a Little Piece of Heaven

Jag gråter non stop just nu. Jag vet inte vad som tog till mig, men jag kan tänka mig att alla känslor jag hållt inne nu i två-tre veckor börjar träda fram för det strömmar verkligen ur mig. Jag kan inte kontrollera mig alls. Jag har egentligen ingen lust allt till att blogga just nu, men jag vet inte vem jag ska höra av mig till. Det är en jättejobbig känsla. Jag kände att det här var det enda stället som kändes rätt just nu, jag har kommit till den period där jag inte vågar höra av mig till mina närmaste för jag är rädd att jag blir för mycket och är för jobbig. Jag vill inte vara en sådan belastning på de som jag älskar allra mest, för jag skulle inte klara av att förlora dem också... Just nu handlar det verkligen inte om det. Jag saknar och älskar Jens mer än någonsin. Det är nog första gången jag väljer att kalla hans namn här i bloggen sen det tog slut, men det är såhär jag känner just nu.



Min Jens... Fast han är ju inte min längre, men en sak är säker och det är att jag är hans, alltid hans. Jag kom på mig själv när jag för första gången sedan det tog slut kollade igenom alla mina bilder sen det att vi började umgås. När jag började bläddra ville jag bara hitta någon fin bild jag kunde lägga upp här, men det slutade med att efter en, två eller kanske tre bilder bröt jag ihop. Jag fortsatte såklart att kolla igenom alltihop och, han är tamefan det absolut finaste jag vet. Så han såg på mig, så jag såg på honom. Jag som satt och skrev att vi aldrig var något speciellt, vi var kanske aldrig det för någon annan. Men han var speciell för mig. Jag var så trygg, jag mådde så bra, allt jag någonsin ville var att vara vid hans sida. Jag fick inte alltid som jag ville vilket ledde till det ena och det andra. Men när jag väl fick vara med honom, wow alltså... Min fina, finaste Jens, varför är han inte kvar med mig? Jag kan ingenting annat än att gråta, det finns ingenting jag kan säga som får honom att ändra sig. Jag önskar att han kom tillbaka och det gör allting så himla jobbigt att jag faktiskt VET att han aldrig kommer tillbaka... Jag orkar inte ens, alltså, ne, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag orkar inte med det här, jag gör verkligen inte det. Allt jag vill är att få Jens tillbaka. Jag vet att jag inte kommer det, jag vet, jag vet... Därför hoppas jag inte ens, eftersom det är så givet. Men jag älskar honom så himla mycket...

FU

First

Jag vet inte riktigt åt vilket håll mina tankar sprider sig, just nu befinner dom sig på alla möjliga ställen och jag har ingen aning om var jag ska börja. Mina tankar står på kö, det är en jättekonstig känsla som inte går att beskriva bättre än så, tyvärr. Typiskt tecken på stress va? Jag känner mig inte stressad, men det har gått en sådan otroligt lång tid nu som jag varit det, kanske har min kropp börjat vänja sig. Det är inte mindre än en vecka kvar tills det att vi tar jullov och jag är nog inte den enda som känner sig lättad över det. Just nu längtar jag bara efter att få spendera julhelgen med min familj, och endast dom. Efter det vankas nyårsafton vilket jag också ser något så sinnesjukt mycket fram emot. Jag älskar att dra fram partypinglan inom mig. Verkligen.

När det gäller min onsdag har det flutit på ganska bra. Jag drog mig till gymmet för första gången på alldeles för lång tid där jag sprang av mig, riktigt fort sprang jag. Jag trodde att jag hatade att springa, men det motbevisades idag. Det kanske visar sig att löpbandet blir prio ett hädanefter! Efter det att jag kom hem tog jag en alldeles för djup tupplur, så nu håller jag tummarna på att jag kan somna i tid ikväll. Inatt där emot satt jag nog uppe ända in i småtimmarna. Min Mike Shinoda satt i LPU-chatten, så var såklart tvungen att delta. Det firar jag idag med att bära min allra första Linkin Park tröja, som ni ser är ganska sliten och det har den blivit helt av sig själv tro det eller ej. Nu ska jag knapra i mig några morötter och titta på Chuck, jag påbörjar snart säsong 5. Bra medicin när man fått sitt hjärta krossa, vill jag lova. Fred ut.

Pride

Förutom den musik ni gör, som på ett fantastisk sätt hjälper mig och så många andra att komma upp på fötter och faktiskt le, så har ni gjort oss alla så fruktansvärt stolta över ert arbete med resten av världen. Jag kunde inte vara mer stolt över er, ni är fantastiska. Världens bästa killar kan ni se nedan. Fan vad jag älskar er för det ni gör. Det är så synd att jag inte kan berätta det till er, men när jag träffar er nästa gång ska jag på alla möjliga sätt bevisa det för er. Jag är inte den enda. Ni är bäst på alla möjliga sätt och jag tänker göra så att ni aldrig någonsin glömmer bort hur mycket det betyder allt ni gör för vår värld, vår art, vår planet. Ni spelar en otroligt viktig roll för jorden idag, och det är min uppgift att se till att fler får reda på det. Jag delar med mig så mycket jag kan både här och på facebook, och jag bryr mig inte ett piss om hur irriterande folk kan tycka att det är. Allt jag vill är att folk ska få veta. Keep it up. Jag älskar er.

Lucia

Att jag spontanvakade inatt var inte direkt någon skräll. Jag har på senaste tiden varit explosivt impulsiv, typ. Natten spenderades med Sofia och Joakim tillsammans med ett gäng Red Bull, en hel del godsaker, nostalgimusik från 90-talet och en hel del skratt, sång samt dans. Att vi faktiskt höll oss riktigt pigga hela natten och tog bussen till skolan piggare än någonsin var för mig ett genombrott. Jag hade en fantastisk natt, det var verkligen värt allt kaos. Idag känner jag mig mer bakis än trött och återhämtar mig därför med ett originalmål från Max, tänkte att det skulle sitta jäkligt fint. Just nu har jag sådant flyt, men jag måste tagga ner innan min stress tar död på mig. Men det löser jag, en dag i taget. Fred ut.

Just det. Jag har ett mål innan detta år nått sitt slut- jag ska antingen lära mig shuffla eller dougie. Jag har en tuff månad av träning framför mig känner jag. NU. Fred ut.

Two

Jag såg att en anonym hade kommenterat ett tidigare inlägg jag nämnt fotbollen. Han/hon hade då skrivit kontaktuppgifterna till mitt gamla lag jag spelat i. Jag har ingen aning om vem du är, men vem du än är så fick du mig att le. Något. Jag vet ju att de finns, men att man liksom tar upp det betyder så mycket för mig. Jag vill verkligen fortsätta spela fotboll, eller starta upp min karriär igen. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit för mitt självförtroende är 6 mil under vattenytan. När jag väl gör bra ifrån mig känns det så ruggigt bra och jag märker själv när jag gör något bra. Men jag kan ju inte göra något bra om jag inte försöker, och det är det som jag inte kan få in i min lilla hjärna att jag aldrig kan känna den kicken om jag inte försöker. Det är jättesvårt för mig att börja igen, alla är så bra, jag har så dålig uthållighet och eftersom att dom har tränat är deras teknik bättre. Tekniken skrämmer mig inte alls egentligen, det går fort så sitter det i igen. Det är snarare själva träningen, att jag faktiskt inte orkar så mycket. Vad jag vet just nu är det mycket fys vilket skrämmer livet ur mig, hur jävla kul jag än faktiskt tycker att det är. Jag älskar ju att träna egentligen. Jag vågar bara inte bli trött, jag skäms för att tycka saker och ting är jobbigt. Som jag nämnde tidigare vill jag bara bra på en gång, jag har inte tålamodet.  Hur gör jag då för att skita i allt vad andra tycker? 

