Vi landade mitt i natten och kunde väl inte riktigt inse att vi äntligen var framme. Inte ens den efterlängtade utsikten över nattlivsdrömmen från balkongen och allt oväsen, som för mig var ren njutning, som nu skulle höras dygnet runt i en vecka fick oss att inse. Vi kan ha varit för trötta, vi kan ha varit för uppspelta, vad det än var så visste vi att vi var där och ville nu aldrig vakna upp ur den dröm vi trodde vi hamnat i...
På morgonen när jag klev upp hade jag nästan glömt var jag var. Jag gick ut på balkongen och möttes av fågelkvitter, musik, skratt, varma sommarvindar och en fantastisk utsikt. Den där utsikten jag sett över allt för många gånger nu. Jag slöt mina ögon, njöt och ville nästan fälla en tår för att jag äntligen var hemma. Jag var hemma nu. Nu var det dags att njuta till fullo, en vecka går fort...
Det var nu dags att äntligen få visa Gustav runt i mitt paradis. Detta var första gången jag någonsin tagit med mig någon och bättre kunde det inte bli. Det visade sig vara han som var mer uppspelt än jag, men det gjorde ingenting. En timma stillasittande/liggande räckte åt gången, vi var för energiska. Vi älskade detta, och en halv dag hade knappt gått. Vi bestämde oss för att upptäcka nytt och för mig visa mina favoritställen och stället i helhet, inte allt på samma dag. Men det började idag. En enkel rundtur innan vår första middag skulle serveras. Mycket skratt stod på schemat hela andra juni och många planer inför de dagar vi hade kvar. Nu levde vi på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar