Build God, then we'll talk

Förutom världens bästa band, Linkin Park, hjälper även Panic! At the Disco mig att gå vidare. Finns ett tiotal band till band jag skulle kunna nämna, men P!ATD får sin egen plats den här gången. Jag visste inte riktigt hur mycket annan musik, utöver Linkin Park, kunde göra mig. Men musiken hjälper mig otroligt mycket, antingen gör det mig på bra humör eller tvärtom. Idag till exempel så fick jag något slags ryck då jag bara ville bryta ihop, jag råkade ägna en stor tanke på 'honom', just då höll jag på att titta på Chuck. Jag pausade och satte på lite musik, lyssnade inte ens på en hel låt och det lugnade ner mig på något underligt sätt. Musik är verkligen inte överskattat, musik kan göra underverk även för oss som inte gör egen. 

Annars då? Jag tillbringar många timmar om dagen framför fotografier på vackra människor med otrolig konst på kroppen och drömmer mig även fram tills det att jag får förverkliga min dröm när det gäller just det. Förutom tatueringar fascineras jag av piercingar och vill själv göra en så kallad smiley eller en i näsan, som andra kallar det "tjurpiercing". Eller varför inte både och? Jag gör dock inte detta för att mina föräldrar aldrig skulle tillåta mig. Men en dag ska jag utifrån min personlighet utstråla precis det jag vill, ytligt. Det säger så mycket om en, om vad man tycker om och vem man är på många sätt. Jag längtar tills jag får göra det, just nu känner jag mig bara fängslad när jag inte har möjlighet att få visa alla vem jag är! Hoppas mamma och pappa läser detta, jag känner mig fängslad som inte får visa vem jag är!!! He-he. Fred ut.

Klicka vidare dig här för att komma till en av mina spellistor, den som spelas mest just nu.

inspiration

weheartit

In Flames

In Flames kommer till Piteå den 22 april 2012. Biljetterna släpptes förra veckan, och som jag väntat på det alltså. Men jag köpte aldrig någon eftersom jag inte hade någon som ville följa med mig. Nu har jag lyckats hänga på några grabbar, men bara för det så har jag såklart inga pengar kvar till att köpa en biljett. Så nu har alla en biljett förutom lilla mig. Jag ska hoppas och be att det fortfarande finns biljetter kvar till jul då jag har pengar, för låna av mina föräldrar tänker jag inte göra då studiebidraget som kommer imorgon redan går till dom för att jag redan lånat så mycket! Det är nu jag får sota för att jag aldrig for till Sonisphere i somras. Men, detta ska jag lösa på ett eller annat sätt. För In Flames ska jag se, höra och njuta av, live. 

ge mig styrka, tack

det var jag

Lost in Desperation

Helgen har varit fullproppad med diverse planer. På fredagen fick jag spendera kvällen och natten med två snubbar som fick mig att skratta väldigt mycket, på riktigt denna gång. Dödligt skönt, tack för det. Inte nog med det var jag tidigare den dagen och fotograferades med min mor på Model Lab. Vi köpte fem bilder, kanske publicerar senare, vem vet.

Vaknade dock inte upp lika glad, tyvärr... Men det gjorde mig inget, för jag hade lördag kväll att se framemot som spenderades med tre av mina favoritbrudar med gurkstavar, snack, sällskapsspel och skratt. Även denna natt fick jag sova gott vid sidan om sådana jag tycker väldigt mycket om. 

På söndagen hann jag inte komma långt så startades adventsbaket jag och mor planerat hela veckan. Hela fem plåtar lussebullar på tre timmar gjordes. Riktigt duktigt gjort. Som grädde på moset kom min fina moster och mina fina kusiner för att smaka på allt bak vi gjort. 

Vill tacka allt och alla för att ha gett mig en fantastisk helg. Trots att det alltid ligger i bakhuvudet och gror så lyckades jag totalt strunta i det för några timmar. Det var nyttigt för mig. Synd bara att det inte kunde hålla i sig längre än vad det varade, för nu är jag back on track. Med alldeles för mycket plugg, som jag överraskande nog ser fram emot. För efter denna skolvecka får jag spendera ännu en fullt planerad helg med fantastiska människor.

