Botten är nådd

Jag tänker börja såhär: När skolan tog fart i våras hade jag ingen ork till någonting alls. Att Ellas bortgång skulle ta hårt på mig märkte jag ganska tydligt av. De första veckorna i skolan sov jag mig igenom, men jag tänkte att det antagligen kommer gå lättare sen. Men just då orkade jag inte ens försöka koncentrera mig. Nu, de senaste veckorna har jag verkligen ansträngt mig, jag är helt utpumpad för att jag verkligen försöker- men helt utan resultat. Jag försöker verkligen, men det fungerar inte. Allt jag försöker lära mig rinner ur mig, på en och samma gång. Jag vill verkligen klara av det, jag vill verkligen gå ut med bra betyg så jag kan göra det jag senare drömmer om. Ellas bortgång har tagit fruktansvärt hårt på mig, personligen framför allt. Nog visste jag det tidigare, men det börjar bli läskigt tydligt nu.

Det är alldeles för mycket som inte fungerar, som jag tidigare skrivit är det bara träningen som går för sig. Allt annat har jag varken ork eller lust till att skriva om. Eller ens prata om. Den lilla ljusglimt jag har kvar inom mig börjar slockna och jag kämpar mig igenom varje dag för att hålla den vid liv. Jag vet att jag har en framtid, jag ser den bara inte. För mig känns allt väldigt overkligt och omöjligt. Jag har i dagar suttit och fundera hur jag ska formulera mig på bloggen om allt detta, och det blir aldrig som jag från början tänkt mig. Min blogg är för tillfället den enda "flyktväg" jag har när det kommer till att öppna mig. Det har den varit alldeles för länge och här nämns inte ens hälften av allt som pågår. 

Jag hade en tid hos studievägledaren tidigare idag och vi pratade betyg beroende på vad jag kan läsa vidare till efter gymnasiet och på den vägen kom vi in på Ella och hur det påverkar mig i skolan. Jag väljer att inte prata om just det med någon för jag vill inte verka... jag hittar inget ord på det, så vi låter det vara. Därför känns det bättre att komma ut här om det, för här skriver jag inte till en specifik person- jag skriver bara för mig själv och ingen kan döma mig för vad jag skriver då det inte riktar sig mot någon vilket det lätt kan göra när man pratar med någon. I min omkrets i alla fall. Nåväl, hon föreslog en träff med våran kurator som jag ivrigt tackade ja till, nu väntar jag bara på en tid. Jag har tidigare i veckan insett att jag behöver hjälp utifrån för att kunna bearbeta sorgen så det inte går ut över skola eller andra saker. Jag har på något sätt slutat leva och det var just det jag inte skulle göra. Jag har på ett sätt aldrig riktigt levt på länge då det pågått så mycket. Jag vet inte längre hur jag ska gå till väga. I hela mitt liv har jag väntat på den dag jag ska må bra på att det ska kännas bra. Jag hade en period för två år sedan, men den varade inte länge. 

Jag har nått botten och jag fortsätter överträffa mig själv hela tiden som fortfarande orkar med allt.