No one but you

När man känner sig så hjälplös. När man är medveten om att ingen kan göra någonting, och att man själv inte kan göra någonting. Framför allt inte en själv. Den där känslan, känslan som hugger en i hjärtat men som för det mesta påverkar knoppen där uppe. Jag håller på att bli tokig. Att ha ångest och nästan känna panik hela tiden och som på bara tjugo minuter visade sig bli värre framöver. Tanken att jag tvingas känna allt detta om igen på ett så mycket värre sätt, ja, det gör ju hela grejen ännu värre. Ingen kan göra någonting, ingen... Ingen kan ens påverka personen i fråga, inte ens jag- framför allt inte jag. Vad gör man? Hur i helvete gör man? 

Jag blev arg ikväll för att jag är så less på att vara ledsen. Jag kom till insikt med en hel del saker tidigare idag, som även fick mig att inse hur jobbigt det kommer bli nu. Jag trodde jag var över det värsta, men nu blev jag slagen igen. Ni vet, rakt i nyllet... Jag orkar inte igen, jag orkar inte mer av det. Men vad ska man göra? Det finns ju ingenting att göra åt saken, det mest effektiva vore att slå huvudet i väggen om och om igen under en hel dag. Men vad hjälper det? Ingenting.

Det är inte mycket jag ångrar i mitt liv, nästan ingenting alls. Jag försöker se på allt som någonting man lär sig utav och så vidare. Men det där samtalet jag gjorde den dagen... Det samtalet förändrade mitt liv och det är bara mitt fel.