a Little Piece of Heaven

Jag gråter non stop just nu. Jag vet inte vad som tog till mig, men jag kan tänka mig att alla känslor jag hållt inne nu i två-tre veckor börjar träda fram för det strömmar verkligen ur mig. Jag kan inte kontrollera mig alls. Jag har egentligen ingen lust allt till att blogga just nu, men jag vet inte vem jag ska höra av mig till. Det är en jättejobbig känsla. Jag kände att det här var det enda stället som kändes rätt just nu, jag har kommit till den period där jag inte vågar höra av mig till mina närmaste för jag är rädd att jag blir för mycket och är för jobbig. Jag vill inte vara en sådan belastning på de som jag älskar allra mest, för jag skulle inte klara av att förlora dem också... Just nu handlar det verkligen inte om det. Jag saknar och älskar Jens mer än någonsin. Det är nog första gången jag väljer att kalla hans namn här i bloggen sen det tog slut, men det är såhär jag känner just nu.



Min Jens... Fast han är ju inte min längre, men en sak är säker och det är att jag är hans, alltid hans. Jag kom på mig själv när jag för första gången sedan det tog slut kollade igenom alla mina bilder sen det att vi började umgås. När jag började bläddra ville jag bara hitta någon fin bild jag kunde lägga upp här, men det slutade med att efter en, två eller kanske tre bilder bröt jag ihop. Jag fortsatte såklart att kolla igenom alltihop och, han är tamefan det absolut finaste jag vet. Så han såg på mig, så jag såg på honom. Jag som satt och skrev att vi aldrig var något speciellt, vi var kanske aldrig det för någon annan. Men han var speciell för mig. Jag var så trygg, jag mådde så bra, allt jag någonsin ville var att vara vid hans sida. Jag fick inte alltid som jag ville vilket ledde till det ena och det andra. Men när jag väl fick vara med honom, wow alltså... Min fina, finaste Jens, varför är han inte kvar med mig? Jag kan ingenting annat än att gråta, det finns ingenting jag kan säga som får honom att ändra sig. Jag önskar att han kom tillbaka och det gör allting så himla jobbigt att jag faktiskt VET att han aldrig kommer tillbaka... Jag orkar inte ens, alltså, ne, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag orkar inte med det här, jag gör verkligen inte det. Allt jag vill är att få Jens tillbaka. Jag vet att jag inte kommer det, jag vet, jag vet... Därför hoppas jag inte ens, eftersom det är så givet. Men jag älskar honom så himla mycket...