Träningen är ju bara för mig själv och jag gör det för min egen skull, det är jag medveten om. Men då kommer mitt undermedvetna och trycker undan de tankarna och nästan tvingar mig att tänka på alla andra än mig själv- både på gott och ont. Men när det gäller träning är det bara på ont. Jag vet inte hur jag ska kontrollera mitt dubbelspelade sinne, jag har ingen aning. För det är så mycket jag är medveten om, jag är helt sjukt intelligent, jag erkänner ju det. Men då är det mitt undermedvetna som finns där och trycker ner mig på alla möjliga sätt. Jag får inte bli bättre. Jag kan inte bli bättre. Jag ska vara den där som knappt syns, inte är bra på någonting som bara är för att vara. Kanske till och med måste vara lite kaxig ibland. Jag vill verkligen inte vara den, men någon annan i mig verkar ju tycka så. Jag får inte alls göra som jag egentligen vill, och jag kan såklart inte skylla på någon annan än mig själv. Men helt ärligt så känns det som att jag har någon av helt annan genre inom mig. Jag vill utplåna dig. Tänk vad fri jag skulle vara om jag för en gångs skull endast tänkte på mig själv och vad som faktiskt skulle vara bra för mig. Ingenting bli bra för andra om det inte blir bra för mig först. Jag måste börja tänka så, eller, jag tänker ju faktiskt så. Åh. Hela situationen är så komplicerad, ni anar inte. Jag vet vem jag är, men jag har ingen aning om vem den andra inom mig är. Jag har då helt klart lärt känna denna, men varför finns den där? Jag märker själv när det inte är jag själv som gör, säger eller är. För jag är inte den som är dryg eller säger ifrån särskilt ofta. Så när jag väl är det så vill jag bara sätta händerna för munnen. Liksom, "sa jag verklige det där? På det där sättet?". Vissa gånger är tydligare än andra. Jag har bara inte insett förrän nu att jag kanske inte är så ensam i min kropp. Det kanske låter läskigt, ni kanske tycker att det är skrämmande. Men jag är densamma trots detta. Men jag måste medge, det är lite läskigt när man väl tänker efter... Men nej, jag tycker verkligen inte synd om mig själv. Och det är det riktiga jag som skriver det.

Somewhere I belong

När allt det här började hade jag inget att säga och jag gick vilse i min tomhet inom mig. Jag var förvirrad, men jag lät mig själv inse att jag inte är den enda med dessa tankar. Men alla de tomma rummen som orden avslöjade är allt som jag har kvar att känna. Jag är fast, tom och ensam och felet är mitt eget.

Jag vill bli hel, jag vill känna vad jag aldrig trodde var verkligt. Jag vill släppa all den smärta jag känt så länge. Jag tänker sudda ut det tills det försvinner. Jag vill känna som om jag vore nära någonting verkligt. Jag vill hitta någonting jag alltid velat ha, någonstans där jag hör hemma. Jag har ingenting att säga, jag kan inte fatta att jag aldrig föll ned med huvudet först. Jag var förvirrad, tittade mig omkring överallt men hittade aldrig någonting som jag tänkt mig att det skulle vara. Så vad är jag? Vad har jag förutom negativitet? För jag kan inte förklara hur alla andra tittar på mig. Jag har ingenting att förlora, inget att nå, tom och ensam och felet är mitt eget.

Jag kommer aldrig lära känna mig själv om jag inte gör det här på egen hand. Och jag kommer aldrig känna någonting annat innan mina andra sår har läkt. Och jag kommer aldrig att bli någonting förrän jag bryter mig ut ur mig själv. Och jag kommer bryta mig ut och hitta mig själv idag. Någonstans där jag hör hemma.

My December

Helgen börjar lida mot sitt slut nu och jag har haft en megafin helg verkligen. Precis lika fin som de flesta andra jag haft de senaste veckorna. Jag har skrattat mycket, sovit lite, dansat mycket, pratat mycket, gråtit lite och älskat allt och alla jättemycket! De bilder nedan får summera fredagkväll, lördag och söndag. Var även ut en sväng bland alla partypeoples lördagnatt, men ingen bild därifrån inte. Den sista bilden summerar nog hela helgen i helhet, ha-ha. Vad fan jag än gjort i helgen så hoppas jag att det var värt det! Jag hoppas ni har fått ha minst lika kul som mig, för det är helger som denna som jag lever för, verkligen. Fred ut.

P.S: "Remember all the sadness and frustration, and let it go" - Linkin Park

What we never were

Vi var aldrig speciella på något sätt. Vi var aldrig bättre än alla andra. Vi var aldrig ens lite bättre än alla andra. Vi hade ingenting som gjorde det vi hade till något bättre eller något speciellt. Vi hade aldrig varandra på det sättet. Vi var aldrig vänner. Vi var bara, vad vi nu än var- vet jag inte. Vi hade aldrig något speciellt. Vi var verkligen ingenting speciellt. Vi hade det aldrig. Vi båda visste att vi aldrig skulle få det. Vi hade inte särskilt kul tillsammans. Vi hade det aldrig särskilt bra tillsammans. Vi hade aldrig riktigt varandra tillräckligt mycket. Vi hade ingenting som andra har. Vi hade aldrig det lilla extra. Vi fick det aldrig. Vi var aldrig särskilt lika. - Men ändå älskade vi varandra. Vi ville vara med varandra. Vi var glada när vi fick vara tillsammans. Vi ville ha varandra. Vi ville tycka olika. Vi höll aldrig med varandra, vi fungerade inte så. Vi var kära ändå. Vi kände av varandra ändå. Vi var kanske aldrig bra för varandra. Men det spelade aldrig någon roll, vi ville vara med varandra. Det enda vi egentligen gjorde var att älska varandra. Jag förvarnade honom redan tidigt att det aldrig skulle räcka till. Vi sket i det och fortsatte älska varandra. Vi tyckte det räckte. Men det räckte aldrig tillräckligt långt för dig att vela ha mig kvar. Vi blev aldrig vänner för att du var tvungen att göra en sådan tydlig linje mellan kompisar och flickvän. Du kunde inte göra roliga saker med mig eftersom det är det dina kompisar är till för. Det räckte för dig att vi älskade varandra. Vi gjorde det. Hela tiden. Vi kunde prata om allt, trots att det slutade med oändliga diskussioner som gjorde att vi aldrig sa god natt på kvällen. Du lade ändå om dina armar runt mig. Vi hade det bra trots att vi aldrig egentligen hade det bra. Vi var bäst på vårat sätt. Trots att vi aldrig var något speciellt. Vi var bra. Men det varade aldrig tillräckligt länge. Vi var dåliga på vad vi än gjorde.

Ändå är vi det enda jag vill ha tillbaka i min vardag. Vi. Oss. Hur tråkigt, äckligt, jobbigt och snålt förhållande vi än hade var allt vi ville att ha varandra. Men aldrig mer. Vi var enkla. Alldeles för enkla. Men alldeles för bra.

Älskling, jag är hemma nu

Jag är hemma nu. Jag har ätit mitt kvällsfika nu. Jag har klätt av mig naken och borstat tänderna nu. Jag tvättat bort mitt smink nu. Jag har krypit ner under täcket nu. Jag har krypit ner under täcket... Under täcket, utan dig nu. Jag har ätit mitt kvällsfika utan dig nu. Jag har klätt av mig naken och borstat tänderna utan dig nu. Jag har tvättat bort mitt smink, eftersom jag inte hade lika bråttom att krypa ner under täcket nu, som jag hade tidigare.

Jag hoppades att jag skulle få krypa ner under täcket med dig, att du redan skulle ligga i min säng när jag kom hem och titta på teve som du alltid gör när du är hemma hos mig. Jag hoppades att jag skulle få en fin överraskning när jag klev in genom dörren nu. Jag ville ha dina stora fina armar runt mig när jag skulle somna. Jag sov alltid som bäst just där. Jag vill ha dig här nu. Jag vill inte sova utan dig nu. Jag vill inte skratta utan dig nu. Jag vill inte må bra utan dig nu. Jag vill inte gråta utan dig nu. Jag vill inte älska någon förutom dig nu. Jag vill inte vara utan dig nu. Inte nu. Inte någonsin.

Jag vet att du är lycklig nu. Jag vet att du mår bra nu. Jag vet att du är lättad och känner dig befriad nu. Jag vet att du inte vill krypa ner under täcket med mig nu. Jag vet att du inte vill hålla om mig med dina stora fina armar när jag ska sova nu. Jag vet att du inte vill vara med mig här nu. Jag vet att du inte vill sova med mig nu. Jag vet att du inte vill skratta med mig nu. Jag vet att du vill må bra utan mig nu. Jag vet att du hellre vill gråta utan mig än med mig nu. Jag vet att du vill älska någon förutom mig nu. Jag vet att du vill vara utan mig nu. Just nu. För alltid. Jag vet att du inte saknar mig nu och att du aldrig gjorde det heller. Men jag är även medveten om att du aldrig berättade det för mig. Jag vet att du glömmer mig nu. Jag vet att du har kul utan mig nu. Men framför allt vet jag att du trivs riktigt bra precis där du är just nu.

Vad hände nu? Varför vill du inte vara med mig nu? Jag ville ju inte ens vara med dig från början. Jag ville aldrig ha dig. Till en början. Du ville ha mig mer än någonting annat. Men när du fick mig bestämde du dig för att du aldrig mer skulle behöva kämpa för mig. Det slutade med att jag ville ha dig mer än någonting annat och nu ville du aldrig ha mig. Hur kunde det bli så fel? Jag ville egentligen aldrig... Tills du fällde mig rakt framför näsan på dig och dina vänner. Det räckte aldrig för dig. Nu var du tvungen att dra en rak höger mitt i nyllet. Det räckte aldrig för dig att lura mig på det sättet du gjorde. Det räckte aldrig för dig, du bad om mer och jag lät dig fortsätta. När du ändå hade fällt mig låg jag bara där och tog emot alla sparkar. När jag väl tar mig upp, kommer den där raka högern och jag ligger här nu. Vill inte ha nu. Jag vill bara vara med dig nu.

Latest

Ännu en fullsmockad helg väntar. Jag har idag efter skolan varit till Friends By BO's med Sofia, fikat och pratat om så himla mycket. Hon är toppen, verkligen. Efter det har jag mött upp Filip för en liten julklappsshopping, så nu har jag klart mitt julshoppande för i år! Fort var det gjort så har jag nu slängt i mig maten och ska bege mig till Lussecupen där jag kommer spendera hela helgen, på kvällarna. Jag är taggad till tusen, verkligen. Jag kan lätt säga att detta är årets evenemang, vilken gemenskap alltså. Det känns bra att det är stressigt för det betyder att jag har mycket att göra och har jag mycket att göra, har jag kul.

Nedan ser ni fyra bilder, tagna under den senaste veckan. Det känns förövrigt riktigt bra att skriva ett "normalt" blogginlägg, förhoppningsvis blir det fler av dem. Fred ut.

min Rick

Alive

Vissa gånger tänker jag att jag skulle behöva söka hjälp, många av mina vänner har bett mig innan det är för sent. Men det känns som att jag inte skulle ha tid, sen har jag riktigt svårt att öppna mig vid en planerad tidpunkt, det är ju inte alltid så säkert att jag är på humör för att prata om saker och ting den tid man kanske fått. Utredningen jag gjorde på sos för flera år sedan gjorde mig mycket gott, det är bara så synd att det  inte riktigt fungerar så att man kan ta sig in där hur som helst. Det krävs ju en hel del för att hamna där, sen säger de ju att det är det sista stället man faktiskt ska hamna på... Det var nog det sista hon sa till mig, "Du vill inte hamna här igen".
Jag har fått alldeles för dålig erfarenhet av BUP som jag var på något år efter sos, enligt mig fungerade det inte alls. Efter att jag talat med en barnpsykolog som sa ganska exakt såhär: "Du är en för bra tjej för att sitta här på BUP, du verkar ju ha det bra och är en jättefin tjej.". Efter det kom jag aldrig mer. Jag kanske bara har tur att jag lyckats hålla mig i skinnet trots allt jag varit med om, man behöver väl inte vara en dålig människa eller göra dåliga saker som att röka, snusa, dricka eller knarka för att må dåligt. Man behöver inte ha en dålig uppväxt heller eller dåliga vänner. Men det ansåg väl dom. Vem ska då hjälpa mig? Efter 17 år kan inte en vän hjälpa då ingenting egentligen hänt, inte mina föräldrar heller. Jag har överlevt, säkert tack vare mina vänner och min familj. Men jag vill göra mer än att överleva, jag vill leva.

Sporten. Fotbollen. Det kan vara tack vare den som jag faktiskt sitter här idag. Nu har jag den inte längre, och fotboll är bland det enda som jag faktiskt varit riktigt duktig på. Jag har suttit och klurat på vad jag egentligen skulle kunna satsa på, så jag har någon typ av hobby eller någonting kul att göra som kan hjälpa mig ur detta då jag inte känner mig så sugen att prata om det. Det slog mig, jag kan ingenting och är inte bra på någonting, förutom fotboll. Det finns såklart tusentals saker jag vill, men det enda som jag faktiskt är duktig på är nog fotboll. En sådan talang avtar aldrig, det märkte jag när jag började träna efter två år i vintras. Vad är det då som hindrar mig från att komma tillbaka? Jag vet inte. Snälla, hjälp mig.

Skinny love

Som en blixt från himlen slog det mig igår. Att jag inte alls är så glad som jag trott mig själv vara, tror jag i alla fall. Det var som att någon eller någonting för några dagar fick mig att glömma hur förkrossad och förälskad jag egentligen är. Från att mitt hjärta kändes lätt som en fjäder till att det från ingenstans blev till sten. Det blev plötsligt så väldigt tungt och jobbigt. Det värsta med hela grejen är att jag inte ens tänker på något speciellt, det är bara tungt och jäkligt. Jag lägger inte alls ned mycket tid på att fundera på honom eller saker vi upplevt, det är nog snarare när jag tänker på oss som det blir lättare. Det är som att det gör ont att inte kunna tänka på det på samma sätt som jag kanske gjorde förr. Att liksom få längta efter att hans armar skulle omfamna mig, åh vad jag älskade hans armar. Hans stora, fina armar... Nu har jag ingenting att längta efter längre, eftersom det inte kommer bli så. Tidigare visste jag om att jag skulle få vara där igen, då log jag kanske när jag tänkte på det. Nu tänker jag inte på det eftersom det inte fungerar så, det kommer aldrig vara så. Det kanske hänger där, att det är tyngre att inte tänka på det än att faktiskt tänka på det.

Jag har på något sätt lyckats förtränga att jag faktiskt förlorat honom och allt vi hade. Det är som att min hjärna självmant trycker undan tankarna om honom, för när jag väl "försöker" tänka på det så är det som att det inte går. Det är tydligt att det finns två viljor inom mig, jag vet bara inte vilken som är den riktiga. Det är som att jag försöker tvinga fram mina känslor och tankar om honom men samtidigt trycker mitt undermedvetna bort alltihop. Jag fortsätter kämpa för att få fram det, men det ger sig inte. Då undrar ju även jag, varför vill jag tänka på det? Varför i hela friden vill jag vara ledsen? Eller vill jag ens det?
En sak är säker och det är att mitt undermedvetna ställer till saker och ting, eller kanske är det jag som gör det. Jag verkar inte ha någon speciellt bra koll på det här, kan vara därför jag fortfarande knappt sover om nätterna. Jag funderade aldrig på varför det plötsligt är så svårt att sova, trots att jag varit glad och kanske till och med somnat med ett leende på läpparna när jag väl somnat. Jag har svårt att sova gott vilket fall som helst och jag har ingen aning om var felet ligger heller... Det har såklart varit såhär sedan det tog slut, det är allt jag vet. Men tar jag det verkligen så hårt? Jag vet om att jag tagit det sjukligt hårt på väldigt många sätt, det är klart man är ledsen, men att så mycket annat skulle ta stryk inom mig trodde jag helt ärligt inte.

Cosmic

Jag är full av inspiration för alla möjliga grejer just nu. Kläder, fotografering, nyårsafton, resor, festivaler, julklappar, rädda världen och allt annat jäkligt spännande. Jag har en liten bubblande känsla inom mig som bara längtar efter att få ta tag i allt. Om det är något som stör mig så är det min åldersnoja, jag vet inte varför men jag känner mig så extremt stressad över allt vad livet egentligen innebär. Det finns så mycket jag vill göra, helst nyss. Just nu hoppas jag bara på bättre tider till en början, med tanke på mina sömnlösa nätter, min tomma mage och mitt ommöblerade psyke. Men jag måste medge att jag mår ganska bra trots allt. Ser framemot framtiden, om jag kan uttrycka det så. Inte nog med det tänkte jag gå in till en tatueringsstudio imorgon och prata priser och skicklighet. Jag hoppas på det bästa, kanske slutar med att jag bokar en tid? 

Nu hade jag tänkt rulla in mig i en filt och lyssna på riktigt bra musik och bara längta efter jullovet, för vad jag vet så kommer det bli jäkligt fint alltihop. Senare pusslar jag ihop ett inlägg lite mer personligt och djupgående. Så håll utkik om ni är intresserade. Fred ut.

Nasty Gal

Jag sa till min far häromdagen att detta är allt jag vill ha i julklapp, snälla om det är för mycket gå ihop med alla andra som tänkt ge mig någonting. Jag kände mig aningen desperat, men om jag får ens någon utav dessa så skriker jag av glädje. Jag hade lätt kunnat köpa allt på en gång, men de få pengar som ligger kvar på kortet måste få gå till julklappar till någon annan än mig själv. 

Jag har hur länge jag kan minnas sökt efter de perfekt JC skorna, och jag har inte hittat de på många ställen alls och där de väl finns är det fel färg, fel storlek eller så skickar de inte till Sverige. Nu äntligen har jag funnit dem. Hela kalaset här nedanför går på 1 786 kr. Nu håller jag alla tummar och tår på att min just nu största önskning slår in. 

Just nu

Don't stay

Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här gången! Just nu känns allt så jäkla döbra. Jag känner mig så otroligt fri och glad att jag inte riktigt förstår var allting egentligen kommer ifrån. Jag försöker hindra mig själv från att hoppas för mycket att det kommer hålla i sig, eftersom att jag vet att det inte kommer göra det. Men jag kan inte hjälpa det, det känns så jäkla skönt allting just nu. Jag kände idag, varför i helvete ska han få behålla hela kakan OCH äta upp den? Han valde att lämna mig, då ska han inte få ha mig på något sätt överhuvudtaget. Jag insåg att han krossade mitt hjärta flera gånger både genom handlingar och ord. Nu när det tog slut så var det som att jag glömde bort allt det dåliga, vilket gjorde att jag kände att det var mitt eget fel att han behandlade mig som en liten bajshög ibland och att det var mitt eget fel att han faktiskt lämnade mig. Det var som att jag aldrig någonsin varit ledsen över vad han gjorde mig utan att jag bara var en tönt som faktiskt blev ledsen. Men idag tänkte jag om... Vilken blåögd liten fitta jag är som kunde glömma bort allt det där. Nu släpptes bara allt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så fri och så stark. Det känns i hela kroppen!

Jag vet fortfarande om att jag kanske bara känner såhär ett tag, sen kommer allt annat slå tillbaka. Jag är beredd på det, och jag är redo när det gör det. För nej, jag har inte kommit över honom bara för att jag skriver allt det här och jag säger definitivt inte att han är dålig eller att någonting är hans fel eller liknande. Så lågt sjunker jag verkligen inte. Jag älskade/älskar ju honom för en anledning liksom, då går man inte bakom någons rygg och smutskastar en bara för att det känns bra för en själv. Det är min åsikt i alla fall.

Hur som helst, jag bestämde mig idag att jag inte kan vara vän med en kille som krossat mitt hjärta utan att ha tagit en riktig funderare över det beslutet. Jag kan inte vara vän med någon som så lätt tar ett sådant beslut på så kort tid, det fungerar inte så. Att vara hans vän är inte det bästa för mig, för han är inte det bästa för mig och jag måste helt enkelt ta och inse det. Det som gör mest ont är att inte ha någon där, för som jag alltid sagt, även då vi var tillsammans- jag kan leva utan honom, men jag vill inte. Så enkelt är det och det där lilla påståendet förklarar så mycket om hur det är i min situation och hur det varit. Det känns då riktigt bra att vara lite arg, för jag är arg på ett riktigt bra sätt. Lyckligt arg, haha typ!! Ni som vet, ni vet.
Jag tror inte att jag mår bättre än vad jag gjorde för en vecka sedan, egentligen. Inte alls. Men hade en sån här känsla idag och jag tyckte det var riktigt skönt för stunden!

mina två favoritkillar

"When you're feeling down get a dozen roses and stand in the front of a mirror. You'll be looking at the 13 prettiest things in the world." - Mike Shinoda

Detta citat brukar jag tänka på när jag känner mig ful, äcklig eller vilken som helst nedvärderande tanke om mig själv. Fast det bästa citatet från honom måste ju i så fall vara "I love your hair!", vilket han sa till mig personligen i somras. Vilken dröm.

Något jag ångrar idag var att jag aldrig lyssnade på Hugo, killen som höll ordning och reda på Meet & Greets, han sa säkert ett dussintals gånger att vi skulle säga precis allt vi hade på hjärtat för annars skulle vi få ångra det. Han tog som exempel att om vi vill gifta oss med någon utav dem är det bara att knäböja och säga "Please marry me, will you marry me?!" Om det var det man ville ha sagt. Det är såå mycket jag ångrar, för de enda jag riktigt pratade med var Mike och Joseph. Resten kommer jag knappt ihåg. Sen var vi nästan sist i kön också, så dom kände väl sig ganska stressade med tanke på att det gått övertid en halvtimma ungefär. Men jag har lovat mig själv att detta inte var den sista gången jag möter dom personligen. Jag älskar dom så mycket och jag hade väl egentligen nästan all tid i världen på mig att säga det till dom, men när man väl står där... Hjärtstillestånd, typ. Kunde inte gråta för att jag var i sån chock och för att jag mådde så otroligt bra över att få träffa dom på riktigt. Vilken lycka. Vi ses snart igen, grabbar. All min kärlek går till er.

Saturday night

Man kan väl säga att jag tog igen fredagkvällen denna lördag. Jag hann med att vara med Malin och Clara, mysa på, prata Peace & Love och massor med annat samtidigt som vi bakade en typ av kladdkaka. Jag stannade inte så jättelänge utan drog vidare till en liten fest där jag fick glömma allt vad den tredje december egentligen innebär, tänkte inte på honom någonting alls nästan. Närmare 01 tog jag bussen med en fin snubbe till Kyrkbyn där en annan fin snubbe befann sig, och vi bestämde oss för att spendera natten där. Det var väldigt länge sedan jag varit vaken så länge på ett bra sätt, inte för att jag inte kunde sova, utan för att jag hade det bra som det var. Kan ha klivit upp alldeles för sent men det gjorde mig absolut ingenting. Vi gick till en pizzeria och åt frukost, inte jag dock, var väl för bakis för att äta kanske? Tss. Där satt vi ett x antal timmar, fast jag låg väl mest över bordet för att jag garvade så mycket (bara jag dock, kan ha varit övertrött och delar möjligtvis inte samma humor som de andra två).

Senare blev jag bjuden på middag från donken av moster, det satt galet fint med tanke på att jag inte hade ätit på över 36 timmar, bara druckit. Kände mig otåligt ofräsh men struntade i det för stunden då allt kändes så jäkla bra, och nu sitter jag här hemma. Jag har renbäddat sängen, plockat undan disken, städat rummet och påbörjat en bok. Zlatans ni vet? Har aldrig läst något liknande, det är som taget ur en blogg. Det är som att dom skrivit direkt ut munnen på honom, men det kan väl vara det som gör den så personlig och bra antar jag? Nu tänkte jag dricka en hel del cocacola och äta ännu mer Cheese Ballz framför Chuck.

Bara tre veckor till julafton. Ingen snö. Äh whatever, då går året snabbare.

Wisdom, Justice and Love

Vad är klockan egentligen? Närmare fyra och jag ligger fortfarande kvar i min säng, trots att jag vaknade innan klockan slagit elva. Jag har jättemycket att göra ändå känns det som att det är onödigt att kliva upp "för tidigt" innan jag ska iväg. Inte nog med det har jag världens huvudvärk, lyckas alltid få det på morgonen när jag glömt tvätta bort sminket kvällen innan, måste alltså ta tag i det också innan jag ska iväg. Just nu har min mor påbörjat sitt lilla party, de ska se hockey och antagligen förtära lite alkohol. Någonting som jag också är väldigt sugen på, men det blir nog inget sådant ikväll inte hur mycket jag än vill. Åh. Taggad... Ikväll ska jag vara med Malin och Clara, vad vi tänkt göra eller inte göra vet jag ingenting om men det ska bli mysigt vilket som anser jag.

Innan det måste jag renbädda min säng, städa mitt rum, plocka ner disken, fixa smink och frisyr, klä på mig och äta. Förstår ni hur jobbigt det där lät? Efter gårdagens besvikelse känner jag mig mer eller mindre totalt obrydd i vad som händer ikväll, har sänkt mina förväntningar totalt så jag ska slippa bli less he-he. 

Nej nej, så riktigt negativ är jag faktiskt inte! Just nu flyter det mesta på riktigt bra och det är jag riktigt glad över. Trots att jag för det mesta känner mig ensam och övergiven så älskar jag mina vänner som utan att jag vill inse faktiskt står vid min sida, det är mitt fel att det är som det är. Jag har lagt upp någon ny regel att inte släppa in någon för nära, jag är helt enkelt för rädd att bli sårad eller att jag råkar säga för mycket om mig själv. Ingen känner mig för att jag inte låter någon lära känna mig, och jag kan inte klandra någon annan än mig själv för det, hur mycket jag än skulle vela det så kan jag inte det! Jag brukade vara den mest positiva människa jag visste om och jag ska göra mitt bästa för att ta tillbaka henne. Nu ska jag bara ignorera min huvudvärk och bara längta efter att få spendera denna lördagkväll med två av mina fina vänner. Fred ut.

