Då och då tänker jag på tiden det var du och jag. Som när du sa att du var så himla lycklig. Jag övertalade mig själv hela tiden att du var rätt för mig, trots att jag kände mig ensam i ditt sällskap. Men det var kärlek och det är en smärta jag fortfarande kommer ihåg. Man kunde vara beroende av en viss typ av sorg som en underkastelse till slutet, alltid till slutet. Så när vi insåg att vi var meningslösa, då du sa att vi fortfarande kunde vara vänner. Men jag kan erkänna att jag var glad att det var över... Men du behövde inte spärra av mig helt, låtsas som att vi aldrig hänt och att vi aldrig var någonting och att jag aldrig behövde din kärlek. Men att du behandlar mig som en främling känns som ett slag i magen. Du behövde inte sjunka så lågt. Som att du skulle skicka dina vänner att hämta dina skivor för att sedan byta nummer. Jag antar att det inte är någonting jag behöver dock. För nu är du bara någon som jag brukade känna.
Då och då tänker jag på alla de gånger du har klantat till dig med mig rejält, och bedragit mig, men fick mig att tro att det aldrig var ditt fel. Men jag vill inte leva så, läsa varenda ord du säger. Du sa att du kunde låta det vara och jag skulle inte komma på dig lägga på för någon du en gång kände. För nu är du bara någon jag brukade känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar