Sunshine

Sista helgen innan skolan tar fart har nu lidit mot sitt slut. Jag har haft en helg jag sent kommer att glömma, på ett bra sätt denna helg... I fredags tog jag med mig Malin till Charlottendal där ett typ av krök väntade, jag själv och hälften av de som var där skippade alkoholen för det mesta men det gjorde det inte mindre trevligt, snarare tvärtom. På lördagmorgon fick jag hämtning av David, Anton och Elin för en relativt spontan roadtrip till Haparanda där vi skulle spendera natten på vandrarhem, runda Ikea samt Alko över finska gränsen. Alla små dilemman som kom oss i vägen skötte vi så fint att ingenting kunde gå fel. Denna kväll kunde jag förtära lite alkohol och jag måste medge att det inte behöver vara fler än fyra för att det ska bli trevligt. Jag fick skratta mycket och det är det som räknas.

Jag har under hela veckan, sedan Ella gick bort, trott att allt jag behövt är att vara med de som sörjer, de som känner precis som mig. Jag har känt att jag behövt det, för det har varit så himla skönt på något sätt att kunna kramas och prata med en känsla inte likt någon annan... Men efter gårdagen insåg jag att det inte spelat någon större roll alls. Jag kunde slappna av en aning mer nu när jag fick umgås med de som inte stod henne nära alls, jag kanske inte hade den där ångesten att måsta tänka på henne, jag vet inte. Jag har tänkt på henne hela tiden, men för hennes skull, och främst för min egen, har jag kunnat släppa lös lite. Morgonen var tuffare dock, det gjorde ont något så djävulskt. Men det jag vill komma fram till är att jag hade fel, jag behöver inte vara med någon som känner samma- trots att jag själv tror att det kan vara skönare för min egen del. Det beror såklart på hur jag för dagen känner. Vill jag bara ligga och gråta, få en kram eller två så vill jag hellre vara med någon som känner detsamma än någon som kanske inte förstår situationen överhuvudtaget. Men gårdagen gjorde mig gott, likväl alla andra dagar jag haft med mina fina vänner. Ni gör det så mycket lättare utan någon egentlig ansträngning alls. Ikväll har jag fått byta ut hennes ljus, Ellas ljus. Tryggheten jag känner så länge det brinner är ovärderlig, jag vet inte alls var det kommer ifrån men det ger mig ro i själen. Du finns alltid där, Ella. Hur mycket annat jag än tänker på, så finns du där i bakhuvudet. Men det behöver inte alltid vara något dåligt, det känns snarare bra att jag alltid har dig i mina tankar. Jag är nog inte ensam om det, det är jag övertygad om.