Förutom allt så är skolan en besvikelse, jag vill ingenting. Jag har förklarat förr att jag valt helt fel linje och att jag kommit på det alldeles för sent. Hade samtal med min mentor idag och fick det bekräftat än en gång att jag inte har något val, jag behöver hitta någon slags motivation jag vet bara inte var, hur och när! Om ni har varit i en liknande situation tar jag gärna emot alla möjliga tips, för jag kan behöva all hjälp i världen med tanke på hur upp och ner mitt liv är för tillfället...
Jag har inte tränat på hur länge som helst heller på grund av detta och tänkte försöka ta mig in i rutinen igen och gå till gymmet imorgon efter skolan. Vem vet, det kanske hjälper mig. Men då tänker man såklart som jag gör, så dumt, att sist jag var där längtade jag efter honom för att jag visste att jag skulle få möta honom igen. Nu då? Jag hoppas på det bästa och att jag kommer igång med någonting i alla fall, utan honom.
Jag känner att om jag tränar är det för att jag vill visa honom att han inte kan få någon bättre eller snyggare än mig... Jag vet såklart inte om det är så. Men vissa gånger skulle man kunna gå hur långt som helst för att få vad man vill. Han tyckte aldrig att jag var det finaste han visste, det sa han rakt ut. Jag kanske skulle kunna bli det en dag, jag skulle vela bli det en dag. En vacker dag.
Idag är jag hungrig för första gången på över en vecka, idag är även första gången jag såg honom sen det tog slut. Jag stelnade till. Tyckte lite "varför är han här å går? varför ska han hålla på å gå förbi sådär?". Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, och jag såg honom bara på avstånd.
Hittills älskar jag all respons jag får av er, speciellt när ni delar med er av någon egen erfarenhet. Gör gärna det. Tyckte tidigare inte om de som sa "du är inte ensam", men det råkar vara sant. Jag är inte ensam. Kanske helt ensam om exakt samma sak, men man måste förstå att det kanske kunde blivit värre...
och jag är fortfarande bara 17 år...
4 kommentarer:
Jag känner inte dig, men jag måste säga att Gud finns på din sida oavsett. Du måste tro. Tro på dig själv, din kapacitet och tro på framtiden.
<3 fortsätt kämpa. En dag belönas du för allt du gjort för alla andra, du är omtyckt, kommer alltid vara. Ska inte säga att jag förstår dig, för det gör ingen. Men stå på dig sötis, det blir bra!
Ta hand om dig själv. Det är det absolut bästa du kan göra just nu. Du är stark! Och himla fin
Det du skrev tidigare om att vara tacksam för de små sakerna i ditt liv, är en väldigt stark källa. Det bringar fram betydelse till livet. De små detaljerna ögonen slutat se eller man slutat tänka på. Du och din kunskap inom foto kan faktiskt ta fram det, visa ur din blick, din synvinkel, ditt perspektiv det lilla, vackra, undangömda många glömmer eller inte kan se.
Det blir ett slags fönster till din värld... Ditt hjärta.
Din värld är ett ställe i ditt hjärta du ska vara extra mån om, släpp inte in vem som helst att bränna den eller kasta omkull det, för det är din livsgnista. Din själ. Skydda den. Och tillåt endast någon värdig att bevaras där komma in. Jag själv kände att jag valt fel linje, jag ville fördjupa mig inom konst, skapa, teckna. Men jag valde det motsatta. Dumt. Otroligt. Det som håller orken kvar är att ändå syssla med det jag älskar. Att hitta något som får mig att stanna kvar och orka. Förhoppningsvis kanske du har något som fortfarande intresserar dig. Hitta det.
Gud...För mig är han en stark tillflykt. Han hjälpte mig genom de jobbigaste mörkaste perioderna i mitt liv. Han blev ett slags omslutande träd, som skyddade mig, gav mig tröst, och lugn. Just att bara känna att någon är där, finns nära, håller om, stöttar mer än vad man kan tänka sig eller tro. Gud är inte någon som dömer, som tvingar dig leva, vara, se ut på ett speciellt vis. Du är du. Han älskar dig oavsett vad. Som en far älskar och beskyddar sitt barn, som en mor som ger liv och tröst. Tron på honom behöver inte göra dig religiös, det är upp till dig. Men tanken att den sortens tröst och kärlek finns, kan göra sorgen och bördan mycket lättare att bära när du delar den.
Tänk inte heller för mycket. Njut av livet som det är, njut av såren som rivs upp, för de kommer läka, de kommer att ha gett dig något. Styrka. Mod. Kraft. Även hopp.
Ta vara på vänner, de närmaste, de du litar på, och håll dem.Tala med en vuxen eller kurator, det kan vara skönt att påminnas att livets vägar inte är omöjliga att gå.
Men framför allt visa dig själv respekt. Du förtjänar att ha någon som älskar dig för dig. Som värderar dig högt, inte mindre.
Hitta rutiner, hitta din lycka, det som gör dig lycklig. Andas. Glöm inte att andas... Ta hand om dig!
http://open.spotify.com/track/7sYBNp32DofbCZGM9cGc19 -Lyssna och njut!
(Jag ber om ursäkt för att jag ej namnger mig.)
Skicka en kommentar