Det värsta med den här hela grejen är att det inte känns bra att skriva såna här glada och trevliga saker, jag får någon typ av ångest. Varför har jag ingen aning om, för jag uppskattar hela helgen... Men jag vet att jag inte mår bra, och det känns därför pinsamt och väldigt konstigt att jag haft kul. På något sätt känns det otroligt fel, vet inte var det kommer ifrån eller om det ens är vanligt att känna så... För efter varje skratt jag släppt ut denna helg, har jag haft ångest på ett eller annat sätt. Bara fråga snubbarna, jag bad om ursäkt nästan hela tiden för att jag skrattade. Jag hoppas och ber att jag en dag vågar släppa lös mig, helt och hållet. För jag har tappat mig själv helt. Jag har lagt mig själv på hyllan. Men en dag, ska jag plockas ner därifrån, en dag.

och jag är fortfarande bara 17 år...

hejdå

nu vill jag inte längre. inte alls.

robot boy

Tryck för att lyssna

weheartit

may say it was your fault, 'cause I know you could have done more

Små ljuspunkter hittar man alltid. Jag drar till min tatuerare och låter han fylla i den jag har eftersom han använde för små nålar första gången. I samma veva lämnar jag en bild på min nästa tatuering som jag hoppas han vågar ta sig an, om det inte skulle stiga alldeles för mycket i pris. Jag vill ha mycket färg, så just nu håller jag tummarna... Ska bli skönt att få sätta sig under nålen och känna lite smärta så jag slipper detta psykiska helvete jag går igenom för bara en stund.

Jag har en otrolig huvudvärk på grund av att jag sover på tok för lite, äter på tok för lite, dricker på tok för lite och gråter på tok för mycket. Jag ska försöka fokusera nu, jag ska försöka släppa tanken att jag vill packa väskan och dra långt härifrån.
Nu tog det slut på ord. Det finns hur mycket som helst jag vill skriva, men vissa saker skulle orsaka saker jag inte orkar med. Det är så himla mycket så många inte vet... Det kanske är dags för mig snart.

och jag är fortfarande bara 17 år...

slut som människa

Känner mig benägen till helt störda saker just nu. Benägen till något som skulle göra att jag aldrig mer kommer kunna vara benägen till någonting överhuvudtaget. Varför skriver jag ens det här? Ifall ingen fattat så använder jag min blogg som min bästa vän. Jag tror inte jag har en enda vän som känner mig, inte tillräckligt bra i alla fall. Jag har ingen att vända mig till, ja visst, folk säger det hela tiden att jag kan komma när jag vill och prata när jag vill och så vidare. Men jag kan inte prata med folk som jag inte litar på, som jag inte känner mig trygg med. Jag måste vara helt ärlig och faktiskt gå ut med offentligt att jag inte har någon.

Den enda som någonsin känt mig tillräckligt bra är Linda, en av mina bästa bästa vänner. Jag känner henne knappt längre och sist vi var med varandra var i åttan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, det går i vågor hela tiden och visst fan kan jag skratta och vara glad för det är det enda jag är! Jag vågar inte visa mig ledsen, sårbar eller liknande. För råkar någon säga något jag inte vill höra sugs jag in i ett svart hål, jag klarar mig helt enkelt bättre själv. Ingen har någon aning om vad jag gått igenom i mitt liv, och jag tänker heller inte gå ut med det till någon. Hittills är det en individ i hela världen som vet allt, och det är jag. Ensam stark. Jag har alltid varit starkast... Men jag vet inte längre om jag orkar så mycket till ensam.

Det är så mycket. Det är så lite som kan utlösa så mycket. På vilket sätt som helst. Var ska jag ta vägen, och hur ska jag ta mig dit? Jag älskar att alla säger att dom bryr sig och att dom lyssnar, det finns inte mycket bättre än när någon säger något sådant. Men jag tror inte på det. Jag vågar inte tro på det, eftersom jag så många gånger blivit sviken på hundra olika sätt utan att personerna i fråga har någon aning om det. Men jag är inte den som bryr sig, jag stänger in mig själv.

