Jag fick en kommentar av en anonym tjej inatt, en kommentar som jag antar hon lagt ner både tid och hjärta på om mig och vad jag skriver om och så vidare. Jag tänkte svara på den kommentaren här offentligt, så om ni ska förstå vad det är jag skriver så klicka HÄR för att kunna läsa kommentaren först. Men innan det vill jag tacka henne för att hon tog sig tid och oavsett vad jag nu tänker skriva så uppskattar jag att hon faktiskt skrev det hon skrev, trots att jag inte tyckte om det jag tänkt svara på...
Hon nämner saker om det jag skrivit om mina vänner, att jag stänger ute de flesta osv och det är det jag tänkte svara på, hennes åsikt när det gäller det alltså. Det jag vill att ni ska ta lärdom av denna 'diskussion' är först och främst att ni ska ta allt jag skriver med en nypa salt. Eller, det var en dålig fras att använda. Saken är den att ni kanske uppfattar det som att jag viker ut mig totalt på bloggen om mitt privatliv, för jag skriver om ganska djupa saker som egentligen inte kanske angår en sådan stor 'publik' jag har. Men... Det är så himla mycket jag faktiskt inte skriver här också, som jag väljer att inte skriva. Det är mer som jag inte skriver än vad jag faktiskt skriver här på bloggen. Jag uppskattar all respons jag får eftersom det betyder att folk i alla fall försöker på något sätt vara ett stöd, hjälpa till eller bara dela med sig för att ni känner igen er och jag måste, trots att jag inte tycker om allt ni skriver, faktiskt tänka på att ni bara menar väl. Jag tänker på det också, ni menar bara väl och därför vänder jag inte taggarna utåt, vilket jag är ruggigt bra på när någon säger någonting jag inte håller med om, besserwisser är jag annars det vill säga.
I alla fall, det jag vill komma fram till handlar då om att denna tjej beskriver mitt problem som att mina vänner inte vet hur dom ska handskas med mig för att jag jämt stängt ute dom och så vidare, lite kort fattat, ni borde verkligen läsa kommentaren!!! Jag vill förklara för dig, som skrivit kommentaren och alla andra så det inte blir framtida missförstånd, eftersom jag tar åt mig av allt och hatar när folk tror dåliga saker om mig. Nåväl, jag har en gång, inte alls länge sedan varit den som folk beskrivit som öppen, trevlig, rolig och positiv. Jag har alltid haft lätt för att prata om mina personliga saker, och jag har utan att tänka efter faktiskt öppnat mig, och främst till mina bästa vänner såklart. Jag brukade vara den som alltid hade något på hjärtat och berättade allt för mina vänner. Nej, jag var inte jobbig, tror jag i alla fall. Men ni förstår? Jag var sådär öppen som man borde vara om man kanske mår dåligt. Jag har ingen aning om vad som hände, men nu längre vill jag inte öppna mig. Jag har alltid känt mig utanför, folk lyssnar inte på vad jag har att säga, jag tvingas alltid skrika för att någon ska höra mig och ingen bryr sig om att dom kanske pratar i mun på mig då jag har någonting att berätta osv. Då jag faktiskt är en jättebra lyssnare och aldrig skulle göra det, typ. Jag lyssnar på den ingen annan lyssnar på, jag har alltid varit den som ser allt det där. Hur som helst, det jag vill komma fram till är att det inte hänger på att jag "stänger ute folk" som mina vänner kanske inte visar att dom bryr sig, eller som jag inte kan lite på dom och varför dom inte ens anstränger sig för att ändra på det. Jag var tvungen att skriva detta när jag läste kommentaren, för allt lät så skruvat. och ifall alla uppfattat det som hon gjort så kände jag mig tvungen att förklara mig här. Det här låter säkert skruvat, men jag VET att det inte är mitt fel att jag inte kan lita på folk, för jag har lätt för det. Jag hade. Men så fort jag släppt in någon så är det som att människan slutat bry sig, som att när han/hon väl fått veta vad det är för fel så spelar det ingen roll. Det är så jag känt, och jag klarar mig fint utan att prata med folk. Jag pratar självklart med folk när jag behöver prata, bara det att det inte finns någon som vet ens hälften om mig, och jag har valt att hålla det för mig själv för att jag inte har någon bästa vän för till fället. Jag har aldrig haft det heller, inte en sån där superduper som de flesta faktiskt burit med sig i hela sitt liv. En dag kanske jag har turen och träffar någon, eller återupptar kontakten. Den dagen är bara inte idag. Men jag klarar mig, jag gör det. Men få inte fel uppfattning om mig, jag kan vara världens lättaste människa att handskas med, för jag anpassar mig efter alla, för det mesta. Som en kameleont ungefär.
Detta är även en bidragande orsak att jag kanske inte litar på folk, de flesta förstår inte trots att dom tror sig göra det. Det är jobbigt att prata om saker som folk inte förstår sig på men övertygar om att dom faktiskt förstår. Säger inte att jag är ensam om det jag går igenom, men man ska aldrig jämföra problem- vad som är värre eller bättre dvs. När jag pratar om mina problem vill jag inte att personen jag pratar med ska jämföra med sina egna problem, en sak att utbyta erfarenheter, men vissa gånger, de flesta gångerna, vänder samtalsämnet helt till den andra. Och då vill jag inte bara prata för då känner jag mig inte trygg, helt enkelt.
Tack, för din kommentar, verkligen.
