Boom boom boom

Att ha någonting som liknar ett andra världskrig innanför pannbenet, dvs. i huvudet är inte att leka med... Börjar såhär: Jag lever och går igenom min vardag precis som vanligt, precis som förr- men ändå på ett helt annat sätt. Eftersom jag och Ella knappt umgicks det senaste året har inget praktiskt förändrats i min vardag, men jag är ändå så tom. Jag gör saker och ting med en helt annan inställning, kanske utan att jag tänker på det. För när vi nu börjat skolan känns det verkligen precis som alltid annars. Förutom detta stora svarta hål inom mig som på något sätt suger upp all inre lycka, ändå går jag runt precis som vanligt... Trots att nästan ingenting har förändrats har nästan allt förändrats, ni som vet förstår säkert precis hur jag menar. Nu är det som att man inte riktigt vet hur man ska leva, hur man ska gå igenom vardagen då den ser exakt likadan ut men den känns så mycket annorlunda... Hur gör man?

Jag funderar in och ut, bak och fram varje dag om jag skulle gå om min gymnasieutbildning två år. Att jag måste ta studenten två år senare än vad jag annars skulle gjort. Jag vill verkligen inte ta studenten med den utbildning jag har och just därför vill jag gå om. Jag vill verkligen. Det är en utbildning jag mer än allt vill läsa, och alla dessa beslut tar död på mitt lugn inom mig (som förövrigt aldrig nog existerat, det dog för länge sedan). Detta kan vara ett av de största besluten jag tar och just nu vet jag varken ut eller in. Vad ska jag göra egentligen? Jag har sådan ångest över mitt gymnasieval och att gå runt och närmare bestämt lida för att det känns så fel, är det värt det? Ännu värre är det ju när jag slår igång Animal Planet och inser vad min dröm är, vad jag vill göra, men just nu inte riktigt har den möjligheten... Hur gör man?

Jag lämnades ensam för två månader sedan, min då pojkvän tog ett beslut mitt från ingenstans att lämna mig. Jag hade aldrig känt mig så övergiven och olycklig, tills Ellas bortgång då. Jag tror jag saknar honom varje dag, anledningen till varför jag skriver "tror" är för att jag inte riktigt har koll på om det är kärleken jag saknar eller om det är honom. Efter att Ella gått bort behöver man det där, eller jag har känt ett sådant starkt behov av någon som håller om mig som jag bara kan ligga och göra ingenting med. Det börjar sakta men säkert växa en stark desperation inom mig. Med allt som händer klarar jag inte av att vara ensam, men kan samtidigt inte vara med någon. Jag stöter bort alla som börjar visa intresse, och varför har jag mina aningar. Förutom att jag fått mitt hjärta stampat på i samband med det så vet jag inte alls var jag har min sexualitet, detta är något jag ligger och tänker på väldigt mycket på kvällarna. Jag är så fruktansvärt osäker på allt just nu, vet inte vad jag ska ta mig till... Hur får jag ens reda på det? Jag måste testa, ja, men efter att jag blivit lämnad stöter jag ju bort alla som kommer mig nära- hur mycket jag än egentligen vill vara med personen. Jag vet inte hur mycket mer jag vågar gå in på detta, men det räcker för nu... Jag har verkligen inte varit mig själv på senaste tiden, jag har varit så uppriven och sen Ellas bortgång väldigt arg. Jag är inte den som blir arg, och framförallt inte på mina vänner. Jag bråkar aldrig, aldrig, med mina vänner. Nu söker jag problem, så att jag ska få någonting annat att tänka på. Omedvetet känner jag saker som jag tidigare aldrig egentligen brytt mig om. Förstår ni? Jag kämpar för att få fram andra problem så jag slipper känna det där hugget i magen, men jag har aldrig gjort det medvetet. Min kropp och min hjärna lurar varandra. Det är nog så jag skulle kunna förklara det mesta...

Det är sjuka grejer som pågår just nu, det är riktigt sjuka grejer. Jag är så himla stressad, ni har ingen aning... och jag själv har ingen aning för jag fattar inte mycket. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att få ordning på allt. Detta påverkar ju så himla mycket, motivationen till träning finns verkligen inte där och hur jag äter och dricker varierar något så djuriskt från varje dag. Jag sover på tok för lite för att jag aldrig hinner varva ner på kvällarna och allt är bara ett stort krig just nu- och det kriget pågår överallt utan att någon hör, känner eller ser. För det är jag mot världen. Även fast jag inte är ensam så känner jag mig ensam, förutom allt detta så har jag i samband med ångesten angående utbildning en sådan otrolig åldersnoja- och jag är inte ens 18 år?!?! Det känns som att jag sakta men säkert brinner upp, inom mig. Jag går nog in i väggen när som helst. Hela min kropp krampar för att det är så mycket, och det är så mycket som inte går att förklara heller... Jag önskar jag kunde förklara mina känslor, hur twistade dom är på alla sätt. Men det går inte, det är så svårt. Herregud, det här är ju helt sjukt... Helvete. Vilken röra detta blev...