Waiting for the End

Jag tror inte att jag har så mycket att säga egentligen... Har klippt och färgat mitt hår idag, känner mig jättefräsh. Jag hade tänkt vara med en fin vän ikväll, men det blev aldrig av. Det känns megapissigt just nu, för jag ville så gärna och nu sitter jag här framför Chuck, precis som alla andra dagar och har inte ens något att tröstäta. Jag ska nog inte klaga, kanske är lika bra att bara stanna hemma i min säng som jag förövrigt inte bäddat rent i på flera veckor för att jag är så lat och bryr mig inte alls egentligen... Jag ska ta tag i det imorgon, det lovar jag.
Annars vill jag bara fly härifrån slippa känna, om jag ens känner något. Jag vet inte riktigt någonting alls egentligen. Jag hoppades på att få flytta med någon utav mina familjer men jag vet att det inte fungerar så. Jag får helt enkelt hålla ut tills jag fyllt arton och förhoppningsvis skaffat jobb så jag kan flytta från Luleåstad, hur mycket jag än älskar det här. Jag känner bara att jag måste bort... På tal om det har jag bokat resa med min mamma till vårat paradis, Mallorca, i juni. Nu har jag i alla fall något att se fram emot, antar jag.
Nu känner jag att jag bara sitter och ordbajsar för att få någonting skrivet och det är inte så jag vill att min blogg ska fungera. Nu ska jag fortsätta på säsong 4. Fred ut.

Linkin Park

Ni frågar: Finns det någonting som för dig betyder mer? Jag svarar: Nej, det finns det inte.

the Ghost of you

Idag var det musiken som gjorde mig åt helvete för bekymrad. Första gången sen förra veckan som jag varit såhär förstörd... En liten tanke, som jag helt glömt bort att fråga honom. Det förstörde min dag helt. Jag tog upp telefonen och råkade ringa honom och frågade det jag behövde få veta. Fick inte det svar jag väntat mig, fick ett bättre svar men det gjorde ondare då jag tänkte efter. Jag förstår ingenting just nu om någonting... Jag är så arg. Nej, inte arg. Jag är så förtvivlad, så förtvivlad på honom. Hela den här veckan har gått så bra och jag har tänkt i de rätta banorna varje dag. Jag hatar allt det här så himla mycket. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till när saker som dessa händer, mitt i allt. 

Det enda jag vet just nu är hur extremt desperat jag är efter kärlek och närhet. Har redan gjort något jag fått ångra och jag hoppas att jag tänker efter nästa gång. Jag tror inte jag kan styra mig själv längre, inte på samma sätt. Saknar självdisciplin helt när det gäller just det här. Allt jag egentligen ber om är en vän som kan hålla om mig hårt och bara ta hand om mig lite, trösta mig ifall jag skulle gråta. Jag skulle döda för en sådan vän just nu. Jag pratar ingenting om detta, nästan. Jag behöver verkligen prata om det, jag behöver verkligen en kram. Jag har ingen aning om varför det inte sker, jag vet faktiskt inte. Just nu vill jag bara ha julafton så jag får vara med min fina familj och sedan vill jag ha nyår, supa mig redigt full och glömma allt som hänt detta år och påbörja ett nytt. Ett fan så mycket bättre år. Men just nu är allt jag vill, ha en kram.

Build God, then we'll talk

Förutom världens bästa band, Linkin Park, hjälper även Panic! At the Disco mig att gå vidare. Finns ett tiotal band till band jag skulle kunna nämna, men P!ATD får sin egen plats den här gången. Jag visste inte riktigt hur mycket annan musik, utöver Linkin Park, kunde göra mig. Men musiken hjälper mig otroligt mycket, antingen gör det mig på bra humör eller tvärtom. Idag till exempel så fick jag något slags ryck då jag bara ville bryta ihop, jag råkade ägna en stor tanke på 'honom', just då höll jag på att titta på Chuck. Jag pausade och satte på lite musik, lyssnade inte ens på en hel låt och det lugnade ner mig på något underligt sätt. Musik är verkligen inte överskattat, musik kan göra underverk även för oss som inte gör egen. 

Annars då? Jag tillbringar många timmar om dagen framför fotografier på vackra människor med otrolig konst på kroppen och drömmer mig även fram tills det att jag får förverkliga min dröm när det gäller just det. Förutom tatueringar fascineras jag av piercingar och vill själv göra en så kallad smiley eller en i näsan, som andra kallar det "tjurpiercing". Eller varför inte både och? Jag gör dock inte detta för att mina föräldrar aldrig skulle tillåta mig. Men en dag ska jag utifrån min personlighet utstråla precis det jag vill, ytligt. Det säger så mycket om en, om vad man tycker om och vem man är på många sätt. Jag längtar tills jag får göra det, just nu känner jag mig bara fängslad när jag inte har möjlighet att få visa alla vem jag är! Hoppas mamma och pappa läser detta, jag känner mig fängslad som inte får visa vem jag är!!! He-he. Fred ut.

Klicka vidare dig här för att komma till en av mina spellistor, den som spelas mest just nu.

inspiration

weheartit

In Flames

In Flames kommer till Piteå den 22 april 2012. Biljetterna släpptes förra veckan, och som jag väntat på det alltså. Men jag köpte aldrig någon eftersom jag inte hade någon som ville följa med mig. Nu har jag lyckats hänga på några grabbar, men bara för det så har jag såklart inga pengar kvar till att köpa en biljett. Så nu har alla en biljett förutom lilla mig. Jag ska hoppas och be att det fortfarande finns biljetter kvar till jul då jag har pengar, för låna av mina föräldrar tänker jag inte göra då studiebidraget som kommer imorgon redan går till dom för att jag redan lånat så mycket! Det är nu jag får sota för att jag aldrig for till Sonisphere i somras. Men, detta ska jag lösa på ett eller annat sätt. För In Flames ska jag se, höra och njuta av, live. 

ge mig styrka, tack

det var jag

Lost in Desperation

Helgen har varit fullproppad med diverse planer. På fredagen fick jag spendera kvällen och natten med två snubbar som fick mig att skratta väldigt mycket, på riktigt denna gång. Dödligt skönt, tack för det. Inte nog med det var jag tidigare den dagen och fotograferades med min mor på Model Lab. Vi köpte fem bilder, kanske publicerar senare, vem vet.

Vaknade dock inte upp lika glad, tyvärr... Men det gjorde mig inget, för jag hade lördag kväll att se framemot som spenderades med tre av mina favoritbrudar med gurkstavar, snack, sällskapsspel och skratt. Även denna natt fick jag sova gott vid sidan om sådana jag tycker väldigt mycket om. 

På söndagen hann jag inte komma långt så startades adventsbaket jag och mor planerat hela veckan. Hela fem plåtar lussebullar på tre timmar gjordes. Riktigt duktigt gjort. Som grädde på moset kom min fina moster och mina fina kusiner för att smaka på allt bak vi gjort. 

Vill tacka allt och alla för att ha gett mig en fantastisk helg. Trots att det alltid ligger i bakhuvudet och gror så lyckades jag totalt strunta i det för några timmar. Det var nyttigt för mig. Synd bara att det inte kunde hålla i sig längre än vad det varade, för nu är jag back on track. Med alldeles för mycket plugg, som jag överraskande nog ser fram emot. För efter denna skolvecka får jag spendera ännu en fullt planerad helg med fantastiska människor.

Det värsta med den här hela grejen är att det inte känns bra att skriva såna här glada och trevliga saker, jag får någon typ av ångest. Varför har jag ingen aning om, för jag uppskattar hela helgen... Men jag vet att jag inte mår bra, och det känns därför pinsamt och väldigt konstigt att jag haft kul. På något sätt känns det otroligt fel, vet inte var det kommer ifrån eller om det ens är vanligt att känna så... För efter varje skratt jag släppt ut denna helg, har jag haft ångest på ett eller annat sätt. Bara fråga snubbarna, jag bad om ursäkt nästan hela tiden för att jag skrattade. Jag hoppas och ber att jag en dag vågar släppa lös mig, helt och hållet. För jag har tappat mig själv helt. Jag har lagt mig själv på hyllan. Men en dag, ska jag plockas ner därifrån, en dag.

och jag är fortfarande bara 17 år...

hejdå

nu vill jag inte längre. inte alls.

robot boy

Tryck för att lyssna

weheartit

may say it was your fault, 'cause I know you could have done more

Små ljuspunkter hittar man alltid. Jag drar till min tatuerare och låter han fylla i den jag har eftersom han använde för små nålar första gången. I samma veva lämnar jag en bild på min nästa tatuering som jag hoppas han vågar ta sig an, om det inte skulle stiga alldeles för mycket i pris. Jag vill ha mycket färg, så just nu håller jag tummarna... Ska bli skönt att få sätta sig under nålen och känna lite smärta så jag slipper detta psykiska helvete jag går igenom för bara en stund.