Jag var dum som vaknade upp i lördags om att tro att det skulle lösa problem att skriva av mig på bloggen. För det kanske känns bra nu, men att det är så många som kommer veta en del av sanningen om mig kommer jag få betala senare... Jag ångrar att jag publicerar detta. Men just nu bryr jag mig inte. Just nu vill jag bara... bara låta det vara.

och jag är fortfarande bara 17 år...

såhär kändes det

och jag är fortfarande bara 17 år..

helt okej

Idag har jag haft en bra dag, det har i alla fall känts bra. Jag har samlat på mig en rad inspiration inför min framtid och projektarbetet i trean, samt tränat och varit på allmänt bra humör! Jag har hur många idéer som helst, för allting egentligen. Jag har börjat rålängta efter min arton årsdag som tyvärr ligger ett närmare år framför mig, men fram tills dess kan jag ju skissa upp hur många idéer som helst på min framtid och mig själv. Jag vet vem jag är, det är bara så synd att jag inte kan verkställa det ytligt. Men jag har hela livet på mig, jag vill nog lära mig lite mer om mig själv först ändå!

Annars då? Har faktiskt fällt några tårar trots att jag är glad, har även varit riktigt trött och tagit en, två eller kanske hela tre power naps. Vi får väl se senare ikväll om det verkligen var värt det...
Något annat jag önskar mig ha var en hobby, det är så mycket jag vill testa på, men jag har så dåligt tålamod så orkar därför aldrig börja någonstans. Jag är en sån där som vill vara bäst på en gång, tyvärr! Jag hade velat lära mig att lägga smink, boxas, rita, tatuera, åka motorcross, dansa osv. Jag ska fundera vidare lite till... Det är nämligen inte många saker jag är bra på här i livet...

Nåväl. Nu ska jag lägga mig under täcker med ett glad o'boy framför andra säsongen av Chuck. Förhoppningsvis slipper jag dessa eländiga tankar om honom och allt som har med  han att göra. Ska fokusera på Rick Genest ikväll istället...
Idag är en bra dag, men tyvärr kan jag inte låta bli att tänka på hur många fler jobbiga dagar jag har framför mig, men jag väljer att fokusera på idag till en början. Det kändes klokt.

och jag är fortfarande bara 17 år...

inspiration

weheartit

vardag

Förutom allt så är skolan en besvikelse, jag vill ingenting. Jag har förklarat förr att jag valt helt fel linje och att jag kommit på det alldeles för sent. Hade samtal med min mentor idag och fick det bekräftat än en gång att jag inte har något val, jag behöver hitta någon slags motivation jag vet bara inte var, hur och när! Om ni har varit i en liknande situation tar jag gärna emot alla möjliga tips, för jag kan behöva all hjälp i världen med tanke på hur upp och ner mitt liv är för tillfället...

Jag har inte tränat på hur länge som helst heller på grund av detta och tänkte försöka ta mig in i rutinen igen och gå till gymmet imorgon efter skolan. Vem vet, det kanske hjälper mig. Men då tänker man såklart som jag gör, så dumt, att sist jag var där längtade jag efter honom för att jag visste att jag skulle få möta honom igen. Nu då? Jag hoppas på det bästa och att jag kommer igång med någonting i alla fall, utan honom.
Jag känner att om jag tränar är det för att jag vill visa honom att han inte kan få någon bättre eller snyggare än mig... Jag vet såklart inte om det är så. Men vissa gånger skulle man kunna gå hur långt som helst för att få vad man vill. Han tyckte aldrig att jag var det finaste han visste, det sa han rakt ut. Jag kanske skulle kunna bli det en dag, jag skulle vela bli det en dag. En vacker dag.

Idag är jag hungrig för första gången på över en vecka, idag är även första gången jag såg honom sen det tog slut. Jag stelnade till. Tyckte lite "varför är han här å går? varför ska han hålla på å gå förbi sådär?". Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, och jag såg honom bara på avstånd.

Hittills älskar jag all respons jag får av er, speciellt när ni delar med er av någon egen erfarenhet. Gör gärna det.  Tyckte tidigare inte om de som sa "du är inte ensam", men det råkar vara sant. Jag är inte ensam. Kanske helt ensam om exakt samma sak, men man måste förstå att det kanske kunde blivit värre...

och jag är fortfarande bara 17 år...

som en far

Natten var lite jobbigare än vad jag hoppats på. Jag drömde om hans pappa hela natten och vaknade såklart med en ångest som fick mig att tveka inför att kliva upp och ta bussen till skolan som jag nu varit i sen kvar över åtta fram till fem! Jag tog mig upp, lite för sent, men jag tog mig upp åtminstone. Inte nog med det stöter jag på hans pappa på skolan och jag ville bara springa fram och krama honom. Jag vågade såklart inte, jag var alldeles för rädd att bryta ihop framför honom... Vi hälsade i alla fall, men efter nattens dröm insåg jag att det kan vara lite jobbigare att komma över hans pappa och andra familjemedlemmar än att komma över själva kärleken...
Jag valde inte detta. Han tog ifrån mig så mycket mer än bara han själv, jag älskar hans familj nästan mer än min egen. Hans pappa kändes som en andra pappa för mig, jag älskar honom, faktiskt... Det är jobbigt att tänka på, att det kan vara så orättvist, att han tagit allt detta ifrån mig bara för att han inte vill vara med mig.
Jag vet ärligt inte vad jag ska ta mig till när det gäller detta för jag känner ärligt att det kommer säkert gå fint att komma över kärleken, det har jag gjort förr. Men vad gör jag med resten? Jag kan inte umgås med hans pappa bara för att jag tycker så mycket om honom, eller jag vet inte, men jag tror inte att det fungerar riktigt så, tyvärr...

Med detta vill jag även hylla min egen far, som är den bästa pappan i världen. Jag har ångest över att inte ha firat honom på fars dag, jag hade det jobbigt den dagen och i princip sket i allt. Men det betyder inte att jag älskar honom mindre, jag skulle kunna göra allt för honom...

Det börjar komma ikapp mig nu, verkligheten, att jag tvingas leva utan människor jag mer än allt vill leva med. Det händer säkert alla, men det känns så orättvist när en enda människa kan göra så himla mycket på ingen tid alls egentligen. Det är inget man tänker på, antar jag. Men det spelar ingen roll, det är orättvist och jag önskar att allt var annorlunda.

och jag är fortfarande bara 17 år...

kvällstyngden

Precis som på mornarna när man vaknar saknar mina kvällar en viss charm också. Det första man tänker på är hur jobbigt det ska bli att vakna dagen efter, och därför är jag vaken och uppe flera timmar längre än vad jag tidigare varit kapabel till. Bara det resulterar till en ännu jobbigare morgondag då man faktiskt måste kliva upp, äta frukost, klä på sig och säkert duscha också för att det var någon dag sedan sist... Inte nog med det är man ju sju gånger så trött under skolan och kan såklart inte koncentrera sig alls, om man har tur kanske.
Det dummaste jag kan göra är att tänka på honom innan jag somnar, för då drömmer jag såklart om honom och då ser inte morgondagen särskilt ljus ut överhuvudtaget. För man hinner känna en lättnad när man vaknar att allt bara varit en mardröm, det varar i en sekund tills det att man faktiskt hinner inse att det inte alls var så. Det resulterar i den där kniven i mellangärdet och klumpen i magen hela dagen.

När man legat i sängen större delen av dagen ser jag heller inte framemot att kliva upp för att borsta tänderna eller kissa en sista gång innan man ska somna. Kommer säkert sluta med att jag kissar ner mig och får en jävla massa hål i tänderna. Att borsta tänderna på morgonen är mycket lättare än på kvällen, men jag försöker i alla fall...
Inte nog med det har vi lektion, samma tid i samma skola sista lektionen imorgon, då jag råkar vara den enda i min klass som har den lektionen också. Vad händer om jag skulle stöta på honom? Det blir min första gång sedan uppbrottet då, och jag kommer tvingas gå därifrån helt själv efter det... Må Gud vara vid min sida imorgon. Står inför veckan längsta dag också. 8:15-17:00.
Just nu vill jag verkligen inte sova. Nej, det vill jag verkligen inte. Just nu hoppas jag på ett mirakel.

och jag är fortfarande bara 17 år...

betydelsen

Tack för de kommentarer jag fick på inlägget jag skrev igår. Av alla tårar som föll, var en för er var av glädje. Det gör så mycket mer än vad man tror, tack...

Jag har under helgen fått höra att många önskar mycket väl att dom också hade ett band, eller en artist att beundra så högt som jag beundrar Linkin Park. Då insåg jag vilket tur jag haft som hittat min kärna. Ingen förstår om man inte varit där, man är inte besatt, töntig, konstig eller helt skruvad. Att ha hittat en andra kärlek här i livet har gett mig så mycket. Hade jag inte haft Linkin Park som jag har dom, hade detta varit tusen gånger så svårt. Trots att jag varit negativ till och från den senaste tiden fick jag lära mig att uppskatta det lilla jag har kvar. Alla förtjänar någon eller något att beundra på det sättet jag beundrar Linkin Park. Det dom gör, skriver, sjunger etc. har gett mig så mycket styrka här i livet. Det är inte överdrivet alls. Det kan vara den bästa kärleken som finns, för trots att dom inte har den blekaste aning om vad just lilla jag tycker och tänker så gör dom sitt bästa för att bevisa för sina fans att dom vet och bryr sig... Det betyder allt.

Jag satt nyss och tittade på gårdagens Så mycket bättre och insåg hur besatta folk kan vara på bara genren i en låt. Om man bara skulle lyssna på texten, och göra om den till genren man själv värdesätter så kan alla låtar betyda lika mycket. Jag lärt mig sen ett bra tag sedan att sluta döma, framför allt musik. Men även levande varelser.

När man lämnas ensam som jag gjort, jag syfter inte på pojkvännen nu, då struntar man i vem det är som står vid ens sida och man skiter i vem någon umgås med som inte är "min typ av kompis".
Jag satt en gång i bussen och tittade på en tjej som jag tror många dömer efter utseende, hon går iv, klär sig "tattigt", fixar inte frisyren och umgås med sådana som kanske röker på och "slirar med bilar i Ö-kalix" (det är väl så jag tänkt tidigare). Men jag satt och tittade på henne, lyssnade lite på vad hon sa, och hon var ju helt fantastisk. Efter den bussturen förändrades min syn på allt.

och jag är fortfarande bara 17 år...

morgontyngden

När jag vaknade upp i morse kände jag, precis som alla andra mornar, en otrolig tyngd i magen. Alla har säkert haft den tyngden där någon gång, kan jag lova. Allt jag just nu går igenom är så mycket jobbigare när man går runt och har fysiskt ont, inte bara psykiskt. Jag går runt dag ut och dag in med en kniv i mellangärdet och en klump i magen. Hela grejen gör det jävligt svårt att andas normalt, och det känns verkligen som att, räcker det inte snart?
Första tanken var skola. Det är skola imorgon. Denna vecka, likt ingen annan, har gått så otroligt långsamt. För bara tio dagar sedan var jag hundra gånger så lycklig, allt togs i från mig under en enda natt. Det känns som att det borde gått åtminstone hundra dagar, att det bara var en vecka sedan förra söndagen förstår jag inte... Jag blir som lite besviken, för jag hoppades på att det skulle gått längre, men det har det inte.
Jag hoppas att jag orkar och känner mig pigg på plugget till veckan, för jag har redan skjutit upp nog mycket, tror jag iallafall. Jag har inte ens koll.
Något annat som gör morgonen ännu jobbigare måste vara tanken att kliva upp, äta frukost och klä på sig. Jag ligger bra där jag ligger, jag är inte hungrig och ingen ska se mig idag då kan jag lika gärna ligga naken kvar. Duscha är inget alternativ. För hygienen är det sista jag tänker på dessa dagar. Förra veckan gick det fem-sex dagar innan jag duschade, det låter ju helt stört vilket det också är. Men det har känts ytterst onödigt då jag ändå bara ligger i min säng.

