Äntligen helg

Jag bestämde mig för att stanna hemma från skolan idag, vilket jag inte ångrar för en enda sekund. Jag klev upp och tränade någon timma i förmiddags, kom hem tog en långpromenad med min prins, njöt av den värmande solen och hoppade lite i snön med honom. Nu är jag nyduschad och har inga som helst planer framför mig denna kväll. Både på gott och ont, jag är ju sådan som väldigt lätt blir stressad av att inte veta vad som ska ske, om ni hänger med? Men är det ingenting som dyker upp styr jag nog mot gymmet, jag tränade aldrig igår så känns som att dubbla pass idag kan göra mig gott. Om jag ändå inte har någonting annat för mig dvs. 

Jag har alldeles för mycket som pågår just ni, framför allt i skolan. Jag orkar ingenting, sedan Ellas bortgång fungerar absolut ingenting för mig. Jag kan inte koncentrera mig. Jag har försökt, jag försöker hela tiden men det börjar kännas omöjligt. Det är inte det att jag tänker på henne jämt och ständigt och att det därför inte fungerar, det går bara inte och så har det varit sedan terminen startade. De första veckorna tänkte jag självklart att det skulle gå över, men nej. Inte det. Det enda som går bra är träningen, vilket jag verkar leva för just nu. Vilket i sig är jävligt roligt, att jag liksom bara för några månader sedan kunde känna att jag inte räckte till och att alla andra var så bra som tränade hela tiden och att dom orkar släpa sig till gymmet och göra det ordentligt. Nu, bara några månader senare är det jag. Gymmet har blivit mitt andra hem, och det säger jag med mitt huvud högt för det är någonting jag längtat efter och är stolt över. Att orka. Never say never. Jag har en bra bit kvar, men jag älskar det än så länge.