Jag har en otrolig huvudvärk på grund av att jag sover på tok för lite, äter på tok för lite, dricker på tok för lite och gråter på tok för mycket. Jag ska försöka fokusera nu, jag ska försöka släppa tanken att jag vill packa väskan och dra långt härifrån.
Nu tog det slut på ord. Det finns hur mycket som helst jag vill skriva, men vissa saker skulle orsaka saker jag inte orkar med. Det är så himla mycket så många inte vet... Det kanske är dags för mig snart.

och jag är fortfarande bara 17 år...

slut som människa

Känner mig benägen till helt störda saker just nu. Benägen till något som skulle göra att jag aldrig mer kommer kunna vara benägen till någonting överhuvudtaget. Varför skriver jag ens det här? Ifall ingen fattat så använder jag min blogg som min bästa vän. Jag tror inte jag har en enda vän som känner mig, inte tillräckligt bra i alla fall. Jag har ingen att vända mig till, ja visst, folk säger det hela tiden att jag kan komma när jag vill och prata när jag vill och så vidare. Men jag kan inte prata med folk som jag inte litar på, som jag inte känner mig trygg med. Jag måste vara helt ärlig och faktiskt gå ut med offentligt att jag inte har någon.

Den enda som någonsin känt mig tillräckligt bra är Linda, en av mina bästa bästa vänner. Jag känner henne knappt längre och sist vi var med varandra var i åttan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, det går i vågor hela tiden och visst fan kan jag skratta och vara glad för det är det enda jag är! Jag vågar inte visa mig ledsen, sårbar eller liknande. För råkar någon säga något jag inte vill höra sugs jag in i ett svart hål, jag klarar mig helt enkelt bättre själv. Ingen har någon aning om vad jag gått igenom i mitt liv, och jag tänker heller inte gå ut med det till någon. Hittills är det en individ i hela världen som vet allt, och det är jag. Ensam stark. Jag har alltid varit starkast... Men jag vet inte längre om jag orkar så mycket till ensam.

Det är så mycket. Det är så lite som kan utlösa så mycket. På vilket sätt som helst. Var ska jag ta vägen, och hur ska jag ta mig dit? Jag älskar att alla säger att dom bryr sig och att dom lyssnar, det finns inte mycket bättre än när någon säger något sådant. Men jag tror inte på det. Jag vågar inte tro på det, eftersom jag så många gånger blivit sviken på hundra olika sätt utan att personerna i fråga har någon aning om det. Men jag är inte den som bryr sig, jag stänger in mig själv.

Jag var dum som vaknade upp i lördags om att tro att det skulle lösa problem att skriva av mig på bloggen. För det kanske känns bra nu, men att det är så många som kommer veta en del av sanningen om mig kommer jag få betala senare... Jag ångrar att jag publicerar detta. Men just nu bryr jag mig inte. Just nu vill jag bara... bara låta det vara.

och jag är fortfarande bara 17 år...

såhär kändes det

och jag är fortfarande bara 17 år..

helt okej

Idag har jag haft en bra dag, det har i alla fall känts bra. Jag har samlat på mig en rad inspiration inför min framtid och projektarbetet i trean, samt tränat och varit på allmänt bra humör! Jag har hur många idéer som helst, för allting egentligen. Jag har börjat rålängta efter min arton årsdag som tyvärr ligger ett närmare år framför mig, men fram tills dess kan jag ju skissa upp hur många idéer som helst på min framtid och mig själv. Jag vet vem jag är, det är bara så synd att jag inte kan verkställa det ytligt. Men jag har hela livet på mig, jag vill nog lära mig lite mer om mig själv först ändå!

Annars då? Har faktiskt fällt några tårar trots att jag är glad, har även varit riktigt trött och tagit en, två eller kanske hela tre power naps. Vi får väl se senare ikväll om det verkligen var värt det...
Något annat jag önskar mig ha var en hobby, det är så mycket jag vill testa på, men jag har så dåligt tålamod så orkar därför aldrig börja någonstans. Jag är en sån där som vill vara bäst på en gång, tyvärr! Jag hade velat lära mig att lägga smink, boxas, rita, tatuera, åka motorcross, dansa osv. Jag ska fundera vidare lite till... Det är nämligen inte många saker jag är bra på här i livet...

Nåväl. Nu ska jag lägga mig under täcker med ett glad o'boy framför andra säsongen av Chuck. Förhoppningsvis slipper jag dessa eländiga tankar om honom och allt som har med  han att göra. Ska fokusera på Rick Genest ikväll istället...
Idag är en bra dag, men tyvärr kan jag inte låta bli att tänka på hur många fler jobbiga dagar jag har framför mig, men jag väljer att fokusera på idag till en början. Det kändes klokt.

och jag är fortfarande bara 17 år...

inspiration

weheartit

vardag

Förutom allt så är skolan en besvikelse, jag vill ingenting. Jag har förklarat förr att jag valt helt fel linje och att jag kommit på det alldeles för sent. Hade samtal med min mentor idag och fick det bekräftat än en gång att jag inte har något val, jag behöver hitta någon slags motivation jag vet bara inte var, hur och när! Om ni har varit i en liknande situation tar jag gärna emot alla möjliga tips, för jag kan behöva all hjälp i världen med tanke på hur upp och ner mitt liv är för tillfället...

Jag har inte tränat på hur länge som helst heller på grund av detta och tänkte försöka ta mig in i rutinen igen och gå till gymmet imorgon efter skolan. Vem vet, det kanske hjälper mig. Men då tänker man såklart som jag gör, så dumt, att sist jag var där längtade jag efter honom för att jag visste att jag skulle få möta honom igen. Nu då? Jag hoppas på det bästa och att jag kommer igång med någonting i alla fall, utan honom.
Jag känner att om jag tränar är det för att jag vill visa honom att han inte kan få någon bättre eller snyggare än mig... Jag vet såklart inte om det är så. Men vissa gånger skulle man kunna gå hur långt som helst för att få vad man vill. Han tyckte aldrig att jag var det finaste han visste, det sa han rakt ut. Jag kanske skulle kunna bli det en dag, jag skulle vela bli det en dag. En vacker dag.

Idag är jag hungrig för första gången på över en vecka, idag är även första gången jag såg honom sen det tog slut. Jag stelnade till. Tyckte lite "varför är han här å går? varför ska han hålla på å gå förbi sådär?". Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, och jag såg honom bara på avstånd.

Hittills älskar jag all respons jag får av er, speciellt när ni delar med er av någon egen erfarenhet. Gör gärna det.  Tyckte tidigare inte om de som sa "du är inte ensam", men det råkar vara sant. Jag är inte ensam. Kanske helt ensam om exakt samma sak, men man måste förstå att det kanske kunde blivit värre...

och jag är fortfarande bara 17 år...

som en far

Natten var lite jobbigare än vad jag hoppats på. Jag drömde om hans pappa hela natten och vaknade såklart med en ångest som fick mig att tveka inför att kliva upp och ta bussen till skolan som jag nu varit i sen kvar över åtta fram till fem! Jag tog mig upp, lite för sent, men jag tog mig upp åtminstone. Inte nog med det stöter jag på hans pappa på skolan och jag ville bara springa fram och krama honom. Jag vågade såklart inte, jag var alldeles för rädd att bryta ihop framför honom... Vi hälsade i alla fall, men efter nattens dröm insåg jag att det kan vara lite jobbigare att komma över hans pappa och andra familjemedlemmar än att komma över själva kärleken...
Jag valde inte detta. Han tog ifrån mig så mycket mer än bara han själv, jag älskar hans familj nästan mer än min egen. Hans pappa kändes som en andra pappa för mig, jag älskar honom, faktiskt... Det är jobbigt att tänka på, att det kan vara så orättvist, att han tagit allt detta ifrån mig bara för att han inte vill vara med mig.
Jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till när det gäller detta för jag känner ärligt att det kommer säkert gå fint att komma över kärleken, det har jag gjort förr. Men vad gör jag med resten? Jag kan inte umgås med hans pappa bara för att jag tycker så mycket om honom, eller jag vet inte, men jag tror inte att det fungerar riktigt så, tyvärr...

Med detta vill jag även hylla min egen far, som är den bästa pappan i världen. Jag har ångest över att inte ha firat honom på fars dag, jag hade det jobbigt den dagen och i princip sket i allt. Men det betyder inte att jag älskar honom mindre, jag skulle kunna göra allt för honom...

Det börjar komma ikapp mig nu, verkligheten, att jag tvingas leva utan människor jag mer än allt vill leva med. Det händer säkert alla, men det känns så orättvist när en enda människa kan göra så himla mycket på ingen tid alls egentligen. Det är inget man tänker på, antar jag. Men det spelar ingen roll, det är orättvist och jag önskar att allt var annorlunda.

och jag är fortfarande bara 17 år...

kvällstyngden

Precis som på mornarna när man vaknar saknar mina kvällar en viss charm också. Det första man tänker på är hur jobbigt det ska bli att vakna dagen efter, och därför är jag vaken och uppe flera timmar längre än vad jag tidigare varit kapabel till. Bara det resulterar till en ännu jobbigare morgondag då man faktiskt måste kliva upp, äta frukost, klä på sig och säkert duscha också för att det var någon dag sedan sist... Inte nog med det är man ju sju gånger så trött under skolan och kan såklart inte koncentrera sig alls, om man har tur kanske.
Det dummaste jag kan göra är att tänka på honom innan jag somnar, för då drömmer jag såklart om honom och då ser inte morgondagen särskilt ljus ut överhuvudtaget. För man hinner känna en lättnad när man vaknar att allt bara varit en mardröm, det varar i en sekund tills det att man faktiskt hinner inse att det inte alls var så. Det resulterar i den där kniven i mellangärdet och klumpen i magen hela dagen.

När man legat i sängen större delen av dagen ser jag heller inte framemot att kliva upp för att borsta tänderna eller kissa en sista gång innan man ska somna. Kommer säkert sluta med att jag kissar ner mig och får en jävla massa hål i tänderna. Att borsta tänderna på morgonen är mycket lättare än på kvällen, men jag försöker i alla fall...
Inte nog med det har vi lektion, samma tid i samma skola sista lektionen imorgon, då jag råkar vara den enda i min klass som har den lektionen också. Vad händer om jag skulle stöta på honom? Det blir min första gång sedan uppbrottet då, och jag kommer tvingas gå därifrån helt själv efter det... Må Gud vara vid min sida imorgon. Står inför veckan längsta dag också. 8:15-17:00.
Just nu vill jag verkligen inte sova. Nej, det vill jag verkligen inte. Just nu hoppas jag på ett mirakel.

och jag är fortfarande bara 17 år...

betydelsen

Tack för de kommentarer jag fick på inlägget jag skrev igår. Av alla tårar som föll, var en för er var av glädje. Det gör så mycket mer än vad man tror, tack...

Jag har under helgen fått höra att många önskar mycket väl att dom också hade ett band, eller en artist att beundra så högt som jag beundrar Linkin Park. Då insåg jag vilket tur jag haft som hittat min kärna. Ingen förstår om man inte varit där, man är inte besatt, töntig, konstig eller helt skruvad. Att ha hittat en andra kärlek här i livet har gett mig så mycket. Hade jag inte haft Linkin Park som jag har dom, hade detta varit tusen gånger så svårt. Trots att jag varit negativ till och från den senaste tiden fick jag lära mig att uppskatta det lilla jag har kvar. Alla förtjänar någon eller något att beundra på det sättet jag beundrar Linkin Park. Det dom gör, skriver, sjunger etc. har gett mig så mycket styrka här i livet. Det är inte överdrivet alls. Det kan vara den bästa kärleken som finns, för trots att dom inte har den blekaste aning om vad just lilla jag tycker och tänker så gör dom sitt bästa för att bevisa för sina fans att dom vet och bryr sig... Det betyder allt.

Jag satt nyss och tittade på gårdagens Så mycket bättre och insåg hur besatta folk kan vara på bara genren i en låt. Om man bara skulle lyssna på texten, och göra om den till genren man själv värdesätter så kan alla låtar betyda lika mycket. Jag lärt mig sen ett bra tag sedan att sluta döma, framför allt musik. Men även levande varelser.

När man lämnas ensam som jag gjort, jag syfter inte på pojkvännen nu, då struntar man i vem det är som står vid ens sida och man skiter i vem någon umgås med som inte är "min typ av kompis".
Jag satt en gång i bussen och tittade på en tjej som jag tror många dömer efter utseende, hon går iv, klär sig "tattigt", fixar inte frisyren och umgås med sådana som kanske röker på och "slirar med bilar i Ö-kalix" (det är väl så jag tänkt tidigare). Men jag satt och tittade på henne, lyssnade lite på vad hon sa, och hon var ju helt fantastisk. Efter den bussturen förändrades min syn på allt.

och jag är fortfarande bara 17 år...

morgontyngden

När jag vaknade upp i morse kände jag, precis som alla andra mornar, en otrolig tyngd i magen. Alla har säkert haft den tyngden där någon gång, kan jag lova. Allt jag just nu går igenom är så mycket jobbigare när man går runt och har fysiskt ont, inte bara psykiskt. Jag går runt dag ut och dag in med en kniv i mellangärdet och en klump i magen. Hela grejen gör det jävligt svårt att andas normalt, och det känns verkligen som att, räcker det inte snart?
Första tanken var skola. Det är skola imorgon. Denna vecka, likt ingen annan, har gått så otroligt långsamt. För bara tio dagar sedan var jag hundra gånger så lycklig, allt togs i från mig under en enda natt. Det känns som att det borde gått åtminstone hundra dagar, att det bara var en vecka sedan förra söndagen förstår jag inte... Jag blir som lite besviken, för jag hoppades på att det skulle gått längre, men det har det inte.
Jag hoppas att jag orkar och känner mig pigg på plugget till veckan, för jag har redan skjutit upp nog mycket, tror jag iallafall. Jag har inte ens koll.
Något annat som gör morgonen ännu jobbigare måste vara tanken att kliva upp, äta frukost och klä på sig. Jag ligger bra där jag ligger, jag är inte hungrig och ingen ska se mig idag då kan jag lika gärna ligga naken kvar. Duscha är inget alternativ. För hygienen är det sista jag tänker på dessa dagar. Förra veckan gick det fem-sex dagar innan jag duschade, det låter ju helt stört vilket det också är. Men det har känts ytterst onödigt då jag ändå bara ligger i min säng.

Vad gör jag för att orka? Jag försöker att lägga bort min mobil så jag inte går in på facebook eller annan social community. För det är där jag stöter på honom, han den där som "orsakat" allt det här. Nej, jag klandrar honom inte, man ska inte vara med någon man inte vill vara med. Men han är fortfarande orsaken.
Förutom det brukar jag få några små typer av ångestattacker för att det inte finns någonting som kan slita mig ifrån tankarna och sorgen. Gör jag detta så tänker jag mer på att jag har en "ångestattack" än att jag förlorat någonting jag aldrig mer kommer få tillbaka. Det är för svårt att titta på film eller tv, koncentrationen håller sig inte länge. Sen är kärlek någonting som dyker upp överallt, det är en del av allas vardag och finns därför överallt och då spårar tankarna även där.

och jag är fortfarande bara 17 år...

hatar att jag älskar dig

wow. vad har då hänt sen sist? jag är dumpad, förstörd, krossad osv. Skola föll mig inte i saken så har stannat hemma i sängen i princip hela skolveckan.. Vissa gånger tappar man all motivation, å varför ha motivation då man för första gången i livet känner att man inte har någonting som helst att se fram emot. Jävla fan. Varför vill han inte vara med mig? Det känns stört just nu. Nej, det ÄR stört just nu. Igår dränkte jag mina sorger med hjälp av alkohol, och ikväll tänkte jag vara med Malin. Äntligen någonting annat att tänka på.. Ändå så finns han alltid där och hånflinar i bakhuvudet, på facebook, instagram, you name it. Nej, det här är inte kul alls. Och att jag faktiskt skriver om det på bloggen är för att jag inte behöver förklara någonting, och jag är så fruktansvärt less på att folk inte fattar eller ser att jag har det pissjävlahoräckel dåligt just nu. När jag sitter här och egentligen bara ordbajsar är det som att jag tänker på han med så fort jag tänker så låter jag det flöda ut "genom fingertopparna ut på tangentbordet" osvosv. Ni förstår. Det var riktigt skönt, faktiskt. Annars då? Gråter som ett vilddjur på Manhattan i hopp om att han ska komma tillbaka, vilket jag fattar att han inte gör. Bara det att jag inte vill komma över honom, jag vill inte gå vidare utan honom och jag vill definitivt inte vara glad utan honom. Det är svårt att ta sig någon vart då man inte vill. Jag har vägrat. Jag hoppas snart på att det finns en utväg, så jag orkar men framför allt vill leva utan honom. Herregud jag är bara 17 år? Men vafan, who cares? Det betyder ju bara att jag kommer sakna honom ännu längre och kommer vara utan honom ännu längre. Nä, jag skiter i om jag hittar en ny om sjuhundra år och gifter mig. Vill vara med han nu. Helst nyss. Helst jämt. Orkar inte leva med tanken på att han någon dag kommer ha en annan ung vacker dam i sin famn som pussar honom på kinden och kommer jättebra överens med hans famlij.. Ja, då var det ju det också. Hans jävla familj... Fine, jag klarar mig utan honom, men att allt som var kring hans omgivning blev en del av mig också, och mitt i allt måste jag bara släppa allt på grund av att han inte vill vara med mig.. Allt annat då? Jag kan inte bara stampa in hos honom för att jag vill umgås med hans syskon eller prata teknik med hans far. Allt jävla skit försvann ju bara, utan att jag hunnit säga hejdå.. Jag fick inte ens säga hejdå..
Att jag bara dagar innan uppbrottet blev bjuden av hans far till "lilla julafton" svider ju så det bara stinker.. Känner ibland att jag ska komma dit iaf, jag fick ju trots allt komma.. Jag kommer inte göra det såklart, men jag hade verkligen velat det. Inte för killen, utan för allt annat.. Jag trodde inte att jag var lycklig när jag väl var med honom, för vi hade det inte särskilt bra, då.. Men nu ångrar jag allt. Jag var jävligt lycklig utan att jag fattade det själv. Skulle kunna göra allt för att få vara tillbaka i hans armar. Skulle fullständigt strunta i om han trycker flera andra brudar samtidigt som mig. Vill älska honom, och bli älskad utav honom mer än någonting annat här i världen...

och jag är fortfarande bara 17 år...

va? vänner? vad är vänner? och vad har man dom till? Jag är så fruktansvärt besviken på er alla, innerligt.

EMA

Inför skolan imorgon laddar jag upp med ost och kex framför Mtv Europe Music Awards och hejar fram Linkin Park för best rock och best world stage! Detta är något jag ser fram emot varje år, och är lika spänd ikväll som alltid annars. Håller tummaran för Selena att hon sätter kvällens livesändning perfekt!

Robin Stjernberg

När Beyoncés Halo slog igenom för några år sedan betydde låten i sig väldigt mycket för mig, förmodligen för att jag kunde relatera till den. Sedan för någon vecka sedan framför Robin i idol denna låt och han sjöng mig upp i taket om jag kan säga så! Jag grät av lycka, han var så bra och jag älskar hans version helt sinnessjukt mycket så ni förstår inte. Jag vill ha den som mp3-fil nu, helst nyss.

I fredags gör han det igen, om inte mycket bättre! Jessie Js' Who you are har gjort ett stort intryck på mig och mitt privata liv och även denna kan jag relatera till. Jag grät, igen. Han är fantastisk. Jag tror jag gifter mig med honom, om han vill det dvs...

Något jag måste tillägga är att dessa två låtar är två av kanske max fyra låtar jag känner väldigt starkt för utöver Linkin Park och därför är detta så viktigt för mig! Wow alltså.

tuxer

Lovet börjar lida mot sitt slut, det är söndag redan. Hela veckan har bokstavligt talat rusat förbi mig, men jag har haft ett fint lov trots allt! Inte nog med det har jag idag köpt en ny vinterjacka, äntligen. Min förra köpte jag i sjuan, jag hade väl inte så megabra smak i den åldern om jag får uttrycka mig så... Nåväl, det fick bli en blå tuxer för 1.499:- på Team Sportia. Jättefin tycker jag! 

mot stan

Tar bussen in till stan en snabbis, jag hoppas på att kunna hitta ett halsband i stål som ska få vila på mitt nyckelben. Ikväll hoppas jag på någon typ av sällskap, är på för bra humör för att ligga i sängen hela kvällen. Imorgon bitti drar jag till Piteå med mina kusiner för att bada, blir najs!

november

Jag har haft en fantastisk start på detta lov. I lördags började jag och Elin med en snabb middag innan tre boys gjorde oss sällskap för att sedan ta bussen till skurholmen och förtära alkohol. Tog en promenad in till stan med Mattias, Joni och Måns i hopp om efterfest men blev istället en jakt på hur vi hem skulle oss ta. Tur har vi, för min mor var på olivers så vi delade taxi hem med henne!

Söndagen spenderades med Elin och min pojkvän fram till middagen. Mot kvällen promenerade jag och Joni till Robin där även Måns funnit sin plats. Vi kikade på film, jag sov, sen vandrade vi hem igen.

Igår, måndag, gjorde jag min fina säng sällskap hela kvällen lång framför en rad av filmer och serier. Idag däremot klev jag upp för att sedan dra mig till det nya inpuls inne i stan. Efer 30 min lessnade jag, insåg att jag tycker mycket mer om det gamla gymmet och kommer inte i första hand välja att gå på det nya!

Just nu sitter jag med färg i håret (för en tredje gång på tre veckor). Jag följde ett klokt råd att köpa en color bomb så min röda färg skulle hålla i sig, så nu hoppas vi på att den var värd 205 svenska kronor trots de komplicerade anvisningarna!

höstlov

Vad folk blir arga då jag är frånvarande på denna nisch. Jag är ledsen, eller så var jag inte det.

Höstlovet har mitt i vardagen klampat in och det kom inte mer lägligt! Firade första dagen på lovet med en mediafest med utklädnad för att fira halloween, jag hade inte megakul, men det borde deifinitivt göras om. Kör två dagars denna helg och har redan börjat peppa igång inför kvällens bravader. Med det bjuder jag på tre bilder från gårdagen.

for all eternity

there's alot going on

Nu var det ju såhär att jag lade upp värstinginlägget igårkväll, men såklart gick det inte att publicera och det slutade med att jag hade fått skriva om det tre gånger utan resultat, så jag är inte så tråkig som ni tror trots allt!!

Jag måste berätta om min första dag på inpuls idag, men först kanske jag ska meddela att jag fick ett årskort där av mina föräldrar när jag fyllde år förra onsdagen (grattis i efterskott till mig!). Hur som helst, bokade en gyminstruktör till idag klockan ett och jag är som en helt ny människa efter bara 40 minuter med honom. Jag känner mig hur taggad som helst till att sätta igång med 4veckors programmet han pusslat ihop till mig! Jag rekomenderar ALLA som går på gym att boka en gyminstruktör, helt klart. Åtminstone dom som kanske inte kan allt om allt när det gäller träning och maskiner.

Annars då? Det känns väldigt mycket i skolan, och som vanligt har jag alldeles för mycket annat att tänka på. Men förhoppningsvis klarar jag av att ta tag i det snarast, helst nyss. Jag har ju om inte annat spelat på keno varje dag, uppdaterat iOS 5 och legat i min säng - mycket viktigare än skola. Eller vad säger ni?

Jag avslutar detta inlägg med min tisdagsklädsel. Nu ska jag sätta mig framför Animal Planet. Nis. Pis.

två nya plagg

alltså wow

weekend

Vad ska jag säga? Long time no seen! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men utan bilder fungerar det inte. Men jag gör ett försök, så ni är medvetna om att jag faktiskt lever. Jag har försökt blogga från mobilen, men det har inte fungerat att ladda över bilder. Jag ska försöka ta itu med det såsmåningom.

Min helg har varit fantastisk! I fredags bjöds det på fest hos en klasskompis, många nya fina ansikten och mycket allsång. Kvällen slutade med en promenad hem. 

Igårkväll då? Förutom en magisk kycklingsallad till middag så tog jag bussen till Malin, Deria och Clara typ. Såg skräckfilm, sket ner oss och åt "fruktblandning". Väl hemma där kring tolv skar jag upp gurka och morötter som jag knaprade på under natten.

Idag sov jag länge, har gjort chokladbollar (som jag INTE ätit av) och ätit ännu en fantastisk sallad, idag var det med räkor. Finfint. 

Nu har min pojkvän kommit hem från Finland, har inte pratat med honom under hela helgen (!!) men tar snart bussen dit och spenderar natten vid hans sida. Perfekt avslut på en perfekt helg. Tack.