Kommer så väl ihåg denna dag, jag hör ditt skratt, din röst och jag ser hur du skuttar omkring. Det var september tjugohundranio. Det är så sjukt hur mycket jag uppskattar den dagen idag, men hur lite jag tänkte på att uppskatta den då. Jag uppskattade det nog ändå, för vi var ganska "nyförälskade" i varandra. Men det är inte ens i närheten på samma höjd som jag uppskattar det nu. Det är synd att det är så, men jag tror alla måste våga erkänna det. Om det är så det är, det vill säga. Jag har aldrig tvivlat på dig i alla fall, även fast det tog ett tag innan vi fick tag i varandra det senaste året. Får inte nog av att säga hur fin du är, du är verkligen det. Herregud vad du är fin. Finn frid, gumman. Det måste även jag försöka göra nu när du motvilligt lämnat oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar