Lika bra

Mycket som händer inom mig. Jag lever i en berg- och dalbana nu mera. Jag vet inte vad jag vill, vad jag tycker, vad jag känner. Jag tränar för att jag inte behöver veta vad jag vill, tycker eller känner då. Jag tränar för att jag slipper det och därför består 90% av min fritid just av det, träning. Det är i och för sig någonting jag vill, mer än någonting annat. Men allt på sidan om har jag ingen som helst koll på alls. Jag är vilsen, helt jävla lost vad gäller allt annat. Jag äter träning, tänker träning, är träning, gör träning, sover träning, älskar träning, skrattar träning och så vidare. Men det känns lika bra. Jag måste se till att hålla fokus den kommande månaden, då tänker 99% av min tid bestå av träning och kost, som jag nämnt. Ingenting ska få komma i vägen för mig. Ingenting. För det är så jag vill ha det nu. 

Det är för mycket känslor inom mig just nu, som jag helst håller på. Jag orkar inte med någonting sådant just nu så jag håller det inom mig. För mig är det lika bra. Jag kan inte tappa fokus på träningen, jag kan inte tappa det. Jag får inte tappa det. Alla dessa känslor skulle göra mig galen, och det är illa nog som det är. Vad gäller kärlek, Ella, familj och förluster av alla dess olika slag orkar jag inte med. Ella tar jag dock tag i varje dag, jag ber och ber och ber om att hon en dag ska komma tillbaka. Det verkar inte hjälpa, men någonting inom mig säger: Om alla ber, jättemycket, kanske hon kommer tillbaka. Det kan vara en farlig tankebana, men jag vägrar inse. Jag vägrar inse att hon är borta. Alla känslor och hela sorgen vad gäller henne, det räcker. Det räcker så. Ingenting annat spelar roll, och därför tänker jag inte bry mig om det heller. Det får komma som det vill, när jag orkar släppa ut det. Det är under PSI-passen mina aggressioner släpps ut, det ska vara så. Men det brukar inte kännas bättre efteråt, bara lite. Men som jag skrivit, jag tänker bara träning. Jag tänker inte på någonting annat när jag tränar. För mig, är det lika bra.