The end of heartache

Samtidigt som det känns jävligt bra dessa dagar så är det så mycket som känns förjävligt. Jag har inte koll alls på hur jag mår, jag börjar undra om jag ens mår alls... En sak är säker och det är att jag har så mycket mer mod och styrka än vad jag tidigare haft. Jag börjar göra saker för mig själv och inte för att det ska "se bra ut inför andra" eller för att jag vill vara snäll mot någon, utan endast för mig själv, vad jag tycker, tänker och känner. Det ger så himla mycket. Jag har alldeles för sällan tidigare i mitt liv gjort någonting för mig själv. När jag väl trott att det varit för mig själv har det i själva verket varit för att det ska se bra ut inför andra. Det känns bra att jag börjat tänka i rätt banor, men jag är inte framme än. Långt ifrån. Jag önskar bara jag visste en väg ut härifrån, från mitt oändliga elände som aldrig verkar få ett slut. 

Idag har jag gjort två saker för mig själv, och endast. Jag tog mig upp i det så kallade "höga äventyr" på idrotten utan att börja gråta och jag bestämde mig för att skippa träningen för att bara ligga hemma, titta på CSI Miami och äta godis. För en gångs skull känns det beslutet riktigt bra. För det händer inte alls för ofta nu för tiden. Jag har hamnat i en rejäl svacka där allt jag vill göra är att sova, äta och träna. Hela tiden. Jag skiter i allt annat, jag vill inte göra någonting annat men jag orkar framför allt inte göra någonting annat. Hela mitt liv har totalkrashat, det är alldeles för mycket just nu. Jag har mina världens finaste vänner att tacka för att jag tar mig igenom dagarna hel och ren för det mesta. Men mitt största tack går till min mamma, pappa och moster. Jag ska ta mig igenom detta. Jävligt hel och jävligt ren.