Somewhere I belong

När allt det här började hade jag inget att säga och jag gick vilse i min tomhet inom mig. Jag var förvirrad, men jag lät mig själv inse att jag inte är den enda med dessa tankar. Men alla de tomma rummen som orden avslöjade är allt som jag har kvar att känna. Jag är fast, tom och ensam och felet är mitt eget.

Jag vill bli hel, jag vill känna vad jag aldrig trodde var verkligt. Jag vill släppa all den smärta jag känt så länge. Jag tänker sudda ut det tills det försvinner. Jag vill känna som om jag vore nära någonting verkligt. Jag vill hitta någonting jag alltid velat ha, någonstans där jag hör hemma. Jag har ingenting att säga, jag kan inte fatta att jag aldrig föll ned med huvudet först. Jag var förvirrad, tittade mig omkring överallt men hittade aldrig någonting som jag tänkt mig att det skulle vara. Så vad är jag? Vad har jag förutom negativitet? För jag kan inte förklara hur alla andra tittar på mig. Jag har ingenting att förlora, inget att nå, tom och ensam och felet är mitt eget.

Jag kommer aldrig lära känna mig själv om jag inte gör det här på egen hand. Och jag kommer aldrig känna någonting annat innan mina andra sår har läkt. Och jag kommer aldrig att bli någonting förrän jag bryter mig ut ur mig själv. Och jag kommer bryta mig ut och hitta mig själv idag. Någonstans där jag hör hemma.