Natten var lite jobbigare än vad jag hoppats på. Jag drömde om hans pappa hela natten och vaknade såklart med en ångest som fick mig att tveka inför att kliva upp och ta bussen till skolan som jag nu varit i sen kvar över åtta fram till fem! Jag tog mig upp, lite för sent, men jag tog mig upp åtminstone. Inte nog med det stöter jag på hans pappa på skolan och jag ville bara springa fram och krama honom. Jag vågade såklart inte, jag var alldeles för rädd att bryta ihop framför honom... Vi hälsade i alla fall, men efter nattens dröm insåg jag att det kan vara lite jobbigare att komma över hans pappa och andra familjemedlemmar än att komma över själva kärleken...
Jag valde inte detta. Han tog ifrån mig så mycket mer än bara han själv, jag älskar hans familj nästan mer än min egen. Hans pappa kändes som en andra pappa för mig, jag älskar honom, faktiskt... Det är jobbigt att tänka på, att det kan vara så orättvist, att han tagit allt detta ifrån mig bara för att han inte vill vara med mig.
Jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till när det gäller detta för jag känner ärligt att det kommer säkert gå fint att komma över kärleken, det har jag gjort förr. Men vad gör jag med resten? Jag kan inte umgås med hans pappa bara för att jag tycker så mycket om honom, eller jag vet inte, men jag tror inte att det fungerar riktigt så, tyvärr...
Med detta vill jag även hylla min egen far, som är den bästa pappan i världen. Jag har ångest över att inte ha firat honom på fars dag, jag hade det jobbigt den dagen och i princip sket i allt. Men det betyder inte att jag älskar honom mindre, jag skulle kunna göra allt för honom...
Det börjar komma ikapp mig nu, verkligheten, att jag tvingas leva utan människor jag mer än allt vill leva med. Det händer säkert alla, men det känns så orättvist när en enda människa kan göra så himla mycket på ingen tid alls egentligen. Det är inget man tänker på, antar jag. Men det spelar ingen roll, det är orättvist och jag önskar att allt var annorlunda.
och jag är fortfarande bara 17 år...
2 kommentarer:
Du kommer att klara det här. Livet måste vara jobbigt ibland för att vi ska uppskatta de fina stunderna. Och du kommer uppleva fler fina stunder med andra människor, tro mig
åh jessica, ännu en gång är det som att allt du skriver är en repris för mig. Jag kom jätte nära pontus mamma och det var inte bara jobbigt att vara ensam utan att inte kunna träffa hans familj som var ett sånt stort stöd. Men jag lovar, efter några veckor kommer det gå lättare, man orkar se framåt. Trots att man helst vill lägga sig på en bilväg och bli påkörd just då. Men du kommer orka. Jag lovar.
Skicka en kommentar