Ingen som du

Jag kom på mig själv när jag fällde en tår på bussen hem. Jag tänker på dig varje dag, det gör jag. Men det är som att jag medvetet tränger bort det, jag gör allt för att inte komma för djupt i tanken. Det blir för jobbigt då. Idag kunde jag inte hejda mig. 

Det började med hur jag föreställde mig lördagens planer i huvudet, och hur jag kommer se Laleh. Inomhusfestivalen som är på lördag går jag bara på för din skull. Jag vill se Laleh, för jag tänker på dig när jag hör henne. Jag började fundera på hur jag ska reagera om det blir för mycket, då bara jag lyssnar på Ängeln i rummet är nog jobbigt. Kommer jag börja gråta? Kommer jag få ont? Kommer jag njuta? Kommer jag le? Kommer jag känna din närvaro? Det känns som att jag vill förbereda mig på det värsta då det är så sällan nu för tiden som jag verkligen orkat ta tag i tanken på dig. Jag gråter inte mycket längre. När jag väl gör det tänker jag på dig. Jag minns dig som en fantastiskt glad person och jag försöker leva för dig, ha kul för dig, vara en så bra människa jag kan för dig. Det gör ont. Det gör så ont. Hela tiden. Jag tror att de allra flesta som sörjer dig har precis som jag satt upp en mur, en mur som inte låter känslorna komma varken in eller ut. Jag kan prata om dig, utan att tänka på dig. Jag försöker alltid prata så snabbt som möjligt så jag ska slippa tänka på det. Det gör för ont. 

Jag vill ha dig här. Jag vill ha dig hos mig. Jag vill så gärna ha dig tillbaka. Mer än allt, mer än någonsin. Jag har aldrig behövt dig så mycket som nu, det finns ingen som du. Ingen som bryr sig som du, ingen som pratar med mig som du. Det finns ingen. Jag hatar att det blivit så tydligt nu, för jag ångrar så mycket hur jag aldrig tog vara på det när du var vid liv. Jag är glad över den tid vi fick tillsammans, men jag vill ha mer.