Iridescent

Jag började tänka på en speciell dag, en sommardag i augusti jag spenderade med dig år 2010. Jag kom på, jag fotade ju som en dåre den dagen. Fanns även film. Jag hade inte gått igenom den mappen då jag kollat bilder på dig från dagar vi spenderat tillsammans. Min lilla solstråle, vad kul vi hade. Du var så enkel att vara med, prata med och skratta med. Vem som helst hade kunnat vara en nära vän till dig. I din närhet var man trygg, hela tiden. På den tiden hade det gått väldigt länge sedan vi umgicks sist, men det spelade ingen roll. Det var som att vi varit med varandra alltid, under hela den tiden. Så fungerade med dig, man visste var man hade dig jämt. Du var för bra för att vara sann. 

Din begravning i fredags var bland de jobbigare stunderna i mitt liv, efter dagen du gick bort. Men det var så fint, så himla fint. Du var så älskad, så älskad. Du om någon förtjänade den finaste begravningen, och det tycker jag att din familj lyckades bra med att anordna. Jag vet inte vad jag mer ska skriva, jag är tom på ord när det gäller den dagen. När jag skulle ta farväl av dig, det brast rejält inom mig. Jag gav din kista en liten kyss, jag bad dig finna frid. Jag viskade. Jag saknar dig så, alla saknar dig så. Jag har än inte fattat, och ju längre tiden går desto mindre (?!) inser jag. Det var klarare första veckan, nu fattar jag verkligen inte. Jag vill skänka all min styrka till din mamma Maria och pappa Ola. Samt dina finaste syskon, Evelina och Pontus. och nej, jag glömmer inte din bästa Rasmus. All min styrka till dem, dina bästa vänner och alla andra som sörjer din bortgång. Du är våran finaste ängel. För alltid lever du kvar, inom oss. Du försvinner aldrig. Aldrig någonsin.