Failed

Ett stort svart hål. Jag har sugits in i ett sådant stort svart hål. Jag känner mig ensam, misslyckad och än en gång väldigt ensam och väldigt misslyckad. Jag tycker om att vara ensam, det gör jag. Men det är inte alls samma sak som att vara ensam. Hur tar man sig ur perioder som dessa? Det är så mycket jag inte förstår, så mycket jag inte tagit tag i som måste göras bort. För min skull. För att jag ska kunna gå vidare. Hur går man vidare annars vidare? Mitt psyke ältar saker jag själv inte förstod fanns kvar förrän det dyker upp. Min kropp tar skada för att mitt psyke är så pass mycket starkare på alla sätt. Det är de där två skilda åsikterna, de där två helt skilda sidorna i mig som går emot varandra. Som på något sätt äter upp varandra, ingen kan vinna. Mitt psyke må vara starkare, men en kropp går inte att bryta ned inifrån så det syns. 

Det känns lite som den sista striden, där allt slutar- i Harry Potter. En av de måste dö för att den andre ska överleva, för det är bara en som kan överleva. Men det är inte så enkelt som det står skrivet. Ingen utav dessa sidor jag beskriver är mer ond än den andra, jag måste få dessa att samarbeta innan jag bryter ihop totalt. Vilket just nu känns som att jag borde gjort för länge sedan, jag hittade träningen. Det fick bli min räddning, men även den gick överstyr till slut. Balans. Jag måste hitta en balans. Jag är en väldigt stressad person och det har jag varit sedan barnsben. Men jag har alltid varit den med jättebra hy, har haft en till två finnar max i mitt liv. För några veckor sedan började jag få ojämnheter i pannan och jag tänkte vafan det är som händer. Just nu blir det bara värre och värre, jag sköter min hy så förstod aldrig vad det var. Stress sa någon. Jag tyckte det var konstigt då jag alltid varit så stressad, men det är annorlunda nu. För det är mer praktiska saker som gör mig stressad, inte bara mitt inre. Vad gör jag nu? Jag slår på Linkin Park, njuter lite. Släpper allt lite. Dessa problem tar jag itu med senare.