Two

Jag såg att en anonym hade kommenterat ett tidigare inlägg jag nämnt fotbollen. Han/hon hade då skrivit kontaktuppgifterna till mitt gamla lag jag spelat i. Jag har ingen aning om vem du är, men vem du än är så fick du mig att le. Något. Jag vet ju att de finns, men att man liksom tar upp det betyder så mycket för mig. Jag vill verkligen fortsätta spela fotboll, eller starta upp min karriär igen. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit för mitt självförtroende är 6 mil under vattenytan. När jag väl gör bra ifrån mig känns det så ruggigt bra och jag märker själv när jag gör något bra. Men jag kan ju inte göra något bra om jag inte försöker, och det är det som jag inte kan få in i min lilla hjärna att jag aldrig kan känna den kicken om jag inte försöker. Det är jättesvårt för mig att börja igen, alla är så bra, jag har så dålig uthållighet och eftersom att dom har tränat är deras teknik bättre. Tekniken skrämmer mig inte alls egentligen, det går fort så sitter det i igen. Det är snarare själva träningen, att jag faktiskt inte orkar så mycket. Vad jag vet just nu är det mycket fys vilket skrämmer livet ur mig, hur jävla kul jag än faktiskt tycker att det är. Jag älskar ju att träna egentligen. Jag vågar bara inte bli trött, jag skäms för att tycka saker och ting är jobbigt. Som jag nämnde tidigare vill jag bara bra på en gång, jag har inte tålamodet.  Hur gör jag då för att skita i allt vad andra tycker? 

Träningen är ju bara för mig själv och jag gör det för min egen skull, det är jag medveten om. Men då kommer mitt undermedvetna och trycker undan de tankarna och nästan tvingar mig att tänka på alla andra än mig själv- både på gott och ont. Men när det gäller träning är det bara på ont. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mitt dubbelspelade sinne, jag har ingen aning. För det är så mycket jag är medveten om, jag är helt sjukt intelligent, jag erkänner ju det. Men då är det mitt undermedvetna som finns där och trycker ner mig på alla möjliga sätt. Jag får inte bli bättre. Jag kan inte bli bättre. Jag ska vara den där som knappt syns, inte är bra på någonting som bara är för att vara. Kanske till och med måste vara lite kaxig ibland. Jag vill verkligen inte vara den, men någon annan i mig verkar ju tycka så. Jag får inte alls göra som jag egentligen vill, och jag kan såklart inte skylla på någon annan än mig själv. Men helt ärligt så känns det som att jag har någon av helt annan genre inom mig. Jag vill utplåna dig. Tänk vad fri jag skulle vara om jag för en gångs skull endast tänkte på mig själv och vad som faktiskt skulle vara bra för mig. Ingenting bli bra för andra om det inte blir bra för mig först. Jag måste börja tänka så, eller, jag tänker ju faktiskt så. Åh. Hela situationen är så komplicerad, ni anar inte. Jag vet vem jag är, men jag har ingen aning om vem den andra inom mig är. Jag har då helt klart lärt känna denna, men varför finns den där? Jag märker själv när det inte är jag själv som gör, säger eller är. För jag är inte den som är dryg eller säger ifrån särskilt ofta. Så när jag väl är det så vill jag bara sätta händerna för munnen. Liksom, "sa jag verklige det där? På det där sättet?". Vissa gånger är tydligare än andra. Jag har bara inte insett förrän nu att jag kanske inte är så ensam i min kropp. Det kanske låter läskigt, ni kanske tycker att det är skrämmande. Men jag är densamma trots detta. Men jag måste medge, det är lite läskigt när man väl tänker efter... Men nej, jag tycker verkligen inte synd om mig själv. Och det är det riktiga jag som skriver det.