Skinny love

Som en blixt från himlen slog det mig igår. Att jag inte alls är så glad som jag trott mig själv vara, tror jag i alla fall. Det var som att någon eller någonting för några dagar fick mig att glömma hur förkrossad och förälskad jag egentligen är. Från att mitt hjärta kändes lätt som en fjäder till att det från ingenstans blev till sten. Det blev plötsligt så väldigt tungt och jobbigt. Det värsta med hela grejen är att jag inte ens tänker på något speciellt, det är bara tungt och jäkligt. Jag lägger inte alls ned mycket tid på att fundera på honom eller saker vi upplevt, det är nog snarare när jag tänker på oss som det blir lättare. Det är som att det gör ont att inte kunna tänka på det på samma sätt som jag kanske gjorde förr. Att liksom få längta efter att hans armar skulle omfamna mig, åh vad jag älskade hans armar. Hans stora, fina armar... Nu har jag ingenting att längta efter längre, eftersom det inte kommer bli så. Tidigare visste jag om att jag skulle få vara där igen, då log jag kanske när jag tänkte på det. Nu tänker jag inte på det eftersom det inte fungerar så, det kommer aldrig vara så. Det kanske hänger där, att det är tyngre att inte tänka på det än att faktiskt tänka på det.

Jag har på något sätt lyckats förtränga att jag faktiskt förlorat honom och allt vi hade. Det är som att min hjärna självmant trycker undan tankarna om honom, för när jag väl "försöker" tänka på det så är det som att det inte går. Det är tydligt att det finns två viljor inom mig, jag vet bara inte vilken som är den riktiga. Det är som att jag försöker tvinga fram mina känslor och tankar om honom men samtidigt trycker mitt undermedvetna bort alltihop. Jag fortsätter kämpa för att få fram det, men det ger sig inte. Då undrar ju även jag, varför vill jag tänka på det? Varför i hela friden vill jag vara ledsen? Eller vill jag ens det?
En sak är säker och det är att mitt undermedvetna ställer till saker och ting, eller kanske är det jag som gör det. Jag verkar inte ha någon speciellt bra koll på det här, kan vara därför jag fortfarande knappt sover om nätterna. Jag funderade aldrig på varför det plötsligt är så svårt att sova, trots att jag varit glad och kanske till och med somnat med ett leende på läpparna när jag väl somnat. Jag har svårt att sova gott vilket fall som helst och jag har ingen aning om var felet ligger heller... Det har såklart varit såhär sedan det tog slut, det är allt jag vet. Men tar jag det verkligen så hårt? Jag vet om att jag tagit det sjukligt hårt på väldigt många sätt, det är klart man är ledsen, men att så mycket annat skulle ta stryk inom mig trodde jag helt ärligt inte.