Vad gör jag för att orka? Jag försöker att lägga bort min mobil så jag inte går in på facebook eller annan social community. För det är där jag stöter på honom, han den där som "orsakat" allt det här. Nej, jag klandrar honom inte, man ska inte vara med någon man inte vill vara med. Men han är fortfarande orsaken.
Förutom det brukar jag få några små typer av ångestattacker för att det inte finns någonting som kan slita mig ifrån tankarna och sorgen. Gör jag detta så tänker jag mer på att jag har en "ångestattack" än att jag förlorat någonting jag aldrig mer kommer få tillbaka. Det är för svårt att titta på film eller tv, koncentrationen håller sig inte länge. Sen är kärlek någonting som dyker upp överallt, det är en del av allas vardag och finns därför överallt och då spårar tankarna även där.

och jag är fortfarande bara 17 år...

hatar att jag älskar dig

wow. vad har då hänt sen sist? jag är dumpad, förstörd, krossad osv. Skola föll mig inte i saken så har stannat hemma i sängen i princip hela skolveckan.. Vissa gånger tappar man all motivation, å varför ha motivation då man för första gången i livet känner att man inte har någonting som helst att se fram emot. Jävla fan. Varför vill han inte vara med mig? Det känns stört just nu. Nej, det ÄR stört just nu. Igår dränkte jag mina sorger med hjälp av alkohol, och ikväll tänkte jag vara med Malin. Äntligen någonting annat att tänka på.. Ändå så finns han alltid där och hånflinar i bakhuvudet, på facebook, instagram, you name it. Nej, det här är inte kul alls. Och att jag faktiskt skriver om det på bloggen är för att jag inte behöver förklara någonting, och jag är så fruktansvärt less på att folk inte fattar eller ser att jag har det pissjävlahoräckel dåligt just nu. När jag sitter här och egentligen bara ordbajsar är det som att jag tänker på han med så fort jag tänker så låter jag det flöda ut "genom fingertopparna ut på tangentbordet" osvosv. Ni förstår. Det var riktigt skönt, faktiskt. Annars då? Gråter som ett vilddjur på Manhattan i hopp om att han ska komma tillbaka, vilket jag fattar att han inte gör. Bara det att jag inte vill komma över honom, jag vill inte gå vidare utan honom och jag vill definitivt inte vara glad utan honom. Det är svårt att ta sig någon vart då man inte vill. Jag har vägrat. Jag hoppas snart på att det finns en utväg, så jag orkar men framför allt vill leva utan honom. Herregud jag är bara 17 år? Men vafan, who cares? Det betyder ju bara att jag kommer sakna honom ännu längre och kommer vara utan honom ännu längre. Nä, jag skiter i om jag hittar en ny om sjuhundra år och gifter mig. Vill vara med han nu. Helst nyss. Helst jämt. Orkar inte leva med tanken på att han någon dag kommer ha en annan ung vacker dam i sin famn som pussar honom på kinden och kommer jättebra överens med hans famlij.. Ja, då var det ju det också. Hans jävla familj... Fine, jag klarar mig utan honom, men att allt som var kring hans omgivning blev en del av mig också, och mitt i allt måste jag bara släppa allt på grund av att han inte vill vara med mig.. Allt annat då? Jag kan inte bara stampa in hos honom för att jag vill umgås med hans syskon eller prata teknik med hans far. Allt jävla skit försvann ju bara, utan att jag hunnit säga hejdå.. Jag fick inte ens säga hejdå..
Att jag bara dagar innan uppbrottet blev bjuden av hans far till "lilla julafton" svider ju så det bara stinker.. Känner ibland att jag ska komma dit iaf, jag fick ju trots allt komma.. Jag kommer inte göra det såklart, men jag hade verkligen velat det. Inte för killen, utan för allt annat.. Jag trodde inte att jag var lycklig när jag väl var med honom, för vi hade det inte särskilt bra, då.. Men nu ångrar jag allt. Jag var jävligt lycklig utan att jag fattade det själv. Skulle kunna göra allt för att få vara tillbaka i hans armar. Skulle fullständigt strunta i om han trycker flera andra brudar samtidigt som mig. Vill älska honom, och bli älskad utav honom mer än någonting annat här i världen...

