig. Jag cyklade en mil tidigare idag, hela milen var för dig. Det var nästan som att jag skulle få komma fram till dig tillslut. Jag har återfunnit en motivation, så länge du är med mig. För med mig, är du alltid.

Fredag närmar sig och vanligtvis förknippar man fredag som någonting bra- framför allt då jag tagit ledigt hela skoldagen. Men jag hade helst vela slippa ta ledigt för ett syfte som detta... Sedan du gick bort har jag längtat efter den dagen jag får säga adjö en sista gång, jag har haft en liten längtan inom mig till din begravning som nu håller till på fredag förmiddag. Men nu ju närmare vi kommer den dagen ju jobbigare känns det i bröstet, ni vet det där stackars hjärtat som verkar få ta så mycket stryk. Det gäller alla. Jag har alltid sagt att det ska bli skönt, det blir som ett litet avslut samtidigt som en ny början. Nu är jag inte så säker längre. Så fort jag tänker på dig, eller din begravning får jag en fruktansvärt ovanlig ångerfylld känsla inom mig. Lite av panik, jag trycker som bort alla känslor, jag trycker bort hela tanken på det för att det tar så himla ont i hela kroppen. Jag har även insett att det gör tusen gånger så ont när jag försöker trycka bort allt- men jag gör det inte medvetet. Det är jobbigt just nu, det är väldigt jobbigt. Inte bara för mig. Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här: men jag hoppas hela den här veckan går otroligt långsamt för jag känner mig inte alls redo för din begravning- men det gör man väl aldrig...