och jag är fortfarande bara 17 år...

va? vänner? vad är vänner? och vad har man dom till? Jag är så fruktansvärt besviken på er alla, innerligt.

EMA

Inför skolan imorgon laddar jag upp med ost och kex framför Mtv Europe Music Awards och hejar fram Linkin Park för best rock och best world stage! Detta är något jag ser fram emot varje år, och är lika spänd ikväll som alltid annars. Håller tummaran för Selena att hon sätter kvällens livesändning perfekt!

Robin Stjernberg

När Beyoncés Halo slog igenom för några år sedan betydde låten i sig väldigt mycket för mig, förmodligen för att jag kunde relatera till den. Sedan för någon vecka sedan framför Robin i idol denna låt och han sjöng mig upp i taket om jag kan säga så! Jag grät av lycka, han var så bra och jag älskar hans version helt sinnessjukt mycket så ni förstår inte. Jag vill ha den som mp3-fil nu, helst nyss.

I fredags gör han det igen, om inte mycket bättre! Jessie Js' Who you are har gjort ett stort intryck på mig och mitt privata liv och även denna kan jag relatera till. Jag grät, igen. Han är fantastisk. Jag tror jag gifter mig med honom, om han vill det dvs...

Något jag måste tillägga är att dessa två låtar är två av kanske max fyra låtar jag känner väldigt starkt för utöver Linkin Park och därför är detta så viktigt för mig! Wow alltså.

tuxer

Lovet börjar lida mot sitt slut, det är söndag redan. Hela veckan har bokstavligt talat rusat förbi mig, men jag har haft ett fint lov trots allt! Inte nog med det har jag idag köpt en ny vinterjacka, äntligen. Min förra köpte jag i sjuan, jag hade väl inte så megabra smak i den åldern om jag får uttrycka mig så... Nåväl, det fick bli en blå tuxer för 1.499:- på Team Sportia. Jättefin tycker jag! 

mot stan

Tar bussen in till stan en snabbis, jag hoppas på att kunna hitta ett halsband i stål som ska få vila på mitt nyckelben. Ikväll hoppas jag på någon typ av sällskap, är på för bra humör för att ligga i sängen hela kvällen. Imorgon bitti drar jag till Piteå med mina kusiner för att bada, blir najs!

november

Jag har haft en fantastisk start på detta lov. I lördags började jag och Elin med en snabb middag innan tre boys gjorde oss sällskap för att sedan ta bussen till skurholmen och förtära alkohol. Tog en promenad in till stan med Mattias, Joni och Måns i hopp om efterfest men blev istället en jakt på hur vi hem skulle oss ta. Tur har vi, för min mor var på olivers så vi delade taxi hem med henne!

Söndagen spenderades med Elin och min pojkvän fram till middagen. Mot kvällen promenerade jag och Joni till Robin där även Måns funnit sin plats. Vi kikade på film, jag sov, sen vandrade vi hem igen.

Igår, måndag, gjorde jag min fina säng sällskap hela kvällen lång framför en rad av filmer och serier. Idag däremot klev jag upp för att sedan dra mig till det nya inpuls inne i stan. Efer 30 min lessnade jag, insåg att jag tycker mycket mer om det gamla gymmet och kommer inte i första hand välja att gå på det nya!

Just nu sitter jag med färg i håret (för en tredje gång på tre veckor). Jag följde ett klokt råd att köpa en color bomb så min röda färg skulle hålla i sig, så nu hoppas vi på att den var värd 205 svenska kronor trots de komplicerade anvisningarna!